Efter en underbar dag skulle jag ta bussen hem. Det regnar och min jacka går inte att stänga. Två killar står och hänger i trappuppgången bakom busshållplatsen. Vi ställer oss också där för att slippa regnet.
När jag sitter på bussen efteråt och i panik rotar igenom alla mina saker börjar det långsamt sjunka in. Och jag hatar domdär två killarna, jag hatar dom av hela mitt hjärta. Min hjärna försöker resonera bort det. Att jag kanske inte borde hata dom så mycket när jag inte vet hur deras livssituation ser ut. Jag vet inte hur fattiga dom är eller hur mycket hemskheter dom gått igenom.
Men hjärtat hatar dom iallafall. Hatar dom för hur dom gjorde det, att dom gjorde det och att dom helt och fullt sket i hur jag skulle känna. Att dom inte hade ett uns av respekt för mej som människa. Dom sket i vilket.
-Does this bus go to malmo city.
Hur kunde jag köpa den frågan? Hur kunde jag helt seriöst svara ja, och sen inte reagera när dom inte gick på. Först när bussen börjat röra på sej inser jag vad som har hänt. Jag har hunnit sätta mej.
Den röda tråden är en tråd vävd av finaste tvivel.
Jag tvivlar på att telefonen är borta, sen tvivlar jag på att dom skulle ha snott den. Kanske tog Aneta med den hem? Av misstag? Sen tvivlar jag på att det är deras fel, för jag har blivit av med min förra telefon, på exakt samma sätt.
Hur det än ligger till är saken lite mitt fel. Dåliga saker händer inte bara. Som om jag söker en mening i att två äckliga killar tar min telefon. Som om jag kunde påverka deras beslut. Som om dom inte hade försökt och eller lyckats om det var någon annan.
Jag ringer till polisen med hjärtat i halsgropen. Redan väntar jag på detdär brevet som dimper ner i brevlådan två dagar efter en anmälan. Utredningen nedlagd. Det betyder ingenting. En liten stöld. Varför ska dom ens spara uppgifterna?
Men världens snällaste människa svarar. Hon lugnar ner mej, hon säger åt mej att ta ett djupt andetag. Hon lyssnar på min slarviga redogörelse på det snällaste sättet någonsin. Hon säger att bara för att man har en mobiltelefon betyder det inte att man är rik. Du har betalat för den telefonen med dina intjänade pengar. Hon hjälper mej med allt utan att ens behöva det.
Hon går den extra milen helt utan anledning. I nästan en timme pratar hon med mej. Och jag kan inte hjälpa mej med att tänka "människan så konstruktiv så destruktiv på samma gång"
När jag sitter på bussen efteråt och i panik rotar igenom alla mina saker börjar det långsamt sjunka in. Och jag hatar domdär två killarna, jag hatar dom av hela mitt hjärta. Min hjärna försöker resonera bort det. Att jag kanske inte borde hata dom så mycket när jag inte vet hur deras livssituation ser ut. Jag vet inte hur fattiga dom är eller hur mycket hemskheter dom gått igenom.
Men hjärtat hatar dom iallafall. Hatar dom för hur dom gjorde det, att dom gjorde det och att dom helt och fullt sket i hur jag skulle känna. Att dom inte hade ett uns av respekt för mej som människa. Dom sket i vilket.
-Does this bus go to malmo city.
Hur kunde jag köpa den frågan? Hur kunde jag helt seriöst svara ja, och sen inte reagera när dom inte gick på. Först när bussen börjat röra på sej inser jag vad som har hänt. Jag har hunnit sätta mej.
Den röda tråden är en tråd vävd av finaste tvivel.
Jag tvivlar på att telefonen är borta, sen tvivlar jag på att dom skulle ha snott den. Kanske tog Aneta med den hem? Av misstag? Sen tvivlar jag på att det är deras fel, för jag har blivit av med min förra telefon, på exakt samma sätt.
Hur det än ligger till är saken lite mitt fel. Dåliga saker händer inte bara. Som om jag söker en mening i att två äckliga killar tar min telefon. Som om jag kunde påverka deras beslut. Som om dom inte hade försökt och eller lyckats om det var någon annan.
Jag ringer till polisen med hjärtat i halsgropen. Redan väntar jag på detdär brevet som dimper ner i brevlådan två dagar efter en anmälan. Utredningen nedlagd. Det betyder ingenting. En liten stöld. Varför ska dom ens spara uppgifterna?
Men världens snällaste människa svarar. Hon lugnar ner mej, hon säger åt mej att ta ett djupt andetag. Hon lyssnar på min slarviga redogörelse på det snällaste sättet någonsin. Hon säger att bara för att man har en mobiltelefon betyder det inte att man är rik. Du har betalat för den telefonen med dina intjänade pengar. Hon hjälper mej med allt utan att ens behöva det.
Hon går den extra milen helt utan anledning. I nästan en timme pratar hon med mej. Och jag kan inte hjälpa mej med att tänka "människan så konstruktiv så destruktiv på samma gång"
