Pärlor åt svin.

Jag har en såndär fas igen. Då jag drunknar i andras skapande. Och det slår mej så hårt, hur mycket jag älskar det otroligt stora tunga arbetet som görs för den lilla kanske icke-existerande uppskattningen. Det ambitiösa och enkelriktade.

Många av dom sakerna som berört mej mest är gjorda på det viset. Tillexempel ett över en timme långt internetkomediavsnitt, där skaparen, huvudkarraktären fläker in sina riktiga mörkaste känslor. För att kanske få några skratt. För att han bryr sej om att recensera filmer på internet.

Eller att släppa alla sina skivor gratis på nätet. För att det vore kul om någon kanske lyssnade, om dom hade lust. På det som musikern spenderat endlösa veckor och månader med att fila på.

Kanske min poäng är, och anledningen till att jag sjunker så mycket djupare emotionellt i domhära skapelserna just nu, att jag också känner en drift. Och att jag ibland hamnar i ett läge då jag tänker natt och dag på ett projekt som ingen annan ens kommer se. Men stolthet är en kista i magen. Drivkraften är att när dom väl är klara får dom mej inte bara att känna mej mer glad och hel, utan är också ett trappsteg  för min utveckling.

Jag vet verkligen inte vart jag ska, men jag vet att jag älskar att rita och att jag blir bättre på det.