Ragnar röker.

Jag håller mitt nyfödda barn i handen. Han heter Ragnar och är ungefär lika stor som en pepparkaka. Han luktar gott, och jag ler och blotta åsynen av honom tinar upp mitt frusna hjärta. Mitt lilla barn, han ligger så fridfullt och sover i min hand, jag smeker honom bakom örat, böjer mej fram och pussar honom i nacken. Jag stoppar in honom i munnen och äter upp honom. Han smakar ljuvligt, hans små små ben går sönder när jag tuggar på honom. Det knakar sexigt, och jag halvsluter ögonoen förföriskt. Han smakar sött och jul, litegrand som en pepparkaka faktiskt. Innan jag krossar honom mellan mina tänder ger han ifrån sej ett svagt pipande ljud, nästan som ett rop på hjälp.

Svalorna flyger lågt i (v)år, det blir höst

Ont i fötterna, i fotstegen jag hör överallt andas. In. Ut. Och jag hör hur luften flyttar på sej för varje rörelse vi avfärdar avklarar utesluter. Och jag hör svängningarna i luften,ibland ser jag hur den vibrerar. In. Ut. Och jag komunicerar såhär, när du vrider på ringen på fingret så förstår jag dej. Och du räknar till tolv. In. Ut. Alla timmar alla planhalvor alla golv alla förvirrande hutlösa gränslösa begränsningar och vi söker luft, utrymme andrum. Och vi finner skåp låsta dörrar och halvtorra mackor. Sen gick vi hem igen, nöjda över att ha kommit in någonstanns. In. Ut.

Stannar upp i centralpanikens celebral pares. In. Ut. Och tänk , tänk om man bara kunde få tre timmar som inte räknades. Tre säkra timmar som man bara hade. Som bara var dina. In. Ut. Det börjar bli höst.

Förfaras av faran i fagra flagnande svanlarver

Grioa åhh, dina ädla ord sveper in mej i mjuka känslor. Till skillnad från alla de kantiga som surrar surrar surrar vägrar lämna mej åt mejsjälv. Men nu är tonerna vackra och din ensamhet är din skönhet här nu och du går inte. Du står kvar och vi har ett kort samtal om svalorna du såg flyga över hustaken idag. Jag talar inte tar istället av dina ord behandlar dom som mina som kärlek värmer dem lägger ner dem i ryggsäcken bjuder på kaffe men du avböjer. Du har någonstanns att vara någonstanns att gå till och jag känner igen detdär tonläget det har andvänts förut och jag förstår dej så jag vet hur du tänkt gå hem till din lägenhet bara två kvarter ifrån min. För vi bor i samma stad samma hjärta men det blir mest småprat, tänkas småprat mellan eldsjälar jag går hem sätter på te åt mejsjälv tänder cigaretten börjar om på nytt. Och som påhittade sagor läser jag att du har flytt, flyttat utomlans och vidare och tidningsbladen vitnar när jag slår ditt nummer och knastret ekar i mitt kala kök.

Och jag skickar tusen svarlösa sms trotts att jag vet att du inte läser. Jag går små omvägar på vägen till jobbet eller mataffären har ouppklarade affärer två kvarter från var jag bor. Och hororna har börjat jobba i porten och dom ringer mej om natten jag svarar romantiskt och bjuder på kaffe men hur mycket kaffe jag än bjuder på lyckas jag ändå inte kompensera. Trevande vevar jag ner markisen fäller ner persiennerna drar för gardinerna gömmer mej. Och ur saknaden föds en längtan och ur längtan föds ett behov och ur behovet föds åtrå och tomhet och jag ritar släktträd över väggarna suger mej fast som sugmalar håller mej fast på samma plats dricker koppar med kaffe två droppar i taget. Jag har tappat taget kortfattat man vill ju inte bli lågdragen eller betagen för sådannt där lämnat vi till resten skriver under med hemadressen skyndar hem köper expressen på pressbyron pressenterar mejsjälv under ditt namn. Och hon i kassan stirrar på mej uttråkad och glåmig nymålad och måttligt road av sitt liv som tycks hacka sej fram skadat av klasskamrater i högstadiet och en rent ut sagt tråkig uppväxt. När jag går hem finner jag dina nycklar på golvet. Någon har gett mej svar direckt i brevinkastet och jag kastar mej ut.

Men vad händer sen?

