20 h

20 h till sen lämnar jag denhär platsen. Vissa saker måste man stänga av om man inte ska få bestående skador på näthinnan, tillexempel teveapparater. Jag försöker hålla mej fast vid något riktigt, känns lite dumt såhär i efterhand när man finner att sådant inte finns. Men jag ska försvinna, vet inte riktigt hur det skulle vara möjligt att beskriva det hela bättre än så. Det blir nog inte så mycket gradskillnad heller. Mer en stor svart bläckpunkt i någons öga. Med en possitiv inställning kommer man långt har jag hört. Det finns så mycket jag vill utvärdera och förklara ikväll. Men jag har så få ord och så lite utrymme att göra det på. Hur formaterar man om en hjärnsjukdom? Dom som borde kunna verkar inte villiga. Lugn tanken, det är borta snart. Tanken är själv borta snart. 20 timmar är en lång tid.

Dimentioner

Så vi simmar runt i ägg eller ögonglobsburken, förhoppningarna är fragmenten som lösryckta svävar där med oss, de vita formationerna ägg som glob lik är världens begränsningar och verklighetsförankringen, vätskan är möjligheterna vi kanske eller kanske inte kan uppskatta och glaset får bli tillkortakommandet av våra egna perspektiv.

Kanske om vi utvecklar världen som i stafettlopp, som att bygga applikationer till en android, som att ta sej vidare mot allt motstånd och över barriärer med en skallgångskedja som går man ur huse fast alldeles oburdust och med ett klart och etablerat syfte.

Det finns en lamslående frihet i att ge upp sina förhoppningar. Men mer som i att släppa värderingar. Bli världens uttrigaste kugghjul säger dagens lyckokaka i min bloggpropaganda. Du har drömmar kvar i skorna och kanske är dom inte hålfotsinlägg utan endast blotta hål som blottar din stortå och lämnar denne offer för världen väder vind och hån. Kaffet har en tendens att systematiskt beröra själsskapandet och tryckandet av den nakna kvinnokroppen mot målardukar.

Tusen rislampor har ramat in dina förutfattade meningar om framgång, så vad gör du?

Hur det kom sej att jag handlade hem mellanmjölk

Det handlar om arlaimperiet idag. Jag tänker mej att dom är som vilken svinrik familj som helst, vill inte riktigt svara vad dom är rika för för att det känns lite fånigt hur det än blir.

Soligt när vänner händer under taket medans vädret vänder mot mej utanför dörrgränsen. Det är något som slår skevt i mej när jag förvånas över det absurda i mina egna anekdoter, då åter till dem som likt arlafamiljen är dubbeleggade barn med rika föräldrar. Kanske är dom samma sak bara inlindade likt sushibitar i mysterik myteri och konspirationer. Jag förvarar få färgglada fåglar i min torso men dom kom ur ett brett urval. Jag vill skaffa ett talfel att skryta med på firmafester och dylikt när jag nekar till medned med ett skevt leende breddat av fittpeircingshemligheter. Kan du ta något förfärligt på allvar? Dom ser bara en sanning från ögonbrynsmuskeln fel. Jag ser bara en vinkel ur högdalen fel.

En viss förort breddar ut sej som en avundsjuka kring mej och alla verkar bo där tätt omgivna av den sortens romantik bara smala knivar likt lerverktyg kan urskilja. Jag stavar fel för att urskilja något att likna vid personlighet, för jag har lärt mej att dom vill mäta sådant, på skala i tal formler och marginaler. Till skillnad från charm som är mycket mer dragqueen och märkbart.

Jag reser till new york ikväll, men berätta inte det för hemligheter och allt vad det heter är inlåsta i bakplåtar eller barskåp och förvaras bakom lås bom och barbröstade muskelvakter påminner om tevespelskarraktärer påminner om fattigdom och fulhet påminner minner ingenting alls.

Kommer jag att ta slut på denhär brunnen ur marknadsekonomikursers kvällskursinspiration till att starta nya företag liv samliv sexliv blir livlösa feta ungdomskroppar på isen att hitta med din familj på en skridskoutflykt.

Det regnar inne i högdalen, men jag vill sluta sammanförandet av ingenting alls med att nämna ett från landet av palt undansluppet wilddjur. Folk har en tendens att lämna poesi på mina påhittade dörrmattor som är skor att trampa ned. Kaffe färgar timmar i filosofi och förklaringar för att kunna greppa någonting som inte går att summera på din resumé. Dom kallar det inspiration jag tror att jag kallar det peppartjack och spärrlöshet. Om det ska hålla på såhär kommer jag nog aldrig vilja bli vuxen.

Reflektion och matsmältningssystemets sätt att bearbeta konversationer

Ska vi ta något personligt istället? Men vad är skillnaden mellan sanning och ironi då jag bara skriver texter ur melankoli knivegg eller total eufori. Svalorna stormar ur skalpen nu, vingslagen slår tillbaka mot mitt medfarna väderbitna ansikte som jag ritar till konst dom morgonarna då jag spänt mejsjälv. Kunde du mäta sanningshalten i den poesiliknande skit jag spyr utöver dej skulle du reagera annorlunda, jag har hävdat samma sak förut för vuxna med position som vägrade tro att så var fallet.

