För dig som kanske undrar hur det är.

Jag vet inte.

Jag vet verkligen inte alls.

Men jag har kännt väldigt väldigt mycket de senaste veckorna. Mitt vakum är borta. Istället känns allting väldigt väldigt nära. Visst sprätter det när bubblor spricker? Mina fötter har så tunn hud nu för tiden. Den är som äggskal och sprickorna skaver. Jag försöker landa i känslohaven med solsidan upp. Jag försöker skapa en brytpunkt, men varje anhalt är tydligen bara en utpost på vägen.

Känslorna är en mekanisk tjur och jag är en vacker amerikanska. Å ena sidan är allting för viktigt för att jag ska kunna ta det på allvar, å andra sidan gör jag försiktiga närmanden jämtemot allvarligheten. Saker känns väldigt nära impå. Och kanske är det bra, att inte känna sig så distant längre. Att känna sig intim för en jävla gångs skull.

Det är upp och ner som stockholm. Sommar och vinter slåss med varandra om min uppmärksamhet. Blåtirorna finns. Jag vet inte om det är värt det. Jag rider min känslotjur och ser vart den tar mig. Framtiden gör anspråk på min omvårdnad, såväl som allt och alla andra. Jag önskar att jag visste vilken fabel det var, dendär med guldstatyn som gav bort delar av sigsjälv tills han inte längre fanns. Men jag har en fattning.

Jag har också en ovanlig egenskap. Jag gillar vem jag är. Jag gillar inte alltid vad jag gör eller presterar, men att gilla mig känns som något som få får möjlighet att göra. Att gilla sitt mig. Tills nästa gång får vågorna bära vägen, ta hand om dig världen, du är uppslukande och mycket och allt jag fascineras av! 

En alternativ läsning av filmen frozen.

Elsas föräldrar får veta att hon lider av depression, vid ett dramatiskt tillfälle skadar hon de i sin närhet genom att känna som hon gör. Hennes föräldrar uppmanar henne att bara sluta känna, att då kommer allting annat att fixa sig med tiden, men Elsa är olycklig och isolerad. Deras sätt att bemöta hennes tillstånd får henne bara att låsa sig ännu mer, hon finner inga vägar ut, blir i det närmaste apatisk.

Den relation som tidigare berikat hennes liv mest skadar henne bara, för den påminner henne om vad hon inte kan, känna glädje. Och vad hon dess utom inte kan, dela med sig av det hon faktiskt känner. I sångnumret "let it go" omfamnar Elsa sina känslor, så som dom faktiskt är och accepterar dom. Hon är därefter fri med sigsjälv, men när andra är i närheten känner hon åter igen att hon måste hålla upp en fasad, sluta känna det hon faktiskt känner, vara någon annan. Och det kan hon inte hantera.

I slutet inser Elsa att den som älskar henne på riktigt, hennes syster, älskar henne trots det hon känner. Älskar hennes helhet, inte bara fasaden. Först då börjar Elsa att tina. 

Shake it out.

Im dammed if i do, and im dammed if i dont,.

Ikväll ska jag försöka dansa som att ingen bryr sig, försöka leva som om jag fortfarande vill bo i stockholm och försöka dricka som om jag vore förfinad.

Det är svårt att dansa när man hela tiden försöker få en överblick över hur det ser ut. Och det är svårare at ha kul när man är ledsen. Men jag ska försöka, och jag ska göra mitt bästa. Och jag hoppas att denhär funken är över snart. Men kanske är det just när jag slutar försöka, och istället bara är och gör, som den faktiskt försvinner och jag får en ärlig chans.

Så ikväll ska jag inte försöka något alls. Ikväll ska jag bara vara.

Det får bära eller brista.