Saker och twinks

Intensiv musiktid. Skalet hårdnar av hipphopp, och det finns en anledning till att korta bitches pumpar tunga beats. Sista veckan som vild fri och ung. Snart måste jag skaffa hållning och koll på tiden. Saknar att glida runt i frysen och krama söta kidz. Men det hade nog bara varit stigmatiserade i längden. Jag formar nya framtidsdrömmar och bygger på vägarna dit. Det vesäntliga i det hela är alltid vännerna. Vännerna festerna dansen kreativiteten riktningslösheten och utforskandet.

Dethär ska nog gå bra, komma i tid och kriga lite. Jag ska nog få denhär bollen i rullning. Allting kommer bli bra till slut, man måste bara plocka ut sina svängar i tid innan vägen blir rak. Vi ses snart vänner, vi kramas snart världen. Nu ska jag sitta i timmar och prata sånn intellektuell poetskit med en av dom tunga i denhär stannn. Malmö bejby, jag lovar jag ringer snart. Måste bara jobba lite först och fixa skit klar....

J

http://www.youtube.com/watch?v=PEogrE4AmyM

Jag ger plats åt en annan poet. En av dom bästa.

Allting vändes upp och ner och mina perspektiv försvann. Ett långt radband av frågor ringlar ut och in i medvetandet hela tiden. Mest om dej, men också om min roll i det. Jag går igenom alla stunder vi delat. Jag går igenom alla samtalsämnen och alla småsaker.

Jag tänker på dom som har det värre än mej, på dom som stod dej allra närmast och hoppas att dom finner varandra i dethär helvettet. Jag tänker på alla dom som jag förlorat tidigare. Listan är för lång, den är inte rimlig ens. Och jag undrar lite när livet ska börja kompensera för det.

Jag går igenom emmabodadagarna i mitt huvud. Replikutbyten känslor och händelser. Det ända jag känner nu är ledsenhet för alla berörda. För två veckor sedan, på dagen, så grät du och jag klappade dej på ryggen och höll dej i handen och hade ångest över vad jag skulle göra för att trösta dej. Det finns alldeles för mycket mej i dethär. Och jag önskar att det inte fanns det. Men det finns nog ingen osjälvisk sorg.

Förrförra lördagen var ganska bra. Du verkade lugnare, och vi pratade om hur det skulle bli att komma hem igen. Jag ville bara hem, men du visste liksom inte vart du skulle ta vägen. Vad du skulle med hem till.

Samtidigt som det suger måste jag ge dej din egen rätt till bedömning. Det vore nedvärderande mot dej att dra en massa slutsatser om hur saker hade kunnat förändras eller hur du hade kunnat bygga upp ditt liv igen. För jag kan aldrig förstå hur du kände dej i söndags.

 Dethär är ingen bra dikt, och ni kanske inte ens tycker att den är en. Men jag behövde prata med en skärm som jag litar på. Nu ska jag träffa kära vänner och låta dem ta hand om mej medans tiden ringlar förbi och som ett beckvaten rensar upp bland tankarna.

Jag kommer aldrig glömma.

En Elektrisk chock genom skelettet

Kampen brinner fortfarande medans mörkret lägger sej över europa, vi drar oss närmare varandra för att hålla lågan vid liv och dom som inte följer med faller längre och längre bort ifrån sina ideal. Ideer och visioner kan och måste rädda världen. Men hur ska man besegra pengar egentligen?

Jag försöker att hålla takten i så många rytmer, lägger spår på spår och vill verkligen ligga i framkanten. Jag är en hoarder även när det kommer till livsmål och vill bara veta allt. Sen kan jag nöja mej.

Nöjen viner kring skaller, surrar förbi som surfare, vi ska ut och skrika bort halsen lite bara för att sova gott. Men det får det vara värt, för lite ska man ju anstränga sej, ellerhur??

Jag är oruttad med blanketter och att be människor ställa upp. Men jag försöker, och man lär sej av allt här i livet, man lär sej av alla möten och alla individer.