Men ibland kan romantik mellan glasbitar bidra till stabil, hålla ett livs bana över den standardiserade gränsen för vad som är värt att tala om. Det är klart att du vet, för jag vet att min sekretess är ungefär lika diskret som ett slag i ansiktet. Insikt,insekter,vanvett,öppenhet,ochhelvette, där har vi måttstocken jag sökt i mörka gånger med el på lykta efter! Det kanske låter chevt och osant när jag säger det, med ord som bygger er, bryter ner små bitar av själen till beståndsdelar och publicerar, för hur mycket av mej kan rymmas i ditt hjärta egentligen, mindre än vad jag kan ge? För om så är fallet är dethär det självfallet bästa sättet att sköta kommunikation skjöt den i magen och håll den varm som fula spädbarn på burkmat äter sejsjälva mellan lattemammornas ben på cafeer där din sort bespottas med svart smink hatt och trång målgrupp bland tänkbara bekanta vener och vänner.

Tema ; Död

http://www.youtube.com/watch?v=sNwqGw4oIWM
"Du ska få min solskyddsfaktor när jag dör"

http://www.youtube.com/watch?v=pJv1J7ijuaY
"Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden"

http://www.youtube.com/watch?v=yoU48MBgwWM
"När jag är död då kan du önska mej tillbaka
men då får du tjii!"

Döda mörda slakta skända,
döda några döva mannen,
vad fan ska hända?
/DVS

Visste du att hälften av mina dikter
handlar om hur det är att vara död?
/Navid

Jag har gjort en spellista med bara låtar om döden och dödande och annat dödligt som tema! Den är fantastisk. (Som jag, i rätt ögon) Ibland får jag en sådan himla lust att förklara visioner, geniattacker attackerar från ovan & under och undan flyr intresset hos sunda åskådare. Och så ledes leder leden skevt uppåt, retligt mycket uppåt(som tjack). Det är ett under att ingen undrar alls. Och undrande bemöts ofta nedvärderande.

Nu ska jag bli ett embryo, eller en nyskild, ska bli mysigt !

Om jag ska dö ska jag göra det med flit.

Bearbetar ljud och velar, men om du hade frågat hade jag sagt att jag planerar och är företagamt klädsamt vuxen. Imorgon blir jag charmant inställsamt misstänksamt familjär, familjekär som aldrig förr för jag gör det mest av schematekniska skäl och jag stjäl med mej känslan till något kreativt att bygga ovanpå, det började som ett löfte om fikabröd men det har eskalerat något fasligt nu. Det började med spänningsbrytande som sipprade ut i nyfikenhet. Nu står en relation utanför dörren och jag vet inte om jag vill släppa in den så jag bara stirrar oartigt, men glasrutan oss emellan är tjock nog för att skydda från både kännbar genans och otäckt småprat som kliar som stickade tröjor jag aldrig fick.

Jag är bra på att stirra, vissa tycker att mina ivriga blickar är illvilliga och trakaserar mej istället för att hälsa. Men jag är för insnöad för att förstå att dom varken vill mej väl eller vill ha mej där. Man blir så när man leker med hemligheter tennstickor och egen lägenhet. Det är ett naturligt renbart fenomen som forskare är för vetenskapliga för att analysera.

Snöbitar på fingrarna, kristaller i kastrullen. Fingertoppsavtryck på näthinnan fastnar som intryck. Kroppsminnen är fascinerande. Jag ville kanske bara ursäkta uttryckslösheten i vad jag aldrig försökte förmedla och känslan som är biprodukt så jag slutar nu.

Ska vi kasta paradisäpplen istället?

Huvud tungt, inte av tankar utan snarare avsaknaden. Dom senaste dagarna har jag lamslagits av en paralyserande trötthet som verkar vägra lämna kroppen. Höstkel, höstkärlek utanför fönstret. Vill lägga cigaretter mellan tårna och gå ut i höstregnet barfota, kanske mer metaforiskt än allvarligt talat. Saker är konstiga runt omkring mej, rutinlös asperger rotlös & enträgen i mina försök att vända rätt på dehär ideerna, jag har sagt för lite nu, kommer tillbaka med huvudet klarare när dimman lättar

En dåres försvarstal

Så jäkla fajn, ändå inte, så jäkla smart, fast ändå inte, så jäkla världsvan, fast ändå inte.

Ska vi leka kurragömma? Kan du respektera min insektsliknande uppsåt? Vill du att jag ska berätta sanningen för dej, en väldigt smal och enkel sanning om något du aldrig tänkt på, något du inte ens visste fanns?

För jag tar mej fram på dom vägar din mamma aldrig lät dej gå på ens på ljusa dagen, jag får sova över där om du vill. Men jag ser världen genom en distanshinna jag inte kan penetrera, vilket jag oftast inte vill. Jag har lärt mej att se min säregna klarhet som en tillgång. Jag vet nämligen om att saker du tror på som hårdfakta bara är accepterade ideer. Jag kanske igenom personligheter och sköldar.


Det känns bra, simon fixade biffen. Jag har fått en ny väldigt liberal fast endå inte tanke. Om världen och mån i skor. Nu står jag i ett med det som bara en annan människa vet om att jag förstått, det är inte vad det låter bara den andra skulle kunna veta. Fast exakt tvärt om också.

Jag ville skriva en dikt men det visade sej att jag bara va en sil. Jag vill ha någons tankar, så om någon ser här vore det snällt att ge bort dom till mej.

Lugnet innan stormen

Det finns en förbjuden känsla som jag lovade mej själv för lite mer än två år sedan att aldrig igen tillåta mej att känna. Den försöker göra sej gällande i ett bakhuvud som är tillräckligt trubbigt för att hålla sken och dylikt borta men likförbannat idkar den kontakt med mitt framhufvud. Ni verkar så söta uppifrån min lisebergsluftballong, i rymden finns inga känslor.

