Fasader.

Vi var aldrig menade att leva bakom fasader prydda av stukatur, mäktiga hus som existensberättigar sigsjälva. Vi var aldrig menade för husen med stukatur, inte ens du som aldrig tuggade duggumi på lektionen och kom till skolan trotts att du hade halsflus och dess utom fick magsår av att gå dit. På sin höjd blir snälla flickor ekonomer. Visst finns det dom som är vilkorat rika, typ gifta eller talespersoner för egentliga farbröder.

Om vi klarar oss riktigt bra kan vi få bo i hus av betong och glas, material som ironiserar över massproduktion. Och de stora blanka fönstrena med den underbara utsikten av en likadan granne mittemot, på vintern kallras på sommaren växthus och kanske kan vi tolka husens oförmåga att trösta oss som en otillräcklighet hos oss själva.

Vi var aldrig menade för självproklamerande salar, vi var menade för smala passager in bakom matbordet ner i kökssoffan som garanterar att du välter något.



Och jag saknar en person jag inte vågar höra av mig till och hör av mig till en person som inte saknar mig. Jag saknar också tid, värme och mat just nu. 

Menslor

Jag måste bara få kräkas upp lite känslor på min egen blus. Jag är bakfull, aka ett känslomässigt monster. Allting berör mig, precis allt. Det gör fysiskt ont där hjärtat sitter och det jag känner är att jag är så jäkla ledsen över hur bra jag har det. Jag är rörd över hur jävla bra jag har det. Jag har verkligen varit ensam, jag pratar om den subjektiva upplevelsen, det enda som spelar roll, och jag har känt mig så jävla ensam i mitt liv. Men jag gör inte det nu, mitt liv är fyllt av så många fina vänskaper att jag vill gråta över det. Jag har människor som får mig att känna mig så himla sedd, omtyckt, älskad och förstådd. Jag har vänner som gör att allting svårt och läskigt känns görbart. Jag har vänner som ser mig i ögonen, som lyssnar på mina tankar och känslor och som skulle hjälpa mig om jag behövde hjälp.

Det är en så stark känsla, för en trött bakfull mig, känslan av att vara så trygg och omtyckt och uppskattad. Känslan av att vara älskad. Som om jag haft ett kallt håi i bröstkorgen sin vinden ilat igenom, och nu är där inget hål, där är en tjock tung varm massa, det är som skelett som stöttar mig, det ger mig viljan jag använder till allt. Och jag tänker på dendär känslan ensam och hur mycket den tär på en, hur ont den kan göra och hur den kan skada en på riktigt, och det är så sinnessjukt, att den inte är där. Det är helt stört hur mycket jag har fått. Så mycket kärlek, närhet, förståelse, chanser. Jag blir så överväldigad att jag blir ledsen av det. 

Gnäll gnäll gnäll hat

Jag har sett fram emot dethär hela veckan, ända sedan det bestämdes har det lyft mig och gjort dagarna bättre. tills nu. Hon förstörde det. Och ändå finns det ingenting som jag kan varken säga eller göra. Jag och min vän skulle åka iväg ihopa och nu ska hon med också. Och jag är elak för att jag inte vill att hon ska med, jag är elak för att jag inte alltid vill va med henne.

Jag måste tycka om att hon alltid hänger med mina vänner, speciellt när jag är här. För om jag inte gör det så är jag dum. Att vilja vara med någon är fint, att vilja vara själv ibland är fult. Egentligen har jag redan sabbat hela bortåkningen genom att prata med henne om att jag tycker det känns jobbigt. Och jag kan ju inte prata med min vän som ska med om att det är jobbigt, för då kommer hon tycka att det är dålig stämning.

Jag kan inte vinna.
För jag kan inte andas längre, så fort jag är här är hon alltid här.
Men hon har ett hem hon kan åka till när hon vill, och ett rum och dörrar hon kan stänga om sig.
Och jag klarar inte av att det inte finns dörrar här jag kan stänga om mig.
Jag älskar henne, men jag måste kunna få vara själv, jag blir vansinnig.
Så jag pratade med henne oma tt hon skamed, och hon blev genast aggresiv och anklagande,
spenderade inte en sekund på att försöka förstå vad jag känner.
Det spelar kanske ingen roll egentligen.
Så jag försökte tona ner det, försökte tala med tystnad och så vidare.

