Mean

Jag är i processen där jag försöker ta körkort men inte lyckas.
Att misslyckas med mål är något som tar ganska hårt på mig nu för tiden.
Det känns som att ett misslyckande ska smitta av sig på allting annat som jag gör helt okej.
Som att det börjar med en kuggad uppkörning & slutar med att jag aldrig någonsin kommer att ha en heltidssysselsättning igen.
Plötsligt kommer jag att sitta på en sluten vårdinrättning för kuggade uppkörare.
Trafikverket-psyk,
där byter vi piller med varandra & ingen tar oss på allvar.
Förr eller senare blir vi lobotomerade för att minska lidandet för våra nära & kära.

Frustrationen över att ha misslyckats med hittills (fler lär komma...) två uppkörningar får mig att tänka idiotiska tankar.
Som att trafikinspektörerna skulle bry sig tillräckligt mycket om mig för att hysa personliga agg.
Som att det skulle vara olika former av orättvisor som leder till att jag inte får ta ett körkort.
För det är mycket jobbigare att tänka på att jag inte har tillräckligt med rutin när jag kör,
och att jag inte har möjlighet att ta tillräckligt många körlektioner för att fixa det innan teoriprovet går ut.

Det får mig att tänka på hur det kommer att bli för mig om jag jobbar på en myndighet när jag blir stor.
Hur gör man för att möta människors besvikelse?
När man inte har möjlighet att fatta ett annat beslut än det man fattat, men man ändå är ansvarig?

Min sköra lilla självkänsla som bilkörare darrar & jag försöker trösta mig med att tänka på alla saker som jag gör helt okej.
Och med att lyssna på taylor swifts mest sassy låtar.

https://www.youtube.com/watch?v=jYa1eI1hpDE

Arbetslöshet i semesterparadis

Jag har haft ytterligare ett sommarlov, för ingen har haft lika många som jag.
Jag har för det mesta varit i stockholm, det är nytt, jag brukar sticka därifrån så fort ledighet och tillfälle ges.
Men jag har en partner, en stockholmare.
Nåväl, till sist gav jag mig i alla fall av.
Här är min barndom, alla små stigar är mina,
jag kan stränderna och klipporna utantill.
Jag har råd att vara ful där andra måste klä upp sig.
Här regerar ungdomarna och den dundrande musiken,
jag är en observatör i min egen barndom.
Jag känner ingen men noterar alla.
Ibland sliter sentimentaliteten i mig,
jag blir ledsen över att jag inte längre hör hit som jag en gång gjorde.
Det känns som att jag inte hör till någonstans,
jag har en liten fot över allt men inga rötter.

Det får mig att vilja bygga upp ett tantparadis på gottland,
ett med återkommande växter i en liten trädgård eller i alla fall en balkong,
att hitta stråk att vandra längs,
bekanta att stöta på,
förströelser och beteendemönster som kan vara mina.

Jag försöker också, i brist på ett riktigt sommarjobb, att bemästra bilen.
Detta svårbegripliga verk av ondska,
med så mycket egna känslor och tankar och funktioner.
Tyvärr så spelar det ingen roll att jag till sist börjat bli någon som möjligen skulle kunna framföra fordon utan att orsaka all olycka,
eftersom tiderna för att visa upp den typen av skills för länge sedan tog slut.
Tråkigt att ingen mejlade om det, när jag skickade in en hel pappersexercis om mina ögon och övrigt som dom ville ha reda på.