Jag vill hålla ett kalas i min lägenhet och bara bjuda in dom som har aspergers. Vi skulle kunna prata om sådant som är intressant på riktigt och det skulle vara förbannat intressant och trevligt. Det finns inget bättre. Trotts att dessa inte skulle till att fatta mina skämt men vem fan gör det här kör vi på och det bjuds på riktigt otäcka drinkar och te. Parasoll genom öron och leksaksbilar över hela golvet. Här haglar kulturreferenser tätt och vi är trygga i varandras magar. Någon har tagit med sej popcorn till sej som jag snor. Dansen blir charmant Sverige-stel. Ingen har någon tidsuppfattning och alla har med sej dator så vi lanar. Det är ganska fantastiskt på dethär viset och när de väl försöker gå framåt morgonsnåret så ställer jag till med en reäl scen och håller fast i byxben, försöker att retoriskt övertyga dem om att tiden räcker till till dethärmed. Men så när den sista gästen försvunnit ur synvinkeln från min fönsterglugg och dess utom glömt sin ena vante inser jag att de aldrig fanns.

Det är hårt med sådana slag i magen, man kan liksom få bestående skador på vitala inre organ, sådana man värdesätter. Och hur ersätter man ett subjektivt ungdomligt sunt förnuft när det mansjälv lämnats med tycks vara av en helt annan nedslagen kaliber. Kollerbrier distraherar mej från drömmen och oförglömliga näthinnebilder försöker jag tvätta bort med sopa.

Logiskt förvirrad angående min uppsåt

Ibland är jag uppe i rymden där det inte finns någon känslig interaktion för sådant där är påhitt för kioskmongon som borde vara ett giltigt ord.Och en soptunna känns logiskt. Men ikväll tänkte jag fokusera på spegelvända tankar som jag brukar och utläser ur clementinskal.

Fråga mej aldrig var jag kommer ifrån, fråga mej var jag är. Det är klurigt detdär med att hålla i ord. om dom väl smiter ur en mun förs dom hjärna vidare liksom det mesta som överförs oralt, se halstabletter och herpes. Jag formar om meningar konstant i mitt kranium nuförtiden, men dom kommer inte fram och kanske är det det mest konventionellt rätta men ibland vill jag så hjävla hjärna i min lilla hjärna uttala mej om sådant som inte kommer att förstås eller sådant som leder till långväga sår. Försöker att lägga orden som en kavat adekvat advokat i armani. Men mina kostymer kommer från myrorna och mina tattarvantar har avklippta och semibrännda fingertoppar.

Detdär var nog allt som fanns att läsa för dom som inte rappar, det var ingenting av det som dansade förbi i facetttoner som störde min inre ro, men sådant kanske måste hanteras godmodigt först r8?

I rymden finns inga känslor.

I mitt lilla kollektivsliv är det jag som masserar. Äldskogsälskarna skvallrar obekymmrat om äldreomsorgen och andra aktuellda ämnen. Jag ämnar mej bäst att vända ryggen åt. Det kan vara svårt att nå detdär med åtrå då blir jag deras träkar medans bråk om vem som är karl utspelas. Uppspelet gör mej ej längre uppspelt och jag spelar alltid mina kort fel. Välvilja kan komma långt i värjande men världsvälde och värdet på pengar sätter ni i första rummet. Å andra sidan finns det bara ett och jag droppar av rädsla svett och nyförskaffat vanvett för att bli komplett i mitt quest att bli sedd som efter.

Aplicerar uteslutningsmetoden sökandet efter vad som gör mej glad eller får mej att må bra. Och ineffektiviteten har satt sej i huden nu. Gröper ur mina porer och bildar månekratrar. Jag har inte sett men hört det ryktas om att i rymden så finns inga kännslor. Dom som kallade mej kännslig kanske kalkylerade fel. Staten vill inefektivisera välmående jag för skrämmselpropaganda i mina försök att känna som normala män i skor.

förvirring boom

För ett år sedan vallfärdade jag hit på trasiga fötter med hopp i blicken. Som ett litet blåbär skulle man nästan kunna säga det. Det har regnat här under årets gång, fast jag gillar regn och rent helhälligt samhällsmedborgarskaps okej. Kanske vill jag prata om att bygga små stjärnor och att alla ser sej själva som drömmare. Jag undrar varför vi alltid är besvikna på oss själva och vill uppnå mer, det verkar nästan omöjligt att göra mer. Som att allt vi vill att vi ska ha gjort tar kraft fast än vi låssas att det ger kraft och att allt det vi inte vill stå för att vi gör är det som egentligen ger kraft. Fast vi säger att det känns så skönt efter att vi gjort bra saker. Moralkakavärderingarprioriteringar. Jag försöker bara bena ut dethär begräppet. Eller så skriver jag dethär för att det är dåligt att kolla på teve. Det finns inga telefonlinjer öppna så jag är helt utslussad åt mitt egna goda omdöme. Men jag har redan fått så fina samtal idag, med så varma budskap. Det finns verkligen dom som älskar mej också. Mej också. Imorgon ska jag upp och presstera, men inte sådant jag vill prestera utan sådant som i förlängningen behövs för att backa upp det jag faktiskt vill stå för att ha gjort. Suga kuk är en metafor för att vara inställsam mot någon. Men det är inte slicka fitta. Det är nog det jag står och pratar om.