(forts kanske följer)

Och ugglesamlingen bara växer och växer

Livet pinnar på.
Idag har jag damp och torrets.
Jag tror iaf att jag börjat utveckla...
Bara en tanke.

I mitt huvud kokar en soppa av tjaffs och lödder och galenskap och alldeles för många tankar kanske. Och ikväll har jag nog varit lite extra snäll mot mejsjälv. Jag har gått en fin promenad och planerat undanresan. Det känndes så fantastiskt underbart. Och hela magen är varm av drömmarna om det fantastiska landet ovanför.

Ja, jag täntke väl egentligen med detta efterkrampande meddelande bringa lite klarhet kring mitt tillstånd. Det gick ju sådär..

Jag har små vardagsrutiner och jag låssas att de är mina husdjur, jag ger dom fina namn efter figurer i filmer jag gillar och mutar dem med godis för att de ska utföras. jag sveps in i ett ganska så otroligt men endå förföriskt förfärligt verlighetstroget liv.

Men jag får dansa i töntig eufori. Och jag har hittat samhörighet med jobbkukarna på planet. När deras parfymdofter blandas till ett ända tjockt kemiskt moln av längtan och drömmar, då känns det som att det är vi. Och vi kikar lite snett på oss och vi antar att vi bara är lite nyfikna.

Jag har letat fram små lappar av trivsel och jag tänkte sy mej en kostym, för jag är så fruktansvärt tårretande snygg i kostym. Nu får ni ta och nöjjas!

Ebbaärtråkig

Rötterna blir starka när det blåser
Luften blir friskare när åskan går
Och det blåser på genesarets sjö

Såhär ibland framåt kvällarna när jag blir fullkomligt begravd i överväldigande tankar och börjar känna mej ganska så trött så tänker jag lite på några ord som jag yttrade. På ett litet samtal som inte handlade så mycket om ord som det handlade om känslor, om toner nära ens egna. Och på vad det var som fastnade i mitt öga, du vet, detdär som blåste in.

Och jag har la haft liknande möten. Det är något med den sortens möten. Då verkligheten avdunstar och det abstrakta rummet antar form. Men jag missar plan. Och kruxet är dethär, för såhär är det. Jag missar alltid bara de plan jag helst vill hinna med. Är inte det lite paradoxalt? Jag är trött och lite dum i huvudet. Jag har köppt frukt idag. Mina dikter suger idag och min kropp vill inte samma saker som jag. Ska sova snart.

På stan med mitt bokstavsjag!

Idag var fajn,
Det ska fanemej bli najs att komma hem.
Fy fan vad jag älskar er.
All uppmuntran och stöd.
All stolthet.
Det är verkligen min familj jag snackar om nu.
Inte boel som skiter blanke fan i att spåna artikelideer.


Var hemma hos familjen bäst idag, fy fan alltså, ni är BÄST! (därav namnet)
Virrigt inlägg var det här! Men det jag ville säga var väl att det känns bättre, och att jag har dendära sjuka optimismen som jag tidigare nämnt. Imorgon drar jag till malmoeee, så det jag tänkte bjuda på egentligen blir väl en dikt om små bokstavsbarn!

Enjoy!

Bokstavsbarnet är arg.
Bokstavsbarnet sparkar på förarsätet från sin plats där bak
i bokstavskombin
Bokstavsbarnet ritar tekningar
visar dom för alla vuxna
så att dom ska säga snälla saker
Många vuxna utan ansvar som är underviktiga
säger bra.
Duktigt bokstavsbarn kommer hem med ett leende på läpparna
Duktigt bokstavsbarn får ingen mat
ingen är snäll.
Duktigt bokstavsbarn växer upp
Duktigt bokstavsbarn suger kuk
Mammas lilla flicka tar faktiskt också satsen i ansiktet
Bokstavsvuxen satsar på sin konst
Ritar fula bilder
Vuxna ler snällt säger bra
fattar ingenting
vuxna suger kuk
Mamma suger kuk
Pappa vill suga kuk han med men vågar inte riktigt
Bokstavsbarn tänker att pappa suger kuk på affärsresor
Bokstavsbarn säger pappa är kär i jobb-benny
Pappa ler med sperma på kinden
Pappa säger nej
mamma säger nej
snälla syskon säger nej
Bokstavsbarn skelar
det får man lära sej i skolan

Vissa bokstavsbarn slåss
vissa bokstavsbarn tixar
vissa bokstavsbarn skär
vissa bokstavsbarn trixar

Bokstavsbarnet förstört sina skor
ritat enhörningar på dom
Bokstavsbarn vill ingen mamma ha
Viss mamma får bokstavsbarn
ledsen mamma med sitt bokstavsbarn

Luftplansattacker tromber

Åt helvette med himmelen, åt helvette med allt.

