Alla jag pratar med talar om för mej vad jag ska göra. Jag måste se till att få ett nytt jobb snart, söka utbildningar, spara pengar och förverkliga mejsjälv. Livet är ett löpningsrace och jag ligger efter vad jag än gör. Vissa har bestämt sej för vilket yrke jag ska viga resten av mitt liv åt. Andra har bestämt sej för hur jag ska sköta min privatekonomi eller vad jag ska göra på fritiden.
Jag tror att dom någonstans vill mej väl, men allt dom säger låter som ren och skär misstro. Jag orkar inte skapa en tillförtrolig och härlig fasad. Ingen vill höra det jag har att säga. Dom vill tillrättavisa min pessimism och släta ut min depression.
Jag vill inte vara med längre. Möjligheterna är blockaden i slutet av tunneln och jag kan inte tränga genom eller för den delen skilja en från en annan. Och det kommer inte att lösa sej med en klyftig oneliner, eller ett jobb eller en klapp på axeln.
Jag vill inte vara med mer, det är inte roligt längre.
Jag tror att dom någonstans vill mej väl, men allt dom säger låter som ren och skär misstro. Jag orkar inte skapa en tillförtrolig och härlig fasad. Ingen vill höra det jag har att säga. Dom vill tillrättavisa min pessimism och släta ut min depression.
Jag vill inte vara med längre. Möjligheterna är blockaden i slutet av tunneln och jag kan inte tränga genom eller för den delen skilja en från en annan. Och det kommer inte att lösa sej med en klyftig oneliner, eller ett jobb eller en klapp på axeln.
Jag vill inte vara med mer, det är inte roligt längre.