Alla har börjat tjaffsa fram och tillbaka om valar, det finns en i göteborg tillexempel. Och här sitter jag, bredvid ett monogamt par i en liten soffa och känner mej faktiskt ganska nöjd i min singelensamkansketillochmedkallastomhetskaphet. För jag hatar att dela med mej av min frukost eller andedräkter händer på min nyvakna kropp jag vill vakna som av glas inte som ur ett cv se mej för vad jag är när jag är redo istället jag kommer aldrig att få en flickvän. Jag klingar av som istappar ser det sköna i isolering och sinnesklarhet önskar att mina tankar kunde vara lite mer påtagliga bara. Men vi vill så mycket.

Tuff & kaxig

Fattaru!?

Återigen fångad i klurandets återvändsgrend. Rutinlös och rotlös ska jag rutas in i systemet igen, färgläggas i deras skala. Men intrycket är possitivt. Det är hon som är problemet, hon som är aktören. Mycket tid spenderas introvert intensivt när tankebanor får eget liv och paranojjorna smittar och smittat av sejsjälva och varandra. Och den monotona repetativa rösten i lillhjärnan pointerar stolt och hjärna att du borde studera behovspyramiden och vara smartare. Dagen är redan borta, en sen gårdag resulterar i omfattande trötthet. Ibkand kan jag inte se mesjälv mellan plikt och visioner, där någonstanns faller eller snarare famlar jag bort. Men jag minns, och där är min persona självlysande nästan i sina tydliga utkanter.

Funderar på att vara snäll och gullig, man vill börja nya banor rader i en glad ton, skalor skala banan zalachenko. Emil jensens tunga drömmarhuvud vilar mot mitt. Jag hör hur vi båda kanske andas. Det ända som är lätt att se förstå och tolka är det i min egen fantasi. Ibland behöver man hålla käft. Ibland behöver man öva på saker. Velande fram och tillbaka blir bara babbel och jag ser poänger i urgammla konstruktioner och finesser med nya. Dethär är en dag ni inte kan få mej att rättstava. Det finns ambitioner och pretentioner och alla har väl lite av varje och mer därtill. Men låt konsten leva fri och samhällskunnskap bli mitt triumfkort. System som inte funkar. Konservatister konservburkar valår. Valt år? Valtår? Konspirationerna närmar sej, konspiratörerna hopar sej. Tuff & kaxig

sen började det rassla i hjärtgropen

Självtid, sitter och läser många långa texter om olika familjerättsfall, hittills vet jag inte hur jag ställer mej till källan. Men det fascinerar mej med den extrema dramatiken och alla de kännslor som spänns, alla broar som sprängs alla människor som inte skäms. De står så öppet partiska, som sagt det fascinerar mej.

Avbrott i skrivandet.

För en inte så lång stund sedan blev internet förbannat förjävligt och tråkigt. "du sa det var dumt han kan bli deprimerad" Det spyr sexsistisk skit i ansiktet på mej och jag är mildt konfunderad.

Jag står i utkanten av allt, hör allt men säger lite. Funderar över mina små mysterier, jag vill inte lösa problem, jag vill lösa gåtor och förstå. Det blir så uppenbart när man har något att jämföra med. Det är möjligt att jag med penna och ledtrådar kan se sammanhangen i sin fulla prakt. Snart läggdags kanske. Men jag vill tamejfan inte, mina serier är anmärkningsvärt intressanta ikväll. Så ni kanske måste se mer av mej, det känns bra att tala ut av sej långt bort i cyberrymden dit ingen läser bloggar för ingen har tid för all tid lägger dom på att blogga själva.

Bloggar från sanstormens ensligaste stad

Hon ryter för döva öron ut i natten. Jag vaknar utan att kolla tiden. Jag har ingen aning för solen stiger aldrig här, hon faller heller inte ner i våra tomma glas som står kvar. De flesta har rest hem nu, men jag är kvar. Jag knäcker några ben i takt med vinden. Mer för känslan än för krämpan. Himmelen känns svullen här. Sandstormen som aldrig slutar ryta hörs trotts att ingen ser henne. Jag vet att havet är nära. Det här är världens ensligaste land. Centrumlöst. Lite ont i nacken bara.

Jag har fått svar på många frågor i år. I den årstid som tillbringas här. Än finns det mycket jag inte vet, men det känns som att det mesta ligger på något slags stand-by läge som definierar miljön i min tillfälliga twilight-zone. Hon har blivit mental. Jag har sällan i mitt liv saknat ord och nu gör jag det. Jag har sällan i mitt liv lagt ner eviga försök till att beskriva denhär dimman. Ikväll har ingen tisdagsfylla i parken längre, men det är många som saknar dom. Jag vill så mycket i mitt lilla ensliga hjärta. Kanske glömmer jag någon gång bort att leva av bara farten. Det är svart runnt om mej. Jag är den ända ljusa punkten. Vila ögonen på mej, bli en del av den tryggheten jag besitter i brist på en egen att luta dej mot.

Jag har en fråga kvar att ställa mej innan denna vår kan vara över. Jag älskar dej, puss

Jag vet precis hur du känner

Se mitt förra inlägg som en dikt och detta som en förklaring. Skriven i intensivt tältdamm festivaldimma besvikelse och kroppslig uttömdhet är den lätt utdömmande och bristande i sitt omdömme som bristningar i ditt område. Nu är jag i det intensivaste av alla land, det norraste svenska landet dess utom, inte lappland men nära impå. Jag befinner mej i en blå frendes vård. Allt är större och mjukare här, palt är fantastiskt.

