Nu är man ju förortsunge och huden är hård som jeans. Man kan ju vara så mycket mjukare när man är hård och hårfin. Ibland när jag sitter vid ett matbord där jag förväntas föra mej får jag lust att spotta eller kasta mat. Det är ganska mysigt. Men jag är kansle lite ledsen ibland för att jag inte gör det.
För såhär är det. Jag hade ett ligg som sa åt mej, på fullaste allvar; no man is an iland. Och vi träffades aldrig igen efter det. Jag menar, min flickvän läser inte äns min blogg. Och självsex vinner alltid över sex. Öar bildar ögrupper mellan dem åker slickade brats fast för rattfylleri i sina pappors båtar. Och jag tycker att det är vackert. Krama sönder glassvalor så dom svalnar svalkar alldeles för tajt hud. Lite enskildhet gör nog både människor och hudcelleri gott. Man får inte flyga med fickknivar, fiffiga regleringar påtvingade av amerikanare som vågar stå för sin sak och har tuffa västar. Vem blir du mellan raderna. Vem är hon som gjorde upp raderna ni ziksakköar mellan? Hon som gör små foster över sina ii-n, tryckt tryggt vilande i sitt eget oklanderliga fett som expressen ännu inte hunnit gå bärsärkargång efter.
Och jusstdeja.
För såhär är det.
Jag gillar att lämna små meddelanden åt fjärilar eller änglar. Speciellt kanske mycket just nu när jag har fjärilar eller rakblad som små svärd av kärlek i magen. Du sa för länge sen att du ville se bilder. Och det var kanske två år sen men tidsuppfattning ser lika bögigt ut som guldrolex. Här kommer bilder här kommer färg, som kanske exponerar en outtalad centimeter av mina livsriktningar.
Och så vill jag berätta om, att jag försökte skaffa nätkompisar genom att skriva att jag gillar folk som faller för dem som bär deras pärons perfym. Jag fick faktiskt typ inga. Men en kille skrev att han brukade andvända sin mammas parfym och det gjorde mej varm i hjärtat.
