Det tog ett tag innan jag knäckte ironi. Vilket är ganska ironiskt såhär i efterhand. Men folk riktade ofta ironi mot mej. Jag växte upp i ett väldigt ironiskt hem. Min mamma och alla hennes kompisar ironiserade sej mot mej. Jag var tre eller fyra år och hade fått bläddra i nationalencyklopedin för första gången. Det lästes för mej. Jag kom till dagis och deklarerade stolt för genombrottet. Min daglislärare sa.
-Oj vilket långt ord, det vet jag knappt om jag kan säga...
-Men jag kan lära dej! Säg nat-io-nal-en-cy-klo-pe-din.
Jag lärde mej läsa när jag var tre år. Den första boken jag läste var en faktabok om svampar. Jag läste inte ut den, men jag läste om en svamp eller två på kvällarna. Det var kämpigt och krångligt och fyllt av ord jag inte förstod. och mamma tyckte att jag borde läsa en lättare mer anpassad bok. Men jag ville inte prova någon annan för jag var rädd att den skulle vara sämre. Som om jag inte kunde gå tillbaka. Som om jag inte kunde byta och bara testa en annan. Som om jag skulle svika svampboken och aldrig förtjäna den igen.
Jag var socialt handikappad och ingen ville vara kompis med mej. Typ så, med lite otur inblandad. Jag gillade att sitta själv stirra och tänka. Jag gillade inte barn, men försökte prata med alla vuxna jag träffade. När jag var blad andra kändes det alltid som att det saknades en länk mellan oss i kommunikationen. Som när du ska låsa en cykel och inte hör klicket. Som om jag inte var där dom var, som om dom såg andra saker och tänkte andra tankar, fast vi pratade om samma sak.
Så var det med nästan alla nästan alltid och det var väldigt jobbigt när jag inte kunde hantera det. Som om allting jag hade som var viktigt för mej var helt ointressant för resten av världen. Som om deras viktiga var en internationell valuta som mottogs över allt, deras inre fanns på mastercard, medans mitt var den där kristiania-valutan med tavlor istället för pengar, och folk bara ehh... såattehh...
-Oj vilket långt ord, det vet jag knappt om jag kan säga...
-Men jag kan lära dej! Säg nat-io-nal-en-cy-klo-pe-din.
Jag lärde mej läsa när jag var tre år. Den första boken jag läste var en faktabok om svampar. Jag läste inte ut den, men jag läste om en svamp eller två på kvällarna. Det var kämpigt och krångligt och fyllt av ord jag inte förstod. och mamma tyckte att jag borde läsa en lättare mer anpassad bok. Men jag ville inte prova någon annan för jag var rädd att den skulle vara sämre. Som om jag inte kunde gå tillbaka. Som om jag inte kunde byta och bara testa en annan. Som om jag skulle svika svampboken och aldrig förtjäna den igen.
Jag var socialt handikappad och ingen ville vara kompis med mej. Typ så, med lite otur inblandad. Jag gillade att sitta själv stirra och tänka. Jag gillade inte barn, men försökte prata med alla vuxna jag träffade. När jag var blad andra kändes det alltid som att det saknades en länk mellan oss i kommunikationen. Som när du ska låsa en cykel och inte hör klicket. Som om jag inte var där dom var, som om dom såg andra saker och tänkte andra tankar, fast vi pratade om samma sak.
Så var det med nästan alla nästan alltid och det var väldigt jobbigt när jag inte kunde hantera det. Som om allting jag hade som var viktigt för mej var helt ointressant för resten av världen. Som om deras viktiga var en internationell valuta som mottogs över allt, deras inre fanns på mastercard, medans mitt var den där kristiania-valutan med tavlor istället för pengar, och folk bara ehh... såattehh...