Jag springer in i mitt eget rundgångshuvud då utredningar och rättegångar pågår på utsidan. Bara tillfälligt i tillfället dock. Ja ill kunna beskriva denhär dimman, jag har haft svårtatt greppa mitt blygsamma tankeboskap i konst på sistaste, närmare bestämmt hela sommaren. Men nu ska jag ta mej ur detta enskilda ut till det sociala, utanför socialens stela kontor med ful ikeakonst

Jag vet precis hur du känner när allt du hör går i moll

Ragemode/Vredesmod

Jag hatar dej ditt jävla sepe mongo. Jag vill inte sitta fast i ett intresse som är anspelningar och aldrig någonsin blir bemött. För du kan fan inte bära din egen vikt. Ser bara dej själv och dina hippa trotts.

Så kommer du och försöker få gratispoäng. Jag nekar dej. & det rör dej inte i ryggen för du vill så hjärna verka fin & empatisk men det är du inte & du ser mej bara från ett håll. Jag vill verkligen inte detta. Jag vill verkligen inte sitta fast i din konstgjorda fälla. Jag vill kunna klippa alla dessa konstiga obskura omtankar.

Jag är en sådan som gillar möten och interaktion, du gillar uppmärksamhet & att bli igenkännd. Jag har sett nog av den här subban. Jag vet att mitt vredesmod gör mej o-ärlig. Men FY FAN, och det menar jag på riktigt. Som om du ser en enda av mina fina sidor. Jag är ett nummer för dej. & det finaste du kan kan tänka dej att ge mej är en möjlighet att lyssna till ditt tilltugg. Du ser mej som korv och makaroner. & jag önskar att din fulhet kunde få mej att ta avstånd.

Nu låter alla röster som dina & jag ångrar det ända jag någonsin gjort rätt. Om jag någonsin fått en annan människa att känna såhär förtjänar jag inte att finnas.

Fladdering will get you everywere

Förlåt trögfattningen i förra inlägget är du/ni god. När jag pratade om att stänga tänker jag mer mej någon form av låsfunktion, sekretessnivåer eller i stil med sådannt, då mitt huvud börjat att springa ifrån mej i vilda fantasier, som det lätt blir eftersom att heta sommardagar alltid gjort mej paranoid.

Där av är headdern borta, därav är titeln borta. För att jag drabbas av nätfobi likt många andra ibland. Givetvis uppskattar jag de som faktiskt tar sej hit och betänker(eller kanske dubbeltänker?) mina tankar :) Få är ändå unnade att sprida undrande. Jag är för närvarande osäker på mina förmågor, fast i mina spår och irriterad på tiden så som vi känner den och den känner dej också såväl din kropp.

Jag är en paradox, jag boxas med motstridigheterna i att jag vill göra och veta allt. Det känns som att allting skulle lösa sej om jag bara kunde uppfinna och sedan infinna mej i en form av struktur, men hur? och var börjar jag?

Natten är framskriven, förhoppningsvis kommer tillläggningar hit imorgon.


Jag är tacksam för den kärlek som landat här, det jag är rädd för är google och framtiden. Jag vill lägga dessa ord i en förklaring, med sömn kanske den kommer.

snabbt nedkraffs

Mhh, hemma igen. Första lugna tiden på... På länge. Det är inte så mycket sommar kvar nu, men det känns som att jag spenderat den väl. Lite livskval, men vad annars finns sommaren till för? Jag har så många livsöden i mitt huvud, det är inspirerande, förvirrande, utvecklande, hänförande. Jag håller på att bli tyst igen. För mycket social samvaro lämnar mej alltid såhär tror jag. Och det är inget negativt alls. Jag kommer att få tid för pusslande till sist. Arvika 10' var fint. På direkten fann vi nya vänner och ett helt underbart camp av dessa. Sedan blev det två små offtrips och nu är jag i malmö. Jag har kanske inte så mycket att skriva egentligen, men jag gör det endå. Jag vill mest stanna och se var jag står. Jag skulle vilja stänga bloggen. Jag skriver här för att det inte ska kunna försvinna, inte för att dela, egentligen. Skulle behöva en tyst blogg, får se om jag kan åstadkomma det.

Mycket fixande på gång, det är behövligt. Organisation behövligt. Jag ifrågasätter saker som jag aldrig tidigare ifrågasatt, och det känns bra. Man ska aldrig bli förblinad endå så.

Samlade tankar från när jag nådde min ålders höst

Vi är inte riktigt lika små längre.

Och jag lever här, omringad av det ni kallar för sjyssta killar trotts allt. Lever relativt omoget godtrogen i en vacker värld som till största del är det jag projecerat på den. Vill ha mer av enskilda sinnesstämningar. Men även mera flera fartfyllda fläkter jag jag kan välja mej till eller ifrån beroende på humör. Jag är den som försöker övertyga dej om att alla världens konflikter och alla känslor av dödtid skulle gå att lösa om alla bara bytte telefonnummer med varandra och vågade ringa.

Delar med mej av tankar ideer och delade meningar. Saknar alltid dom stunderna då jag delat meningar. Vill mera och vill mena allt jag säger, men kanske inte säga allt jag menar.

