Inträngd.

Ibland är det som att världen runt omkring en bara är långa korridorer byggda av dominobrickor, och helt utan att märka det så har du plötsligt fått allting att rasa. Problemen landar på varandra och bildar röriga osorterade högar att städa upp. Du får så mycket att hålla reda på att det inte går att ha i tankarna samtidigt. Jag försöker boendestödja migsjälv, jag ritar upp ett schema som jag lärt mig av en i den branschen och försöker att rymma livets kritiska moment i fyra rutor. Viktigt & Bråttom Viktigt men inte Bråttom Bråttom men inte viktigt och inte viktigt men inte heller bråttom.

Fyra rutor för alla tusen saker som bara händer. Så jävla hänsynslöst. När jag försöker prata om det så säger mina vänner att det inte är så illa. Att sånt här händer alla och att det går att fixa. Men dom fattar inte, för jag är inte alla. Jag är annorlunda och jag har inte råd att halka efter. Saker ordnar sig bara inte. Och om man hamnar efter kan det bildas permanenta skador som gör att man inte kan springa längre. Blodet torkar ut i kroppen och man blir till en stor ledsen skrumplever som ingen ens orkar putta bort.

Vad gör man när man gör sitt allra bästa och det inte är tillräckligt? Vad gör man när man måste göra rätt men inte vet hur rätt ser ut? Hur lär man sig något när alla bara antar att man kan? Jag läser och läser, jag skriver i marginalerna, jag tar det tidiga tåget dit och jag källhänvisar. Jag refererar och argumenterar, diskuterar och analyserar. Jag försöker.