onsdag 11 november 2015

Fasader.

Vi var aldrig menade att leva bakom fasader prydda av stukatur, mäktiga hus som existensberättigar sigsjälva. Vi var aldrig menade för husen med stukatur, inte ens du som aldrig tuggade duggumi på lektionen och kom till skolan trotts att du hade halsflus och dess utom fick magsår av att gå dit. På sin höjd blir snälla flickor ekonomer. Visst finns det dom som är vilkorat rika, typ gifta eller talespersoner för egentliga farbröder.

Om vi klarar oss riktigt bra kan vi få bo i hus av betong och glas, material som ironiserar över massproduktion. Och de stora blanka fönstrena med den underbara utsikten av en likadan granne mittemot, på vintern kallras på sommaren växthus och kanske kan vi tolka husens oförmåga att trösta oss som en otillräcklighet hos oss själva.

Vi var aldrig menade för självproklamerande salar, vi var menade för smala passager in bakom matbordet ner i kökssoffan som garanterar att du välter något.



Och jag saknar en person jag inte vågar höra av mig till och hör av mig till en person som inte saknar mig. Jag saknar också tid, värme och mat just nu.