Vi är äldre nu, jag har härdat in en vana av att gå upp klockan sju när jag har något att gå till, vi har orienterat oss till inträdesproven till våra hamsterhjul, det ser ju nästan bra och kul ut, men vi skämtar om det, lugubert. Sarkasmen blir som en idrott, sär-kastande. För att det ska bli lite lättare och vi blir lite mindre lastade inför våran egen otillräcklighet när vi ser den.

För visst är vi speciella som ser den? Vi förhåller oss olika till vårat gemensamma vetande, och det är det som mest intresserar mej. Du kanske.

Nu börjar jag se ansikten bakom rubrikerna, jag ställer frågor. Kanske en bit på vägen men förmodligen inte. Min mening med det hela är att gå vilse och säga samma saker tusen gånger., Nu går jag

Try to understand you, girl

Let your blood flow.

Återigen är man dödsförkyld. all ineffektivitet i mej, det står mej, gnager hål i mej skär sönder mej. Frustrationen är överrumplande, speciellt när syntharmusiken från förr dyker upp i mitt huvud och jag minns hur vi dansade. Mycket arvikatankar.

Men även tankar om ett mycket udda djur som bara måste fångas förvaras och studeras. Jag fashineras över vackra ting, dras in med hela hjärtat. Jag vill så ypperligt hjärna komma tillbaka till min värld. Jag vill så småsint hjärna få saker klara och fixade. Och jag är medveten om att den ända beränsningen är min egen lathet. Hårdhet är guld värd för sådanna som jag . Bara jag. aleen i aleen. Felstafv. Vill så många saker, saker vill så mycket jag. Jag som drunknar. Jag. Jag som jagar. Älskar. Blir älskad tillbaka.

Så jäkla illa patetiskt hypotetiskt lycklig. Så obefintligt jäkla välplacerad. Jag måste få tid till att bygga upp mina små system. Måste få inse gång på gång att det bara är jag som kan skapa dessa. Jag vill vara i min egna jäkla värld. Klickar dina telefonsamtal för min tråkiga jäkla skull.

För att jag aldrig fått vara såhär förut. Det är så viktigt för mej. Så snälla. Låt mej hållas. Hållandes på med hopplösa fasoner, fångar pokemon. (For i am winterborn)

Jag faller offer för midnattsron

Ibland måste man bara gå upp mitt i midnatten, trotts intensiva somnadsförsök, kissa lyssna på ungdomsmjukmusik och röka någon extra luring. För att jag låg och tänkte på ett jättehemligt djur som jag stötte på för snart ett år sedan. Ett sådannt där som fastnar på näthinnan. Jag har en så stor törst efter att förstå andra män i skor, och dom som aspolut är obegreppligga är dom som etsas, glöds och svetsas in i frontallobens bildspel. Men denne lyckades nästan undfly! Har hållt sej lågt nog under radaren så så länge, men inatt blev det analys och jag vet inte vart jag vill gå med alla dessa ord, men förmodligen uppåt i landet, ännu ännu längre. Jag har så mycket att berätta men jag pratar så sällan här, förlåt.

Och så skulle jag ge bort en pressent som tack för visat intresse, något som ni som känner mej och brgr förmodligen redan sett till, men det är inte om er, det är om en annan hemlig person. Alla dessa hemligheter inspirerar i röksuget. Nu ska jag återgå till min hjärnspjälls trånga vrå fundera hypotes-sera och försöka förstå!

JUSTDETJA, rosa paraply och runda stora ögon

Detta var allt jag hade på min mycket begränsade smådator, men om du vill ha kan du få mera, du hemlige där ute.

Socialstyrelsens dikter...

Ibland känns det helt änkelt inte lönt att ha apotekets startsida uppe. Även om sådaana hära tillfällen är viktiga viktproblem å sina områden också och? Och jag fastnar grundligt i tankar om andras tankar. Uttalanden, inspelade filmsnuttar som upprepar sej. Second-guessing alla beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv. Och jag skulle inte ta dina kontackter, vill bara se hur dom ser ut ur mitt perspektiv, från var jag bor.

I ett svenskt gta skulle folk bara stirra blindt eller ringa polisen när du sparkar på en lycktstolpe. Det är ganska fint i min del av världen ibland, och du borde komma på besök och jag borde sova. Ful natt!

Min lilla kärleksförklaring

Som om jag skulle lyssna till dina insiktslösa tillrättavisningar. Du förstår inte ens det du läser. Oförverkligar inte det hela syftet? Är det bara en distraktion, ett tidsfördriv i väntan på att hitta någon att belasta riktigt illa?

Jag kanske verkar hård och kall som säger det, men din avvikelse är varken vacker eller radikal. Bara oinspirerad och begränsande för din omvärld. Du förminskar något litet svagt som med en världsvärd ansträngning skulle till att kunna bli helt okej. Och dina goda gärningar är bara bieffekter.

Och jag är inte ens cynisk.

Sagt som sant.

Hundra hundars inlägg.

Minns ni när vi var små och klättrade på tak och väggar, dansade i parkerna och bröt mot sociala normer om hur man beter sej offentligt? Och vi var vackra och fagrigast färggladast trotts små baksteg med liten fågelskada.

Och jag är fan inte änns sentimental nu, bara imponerad. Och jag vill inte änns tillbaka nu, bara summera.

För när vi var små och precis började hitta våra första byggkossar skulle vi gett vad som helst för att få vara där vi är nu. Och jag fachineras över vägen hit, helt uppslukad i våra fantastiska äventyr som tagit mej och er framåt, och speciellt i stora skeden då man bär hatten på sne och vet vad man vill ede.... Hmm, då blir allt som skett och allt som sker observerat och jag blir uppslukad och full av världen på världen suger i mej allt.

