Värt att dö för

Du är adjektiven och den sunda självbilden. Du är själsbildning och osjälvisk givmildhet. Du är en smitta på regnbågshinnan, du är färjspillror och glassplitter. Och jag blir stum i en spegelbild av dej. Vi är likheterna som reagerar på hud. Någon borde laga denhär grytan på allvar. På allvaret i dina karraktäristiskt nedbitna naglar. Ren som en ton ren som klorin. Ren som assonansrim. Ren som i jag bryr mej på riktigt. Vindspelets sätt att avbilda historien mot krävande ögon åskådare med ståndpunkter.

Det du absolut inte bryr dej om att läsa.

Det finns saker som är så jävla svarta att dom inte går att vända till ljus. Det finns saker som etsar sej fast, gnager av huden. Män i skor går runnt brytyngda dagarna till ända över skit och smågodis. Och i hela mitt storliv har vägarna kantats av människor som försöker lura i mej att jag väntar på något stort. Jag har inget intresse av stora saker. Dom kan gott brinna åt helvette för allt vad jag bryr mej. Att jaga något stort har jag inte en svettdroppe till övers för.

Men något viktigt då ? Det känns ju nämligen som första gången. Och jag brinner blöder känner så jävla mycket mer. Dom försökte lära mej att jag saknade detdär, empati. "Gråter inte när den tittar på sorglig film" För fy fan till att sitta torrögd framför titanic. Men nu bryr jag mej. Och jag har ett brinnande bry för något stort, jag ser inte på annat för annat är inte viktigt längre. Jag är inte viktig i dethär. Jag är bara en motor. Och förmodligen en på tok för svag sådan. Bensinen som flyter i mina ådror saknar explotionskraften men jag måste. För det är som bittra stackras mödrar brukar säga. Jag gör det för att om jag inte gör det vet jag att ingen jävel bryr sej.

Det finns något skört vackert relaterbart magkännsla hos dem nu. Och alla jag pratar med(för dem är det säkert likadant) säger åt mej att skita i det och hitta på något annat. Dom säger satsa på dejsjälv, runka i motvind. Jag säger skiter i och stänger öronen. Stirrar framåt med brännande blick. Små små nagelavskav på skrivbordet. Lilla lilla skrivkrampen mellan husgeråden.

Lilla lilla sparkande barnet i bröstet som utsöndrar ork till en försliten kropp. För tyst är mångfaldet och bråkdel är energin i luften. Försöker springa med min skadskjutna kråka. Världen är ett hycklande barn. Jag spenderar mina dagar med att blodögt stirra på treåringar med egon jag är menad att lära mej av.

Kanske är det passionens brinnande öga som är ensamheten. Som är aspergers. Som är att folk vill uppskatta men inte härdar ut viktigheter. Eller så är jag så naiv och dum och kortsiktig som dom försöker få mej att tro. En dåres fucking försvarstal. Eller att springa in i samma samma samma vägg. Som ett misshandlat gosedjur i ett flashspel ska jag kastas genom speglar för att göra något gott. Fy fan fy fan fy fan. Släpp adrig in dom här.

För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mej hem
som tror det finns nån som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
och jag bönar och ber
fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

/ur minnet på en sinnessjuk/svag