Boel är ett kuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuukhuvud
En metafor som betyder ugefär att hon inte tänker alls.
Och inneboende suger.

Och missförstånd suger.
Och att ständigt gå på tå suger.
Fy fan fy fan fy fan! Jag vill inte dethär. Jag får D.A.M.P. Jag går sönder innifrån. Och ja, jag vet. Jag klarar visst dethär, och jag skulle kunna klara dubbla dosen skit och endå överleva. Men SÅHÄR ÄR DET; att om någon bara kunde ge mej två minuter av sin siktiga tid, av sitt kukiga liv, avstå från detdära youtubeklippet med bajsande apor och låta mej lätta hjärtat lite. Då skulle det kännas bra igen, för det känns som att jag svullnar upp innifrån av allt. Endå så spelar jag stark, står ut, väljer en klagofri väg. Jag säger "okej det suger men jag får väl göra mitt bästa trotts skynda på och svälja". Jag ler och försöker att fokusera på dom sakerna som är bra. Och om jag ska vara ärlig är de flesta sakerna bra. Såhär;

Fryshuset är helt jäkla underbart,
FRYSHUSARNA är så jäkla UNDERBARA, på alla sätt!
Min bok är fantastisk.

Jag är mest bara så jäkla trött på all jävlighet som hopar sej, allting som folk tar bakom min rygg ursäktat av min ålder. Men saker som gäller mej, FÖRIHELVETTE. Ser inte fram emot att ringa boel ikväll. Död.

Dagen har passerat hand i hand med blogginlägget. Känner stor solidaritet med liljeholmscementa(okupanterna). Nu är jag ganska trött. Skolan imorgon är precis vad jag behöver. Orkar inte läsa igenom inlägget.

IHHHHHHHHH!

Flamboyantaktat inlägg

- artat.

jag täntke tala om fantastik, eller fantasism som det också kallas.
Jag täntke berätta att jag inte känner mig det minsta lilla fanstastisk just nu. Och som bekant är fantastik den sortens tallang som ger folk gåshud, och som folk minns för evigt i sina hjärtan. När man skapat något som påverkar någons sätt att tänka förevigt.
Jag känner en stark avsaknad av fantastik i nuläget. På senaste har de små kickarna uteblivigt.

Dock varierar det fortfarande. I fem sekunder känns det bra att inte vara en fantasm, det känns som att jag är påväg åt rätt håll men mina världen slår inte högt nog, min fantastik ligger inte i det området, som skulle göra det möjligt för mej att vara där nu.

Sen känns det förjävligt att vara en ickefantasm idiot som försöker i alla fall och tvingar sej in i plats för att visa min råttdans. Det känns skamligt och fel. Och det känns som om jag aldrig kommer komma dit. Som om jag inte har det i mej.

Eller så känns det som om jag alltid varit en liten människa. Jag faller liksom mellan stolarna på det sättet. Jag har fantasm-draget att världen inte står i social kontackt med mej utan snarare ser jag den genom immat mönsterglas, en insperationell världsförbindelse. Men då min avsaknad av fantastik är omfattande så plattsar jag inte. Faller djupt ner mellan stolarna bryter lårbenshalsen och rösten bär mej inte när jag ska ropa på hjälp.

När jag anknyter till världslig fantastik så känns det som att jag anknyter till den genom min egen fantastik. Jag brukar känna en pulserande ådra ibland av det innuti mej. Och jag brukar ha min glasbox. Men nu känns det som att verkligheten med slägga i hand bestämmt försöker krossa den, tvinga mej att gå på gatan och trampa i tuggumi.

Och med mina två små(ändock ganska breda) händer försöker jag att stoppa flodvågen av realism som väller över mej om glaset bara spricker lite till.

Grejjen är bara den, att alla mina nära rentav består av fantastik. Fantasmer som hänför och förstrollar, påverkar och omvandlar. Och i mitten av en fantastik-kupål.

Nej, nu vill jag lyssna på min musik och krypa ihop i en boll och rita