Och vi börjar veta ganska så precisexakt vilka vi är, och jag tror vi tycker om det. Jag ser bitar utav mejsjälv som jag länge lämnat oanalyserade. (Går det att stanna och förklara någon annans dikt?) Vi tänker nog ganska så olika, på det fantastiska sättet, och lyckjan kommer innifrån, jag har planer och ideer och drömmar och visioner, och jag måste rena min yttre kropp nu, förbereda mej, ladda upp och även städa. Måste handla müsly. Måste låta huvudet väga tungt, ta hänsy till klockan innan jag flyger vidare.

Och det känns så fantastiskt fenomenalt tillfredsställande att ha en plan och fantastiska kompisar.

Och alla skånes bönder sjunger

Göteborg blev bombat igår, jag var imponerad.

Vist är det omdrägligt och förfärligt när människor faller ner i det snedvridna fördärvet som är lathetens pessimism? Dom slutar tänka och sätter sej själva på automode. Och dom saktar ner det som vet, som ska ske. Jag antar att deras pasé trötthet också måste få sin plast i vår värld i behov av en ansiktslösning.

Jag går in välkommen men blir bemött som om jag utfört intrång, försöker hitta människor hitta dennes ingång. Försöker förstå mer än vad jag försöker förklara även om jag erfarar att folk lätt blir påhoppade av faktum om att andra kan ha sämre förutsättningar.

Dom hånar mej för att jag tycker att politik är viktigt.

Prosa

Förlåt lilla bloggen som jag tycker så mycket om, när jag glömmer den är det inte av illvilja. Skriva bok och skriva dagbok och skriva prosa tar all lilla tid. Lära sej och klä sej och vara vuxen tar så mycket tid. Men jag tänkte att du kunde vara värd dethär. Detta lilla lilla ordspråk sagt nästan som ursäkt.

För att jag har kommit längre än på länge och min längtan är längre. Jag ska göra klart detta, som för första gången vilket det faktiskt nästan är och det ska bli okej men det är inte viktigt det ska bli klart det är det som är viktigt. så när malmö kommer bort sej blir det till att skriva på bättra om och sånnt...

Förresten så älskar jag malmö otroligt mycket. Du skulle omöjligt kunna ge mej en bättre stad mer händelserik mer underbar... Fan alltså. Magiskt är ordet!

Separationsångestens fula storebror blir knullad i munnen

Fucking-jäkvla-kuk-kiss-piss-diss-glida-isär-skit-för-jag-jäkla-fan-fitt-saknar-dej-och-sepe-död-kuuuk-måste-fan-fan-fan-fan-veta-om-du-kuk-känner-samma-skit-smuts-skräp-sorg-sorg-sorg-sak-som-jag--för-jag-sepe-hora-sepe-orkar-inte-sepe-sepe-fan-jag-äslar-dej-fan-fan-fan-för-ingen-i-hela-jäkla-kuk-världen-kan-förstå-som-fitta-du-kan-shit-fuck-ingen-hor-kan-ta-din-sepe-plats-för-man-fan-svin-sepe-man-fan-kan-bara-ha-en-bästis-fan-fan-hor-och-du-sepe-skit-knull-och-då-fuckat-upp-fuckat-ner-är-min-fan-sepe-jävla-bästis-sepe-kukuk-bästis-sepe-fattar-du-jävla-mongo-jag-fan-vet-fan-inte-fan-vem-fan-jag-fan-är-fan-utan-fan-din-fan-hand-fan-i-fan-min-jävla-hand-

So you dont know where youre going wold you wanna talk?

Jag önskar att det fanns något sätt att nå dej på, det känns som att det inte går längre, inte går alls. Jag har så många andra motiv, och jag vet inte om du förstår hur lite det du kanske tror betyder i hjämfotaförelse med dina tankar. Jag vill bara få lyssna och svara och delta. Jag vill bara få se. Och jag vet inte om min teori stämmer men om den gör det och det är så då är jag nästan en del av dom som känner. Men vi känner ju för att vi bryr. Och du låser en massa dörrar,om du gör det, hur ska vi då kunna komma in? Ibland blir jag arg på dej och ber dej dra åt fanders, men så kommer alla små små tecken, som verkar som om dom försökte säga "bli min vän, iaf lite" , och jag är trött och frustrerad och rådlös på situationen.

Trodde du jag skulle vänta ellor!?

Nu är jag där jag ska vara. För det känns så. Och så känns det bra ochså. Stava fel känns okso bra. Överallt. Jag ska på kalas idag.

''

Igår hoppade jag av tåget så fylld av eufori och galen glädje att jag skuttade halva vägen hem, en liten natt promenad dansande& s och sjungandes genom malmö stad. Det känns så inihellsikke braa! Så nu ska det kokas kaffe och kläs upp sej för ännu fler äventyr är påväg!

Jag går ensam in i ljuset.

Vaknar med en styrka i bröstkorgen åhh åhh vad jag saknat henne. Vaknar med en stolthet en integritet en bubbla kring mej. Samtidigt mycket hjordnära, samtidigt på rätt plats.

Min fot blöder, min hjärna blöder, otåligt. Idag har jag stora uppdrag framför mej, involverande en ny besättning här i hemmet jag bor i. Varför måste livet gå enligt tidslinjen?