Hon har tillgång till dethär jämnt,
men så fort jag är här måste hon vara på samma kvadratmeter som jag,
driva med mig, försöka stå framför mig hela tiden.
Jag orkar inte.

Jag vill ställa in bortåkandet nu, egentligen vill jag bara dra någon helt annan stans.
Typ ta tysklandsfärgan och kasta min telefon i vattnet (ahh, drömmar) .
Och jag blir bara mer arg av att tänka på att jag såg fram mot dethär.
Och hon frågade inte ens om det var lugnt att hon hängde med.


Hur dethär än fortsätter kommer jag vara den som är dum i huvudet.
Jag skapar dålig stämning,
jag är snål,
eller elak,
eller vadfan som helst annat.
Och jag pallar inte, jag pallar inte alls.
Hon kan inte ta någon som helst kritik,
men hon delar ut kritik och pikar hela tiden.


Och jag vet att allting som jag skriver nu är blodrött av ilska,
och jag kanske inte alltid kommer känna såhär,
men känslorna jag känner nu har rötter,
dom har ett rotsystem som utvecklats under flera år
och förmodligen skulle kunna bryta igenom asfalt.

Murar av böcker

Det finns ett sätt att prata om att vara hemma och inte göra någonting som jag inte förstår, för det låter som att folk bara sitter, utan att tänka titta eller ta in överhuvud taget. Om så skulle vara fallet skulle det såklart vara as-tråkigt. men jag sitter aldrig någonsin hemma utan att tänka och titta och drömma.

Och visst är det härligt att umgås eller vistas utomhus, men det finns ingen som kan säga att jag inte lever uppkrupen i min fortölj, och jag har byggt en mur av böcker kring mig. För jag kanske läser bäst när jag håller mig till att läsa en bok i taget men det är ingen anledning till att inte titta in i andra. Och vissa är så bra att jag inte har hjärta att direkt trycka tillbaka dom i bokhyllan. Det börjar dofta terminsslut, luften vibrerar, vädret kan inte bestämma sig för vad det håller på med och syrénerna har slagit ut. Det är min favoritblomma, jämte lupiner. Min mur av böcker är serier och teoriböcker och receptböcker och smarta politiska visioner. De är drömmar och resor och utveckling och framför alle samman som kronan på verket står min dator, fylld med hela vida världen. Jag kan skärma av mig från vafd jag vill men också skärma in mig.

Ibland får jag ångest över att jag har inplanerade saker att göra, just för att jag trivs så himla bra här. Det är min värld och jag kan lämna när jag vill och göra något annat eller stanna kvar för alltid. Jag tycker inte om synen på verkligheten som mer verklig än fantasi, vadrför måste jag dit och göra? När jag har det så bra här, mellan pannbenet och nacken, kan jag vara vad eller var som helst.

//Snart i en tekopp nära dig

Idag är det min födelsedag.

Det har varit två konstiga veckor. Dramatiskt och olustigt, och jag har haft svårt att hitta min plats i allt. Besked som skaver som knivar i halsen, och jag är en misslyckad svärdslukare. Hela våren har egentligen varit ett kaos av pragmatisk förvirring. jag vet inte ens vem jag var förra kristi himmelfärd, någon helt annan som gjorde helt andra saker med helt andra människor. Men som föll ner i samma gropar. Jag tror att jag regregerar nu. Jag lyssnar på Magnus Uggla och låssas att jag är en helt annan människa med helt andra funderingar, någon som är påväääg. Någon som gärna och glatt berättar om framtidsplaner för främlingar och har ett kreditkort man drar i maskin. Någon som lever i ett noggrant inrett hem och har energi till olika projekt, som skrattar avslappnat vid sociala tillfällen.

Jag har rent generellt svårt för mina födelsedagar, lite för att jag tycker att det är svårt att vara glad på beställning, och för att jag vet att när man drömmer för stort blir det oftast ingenting alls. kanske lite för att det känns som att jag fastnat i livet och inte gör några som helst framsteg som går att ta på. jag gillar andras födelsedagar, tårta och hurr över folk.

