Hon ryter för döva öron ut i natten. Jag vaknar utan att kolla tiden. Jag har ingen aning för solen stiger aldrig här, hon faller heller inte ner i våra tomma glas som står kvar. De flesta har rest hem nu, men jag är kvar. Jag knäcker några ben i takt med vinden. Mer för känslan än för krämpan. Himmelen känns svullen här. Sandstormen som aldrig slutar ryta hörs trotts att ingen ser henne. Jag vet att havet är nära. Det här är världens ensligaste land. Centrumlöst. Lite ont i nacken bara.
Jag har fått svar på många frågor i år. I den årstid som tillbringas här. Än finns det mycket jag inte vet, men det känns som att det mesta ligger på något slags stand-by läge som definierar miljön i min tillfälliga twilight-zone. Hon har blivit mental. Jag har sällan i mitt liv saknat ord och nu gör jag det. Jag har sällan i mitt liv lagt ner eviga försök till att beskriva denhär dimman. Ikväll har ingen tisdagsfylla i parken längre, men det är många som saknar dom. Jag vill så mycket i mitt lilla ensliga hjärta. Kanske glömmer jag någon gång bort att leva av bara farten. Det är svart runnt om mej. Jag är den ända ljusa punkten. Vila ögonen på mej, bli en del av den tryggheten jag besitter i brist på en egen att luta dej mot.
Jag har en fråga kvar att ställa mej innan denna vår kan vara över. Jag älskar dej, puss
2 kommentarer:
jag älskar denna texten, hur den börjar, hela känslan, har läst den några gånger nu på raken. Du formulerar som en gudinna du.
<333333333333333333 du är min :D sitter och knåpar på ditt brefv!
Skicka en kommentar