När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom..... Igår överdoserade jag på minnen, började leva i en annat tid inuti. Ett litet litet djur kröp fram till mej och förklarade saker. Vi förstår varandra bättre och bättre, lär känna varandra över tidslinjen, för vi kan se varandra, har lärt oss ficklampespråket. Det är lätt att ta med sej, lika så blir det lättare att bära dina tunga väskor när jag blir starkare och starkare, bättre till att hjälpa till. Och jag tänker på dej.

Do it screaming or without a word.

Ibland talar vi om havet jag och min omgivning.
Då brukar dom säga att jag är djup.

Det finns många som skulle till att feltolka detta påstående, kanske tillochmed dess yttrare, det dom egentligen menar, allihop är detta; Du är allra längst ned på botten, och därför har vi svårt att få syn på dej ibland. Vi kan tillockmed bli osäkra kring hur vida du finns på riktigt, kanske är du bara en tankegång?

Kanske är jag bara en tankegång!? Jasså, det är så nu ser på sakliga saker!? Hur kan ni blända er på detdär förfärliga sättet! Alla ytfiskar likadana, bländar er med ljus, tappar tillsist synen helt! Hutlöst och obegripligt för en som kan se konturer i det svartaste svarta.

Jag irrar runnt i mitt innre, pusslar alltid med samma bitar, finner nya under de andra. Bygger samanhang av samma gagn om och om igen. Hittar nya sätt. Men frågan är om samlandet kanske är lika mycket eller mer värt? Yrväder väderyra värderingar.

Och jag vill bygga, med alla mina små männskligsko och sakbitar, få allting rätt. Så som det alltid blir tillsist, när man är på det där humöret, ni vet vad jag snackar om. Bygger mestadels fågelbon.

Allting jag pratar om är små små metaforer. Jag vill leda hela vägen på rätt spår så att alla de bästa och perfekta mötena ska uppstå. Lägger spår i snön, går in i mejsjälv. Mer och mer och mer. Byter folkus på ett ohyfsat sätt. Tankemalen börjar göra sej hjälpande.

Jag skulle kunna tala om allting som är verkligt i fast form runnt omkring mej men det intresserar mej inte. Jag skulle kunna göra det jag ska men det vill jag inte. Jag har ett system för hur jag organiserar det mesta. Som mönster som skulle kunnat växa in i varandra, bilda cirklar, bli som jag. Men allt det jag talar om kanske inte är dom rätta brödsmulorna?

En tankegång som alltid leder bakåt.Barkvällar med barsmällar slutar i baksmälla i en säng som du aldrig skulle valt ut själv. Kollektivonani hade varit mer lyckat. Fast det blir ju lätt så endå även när man tror att man interagerar. & det regnar utanför, små små estettårar trillar längs tågfönstret. jag vill måla i tårar. Maila på ritplatta.

Platta tankar, en platt attityd, ett påskyndat möte, drar du för snabba slutsatser kanske?
Cigg blir det på detta.

Interagera, det finns en ruta här för sådant, om det finns någon som hör dethär mer än jag så säg hjärna hej, bara så kort kan du hålla det .

Alla gillar manson.

Idag hände snälla saker. Det gillas.

Som en liten fjäder föll jag för vinden och glömde alldeles bort var jag bor & hur jag ser ut. I ett tomt tomt nötskal får jag precis plats att krypa ihop mej, samla tankarna. Men jag känner mej possitiv. Alla är olika. Världen är ett kollektiv.

& nu vill jag inte ampassa mer. För alla ord är fel ur höger vinkel. Kan jag säga kan jag säga? Ingen läser endå dagböcker. Dom bara skrivs. Utom jag då. Men jag är faktiskt glad ikväll. Bara trött och o samarbetsvillig. Mycket mer äventyr än vad jag planerat, kanske är det grejjen med äventyr?

Jag vill prata i tusen timmar just nu. Tusen och en till, men inte två. Alla hävdar jag menar dansar i en stor ring kring en stor kuk.

Egentligen vill jag mest säga något, så att någon annan vågar säga något. Så att vi kan konversera.

Hejdå

Allt som följer är sant,

Kom precis hem från klubben, ni såg mej säkert där. Jag sprang omkring med min tvillingsyster, vi ser likadana ut så ja, ni vet hure e. Det var la 100 % svåra konstfacksppl som satt tryckta mot väggen helt förmögna att röra sej alternativt diskuterate konstnären som hjäller just nu.

Vi blev sedan utslängda pga ungdomligt utseende, trotts att gallemattias är 25. Innan allt detta stohejj var jag på vift i stan. Närmare bestämmt den gammla stan. I stockholm. I en femtehandslägenhet som en främling till mej som är kär med min vän hyr. Så det gick vildt till och jag tappade nyckeln i kaffet, det låg antidepressiva och porslinskvinnor med mylittleponyhuvuden överallt!

Vi hade en hel våning, närmare bestämmt en etta. Det var fest och ingmar bergman bodde under oss. Vi var korta och glada. Sen fanns det även ett litet mysterie om hur en galen konstnär råkade snubbla över 11 000, dock var den ädel och bestämmde sej för att ge dem tillbaka till sverige eller samhället.

Det fanns även den kriminella inkörsporten till 80-90tals slang och annat bus i kungsan. Ett litet svek. En dålig bok. Ni vet vad jag säger.

Men nog om allt detta! Nu ska jag ha te sova sen blire väl äventyr igen.

Jag har likdelar i mitt hår och nya gammla kläder. Och en sådan förfärlig lust att brodera!