Men jag har köpt en wiskey och det ska tydligen regna imorgon, så jag tänker att jag gör det bästa av det. Och idag var faktiskt väldigt fin, vänliga telefonsamtal och en liten teckning. Grattis Ebba, I dont know about you, but im feelin 22.

Livet, intensivitet och bakfylla.

Det verkar som att jag helt har förlorat förmågan att vara bakfull utan att bli en känslomässig röra. Hjärtat sväller så att det värker i bröstet, det värker för att det blir för trångt. Alla människor jag har känt, alla som bryr och brytt sig om mig och att jag får leva och uppleva. Det är för mycket. Jag tror att det gör mig konstig att jag känner såhär, samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt.

Jag lysssnar  på gammal indie och det värker i hjärtat. Jag tänker på hon som visade mig bandet, hon var anorektiker och långtidsinlagd, så skör och tunn och i en hopplös inspiration, det gör ont att tänka på. Det gör ont att tänka på hur mycket jag tyckte om henne, hur mycket jag tycker om alla jag varit eller är vän med. Att jag har så många människor som betyder mycket för mig, vissa som jag får mycket tid med, vissa som saknar mig och som jag saknar och vissa som knappt vet att jag finns. Det kanske skulle skrämma mina vänner om de visste hur ofta de figurerar i mina tankar och hur starkt jag känner för dem, men det är det som är mitt liv.

Mitt liv utspelar sig på några få centimeter, bakom pannbenet och framför skallbenet är var jag lever, och jag skulle inte vilja leva utanför. Tankar är min största frihet och det jag upplever i fantasin skulle aldrig kunna matchas av livet. Lycka är att känna. Typ så. 

Problemet med internet.

Problemet med internet.

Internet var fritt från början. Eller alltså typ, poängen var att vem som helst som var en nörd hade makt och inflytande på internet. Vad som blev stort korrelerade inte perfekt med vad som hade en massa pengar bakom sig, och tonnåringar typ hackade fbi och grejer.

Sedan dess har internet blivit mer reglerat och kontrollerat. Google säljer filter till nordkorea och saker är penga-drivna nu. Men så är det anonymiteten, regleringar lutar åt att tvinga olika led i kedjan att spara data istället för tvärt om. Och att spara data om människor har blivit en jätteindustri. Till exempel finns facebook. Och min idé är att vi inte borde lagstifta om att spara saker utan om att slänga saker.

Att ingen information typ alls borde få lagras. Att alla tjänster alltid måste erhålla anonyma alternativ och kasta sin data efter viss tid. Som att övervakningsfilmer måste slängas efter en viss tid. För vi lever hela våra liv på internet, och allting sparas, på tusen olika ställen.

Och den osäkerhet det innebär att leva med allt sitt innersta möjligt att spåra så fort det kan finnas ett klickgenererande intresse känns inte okej för mig. Typ så.

Flera saker, del(nummer) 3, den sista(kanske)

En annan sak som slår mig är att för varje år sedan jag skapade dethär utrymmet så har antalet inlägg krympt. Och när jag går tillbaka och kollar på det så tycker jag att det är fruktansvärt synd. Jag vill veta vad jag tänkte i februari 08, hur jag kände en kväll år 10 eller vad jag planerade inför 15, som såklart aldrig slog in. Så mitt försenade årslöfte i år får bli, att här ska bli fler inlägg än det blev förra året. Att jag ska försöka hitta tillbaka till den närheten jag brukade ha med dethär utrymmet. 

Flera saker, del(nummer) 2, det aktuella

Som så alltid är mitt fall dyker jag ner med huvudet först i nya vänskaper. Det hände igen ganska nydligen, och nu har en ny vän till mig haft ett besvär. Hon är underbar men hon brottas med samma problem om och om igen. Hon rullar upp samma sten för kullen och den åker ner och hon rullar upp den igen. Hon spenderar några dagar lycklig, och sedan totalt förtvivlad och sedan lycklig igen. Och jag vill aldrig mer vara någon som sätter mig över någon annans verklighet. Någon som säger åt folk vad dom borde göra, känna, tycka. Jag vill prata, jag vill vara ett stöd, kanske bredda perspektiv, men aldrig försöka vägleda. 

Problemet är att jag har blivit väldigt involverad. Jag får uppdateringar hela tiden om vad som händer med problemet. Och jag älskar och vill stötta min vän, men jag vill att vår vänskap ska handla om mig och min vän, inte min väns problem. Ibland frågar hon pliktskyldigt hur min dag har varit, men nu för tiden visar hon inte längre något intresse om vi inte diskuterar problemet i fråga.


____________________________________

Jag har också läst 193 sidor av en bok sedan jag igårkväll fick mitt första sug att börja läsa upp någon av mina julklappar. Den är helt underbar och jag kan inte sluta tänka på hur mycket jag älskar vacker skönlitteratur, människor, människor som skriver utan att ha en jobbig självbild på grund av det. 

___________________________________

Jag har också fått två par strumpor på posten. Dom är fina.

Flera saker del(nummer) 1

Jag tänkte börja skriva som så ofta här, rakt från hjärtat hälla ner det som besvärar mig i stunden. Men så kom jag in och började läsa här. Det är tomt här nu, men det har alltid varit ganska tomt här. Ibland har någon kommit in, läst ett inlägg, lämnat en kommentar. Men för det mesta har dethär varit ett tomt rum.

Fast på ett sätt är det ju inte alls tomt, för varje gång jag frågar mig vem dethär rummet är till för kommer jag fram till samma svar; det är till för mig. Här vågar jag säga även det som ligger djupt nere, här vågar jag skriva långa tankar, utan att ständigt ifrågasätta dom. För jag kan ju aldrig visa upp någonting om jag inte spenderat en evighet med att vela om huruvida dess existens är berättigad. Här är existensen av text berättigad, inte för att den fyller vissa krav, utan för att jag just i stunden vill att den ska finnas.

__________________________________________________

Ska? Hette det inte skall en gång i tiden?

__________________________________________________

2014

För några år sedan känndes det som att sifferskilnaden var så himla stor. "Vad konstigt det kommer att bli att börja säga 2007, 7, 8, 9,"

Men det har jag inte tänkt på nu. Jag firade ett icke-nyår. Inga fester, ingen finklänning. Jag i pyamas, serier och god mat. Ibland måste man bara få säga nej till allt. Dethär året har varit.... Politiskt, supervalår med två terminer statsvetenskap. Det beslutades om extraval, det blev avblåst extraval. Sverigedemokraterna blev större än någonsin och jag kanske för första gången fattade hur djupt rotat problemet med dom är. Hur politik är så otroligt homogen när man väl börjar jämföra. I år var ett år i studiernas tecken, Jag började ta dem på ett större allvar. Jag var i ett förhållande. Jag gick ur ett förhållande.

2014 var ett år av social självmedvetenhet, ett år då jag ständigt försökte att anpassa mig efter hur jag trodde att människor ville att jag skulle vara. mer än vanligt. Jag fick ett jobb och sa upp mig. Jag fick betalt för att stå på scen för första gången i mitt liv. Och sen igen. Jag tävlade i mitt första sm någonsin, jag tävlade i den första regionala tävlingen jag tävlat i någonsin.

2014 var nog året då jag för första gången började känna mig riktigt hemma i stockholm. Som att det är min stad, med mina gator, vänner och bekanta. Jag vet vart saker ligger och vart jag tycker om att hänga. Jag känner mig välkommen, innesluten i varm gemenskap. Men sådana känslor kan ju komma och gå.

Jag besökte tre länder, och genom att resa fick jag nya vänskaper som jag vill värna om. Jag hade mycket ångest över sådant jag inte ens borde ha ångest över. Men var också ofta glad, jag firade födelsedagar i parker och sov över med vänner. Jag hade förtroeliga diskussioner med vänner och bar på folks hemligheter. jag vill tro att jag var mindre dömande, mer pragmatisk. Det kändes som att jag blev en bättre person, att jag landade mer i migsjälv än tidigare.

Åh just det ja, i år var ett år då jag fick prata med andra människor om grioa. Då han 6 år efter sin död fick ett stort uppsving i en krets som inte ens fanns när han gjorde det. Vilket till sist gav lig blanda känslor, men det kanske bara är snålhet. I år började jag tre stora skrivprojekt och blev inte klar med något.

På ont på gott, 2014 var ett år. Som nu när jag tänker på det inte stod ut speciellt mycket från dom andra. Jag var i alla fall glad. Jag är i alla fall glad att jag fick vara med om det.