Men jag ångrar ingenting av det vi gjorde, du kan komma vart du vill om du tror på det.

Jag är som en tvättad matta.
Min tyngd väger ner möbeln jag vilar på.
Jag är helt slut.
Det är underbart.
Små blixtar från förr dundrar in i mitt huvud,
icke-sökbar data, som bara kommer upp när den triggas av något.

Jag tänker på formfranskas fyrkanter och oboy,
jag tänker på bark under fötterna,
trädkronan jag brukade gömma mig i, på andra sidan gatan.

Elskåpet vi rökte bakom,
när det regnat var jag rädd för att det skulle explodera ibland.

Visst är regnhimmel elektriskt?
Jag försöker gå igenom den datan jag ändå har samlat om mitt liv, men det finns inte tillräckligt.
Den är inte tillräckligt systematiserad, bearbetad, sökbar.

Jag växte upp i en värld av hemsidor,
men lever i en värld av taggar.

Jag vill bara att smala band av vind ska linda sig om mig som blomblad.

Generell livsångest.

Alla dagar har typ varit bra dagar. Sommardröm med lite lite små vuxendetaljer här och var. Men resefeber är min kryptonit och inkörsporten till tyngre paralell stress. Jag läser på internest om tingsbetyg. Jag skapar ångest över huruvida en framtid jag inte ens kan föreställa mig borde bli min. Jag har så lätt för att glida ut på villovägar sådär.

Att det typ inte är ok som det är. Att jag vill bo med människor i grönska. Att jag aldrig kommer hamna rätt. Fast någonstans vet jag ju att jag bara har resestress. Varför går det då inte bara att ruska av sig denna djupa fruktan över att tandborsten ska bli kvar i skåneland, när jag vet att den innehåller ingenting?

Återträffande

Tänker på hur sommrar alltid blir ett svepskäl för mig att knyta ihopa lösa trådar.
Kanske behöver jag tågbiljetter som tickar i skallen för att faktiskt ta mig för något.
Men det är ganska skönt när man hittar pusselbitar som varit borta,
även om dom dyker upp oväntat men på likväl bekanta platser.

Jag ser på migsjälv i spegeln och tusen olika porträtt uppenbarar sig,
en skadskjuten flicka som kramas för hårt om någon kommer nära,
en ansvarsfull person som planerar,
någon som inte klarar av att lyssna för att hon verkligen behöver prata,
någon som föredrar att lyssna framför att prata.

Tåget tickar och avgår om ett drygt dygn,
en gapande väska på golvet som sprider stämning kring sig,
en handlingsförlamande rastlöshet som försöker ta över lägenheten,
men egentligen går allt på en räls som på en räls.
Avgång uppgång och så vidare.

3 korta dikter.

Den jag älskar ligger på sjukhus
Och ingen technobas kan fånga denhär känslan
Binda bröstkorgen med rep
Som takt binder fötter vid dansgolv

Hela min ungdom levde jag på själslig kredit
Och jag har börjat betala tillbaka nu så
Tack till alla som lånade mig 
Vänskap och kärlek
Jag inte gjort mig förtjänt av

Juridik är processandet av stora mängder text
Och juridisk metod är orientering i totalt kaos

Ambitiös.

Jag blev slytherin på pottermore,
Och det fick mig att börja tänka,
jag kan inte minnas att jag någonsin tänkt på mig själv som ambitiös.
(slytherinare sägs ju vara det)
Och ju mer jag tänker,
ju mer tänker jag att jag nog är ambitiös.
Jag har nog råkat bli det.
Det har varit ett bra år för mig.


Jag har framtidsmål.
För sommaren, hösten,
och fem år framåt.

Jag har drömjobb och skriver små listor
på hur jag vill vara
vad jag vill göra

Det känns ganska fantastiskt att vara ambitiös om det är det jag har blivit.
Saker blir liksom meningsfulla först när jag sätter in dom i ett sammanhang,
ett steg är ingenting utan sin helhet, promenad, riktning.
jag ritar scheman, skriver listor,
tar igen när jag ligger efter,
göttar mig när jag ligger före. 

Jag brukade vara en person som uttryckte mig i skrift

Jag brukade vara en massa saker.
Men det är en häftig sak det där med jaget.
Att vem man är, det är ju bara en föreställning som stannar mellan pannbenen.
Det går aldrig att förklara för någon,
aldrig att sanningsenligt dela.
För alla beskrivningar är en förvridning av sanningen,
på samma sätt som allt man ser är förställt av ljuset som gör det synligt.
Överdrifter och förenklingar.

Och ens förståelse av jaget är bara ens förståelse.
Jag brukar byta ofta och det tror jag att folk gör mest.
Om jag hittar en batiktröja på internet skriver jag om hela min livshistoria
till något som alltid lett mig till just den batiktröjan.
Ofta är det en tröst också,
jag slipper känna att jag ångrar saker.
När jag skapar en mening med allt
i efterhand.

Ibland känns det så tråkigt att det enda medvetandet jag någonsin kommer att uppleva
är mitt eget.
Då läser jag böcker.

Ibland känns det som att jag kan bli en annan person
bara jag försöker tillräckligt
och min kompis som brukar ha rätt i saker
sa att hon hört av någon att man bara kan ändras 15%.
Jag vill vinna över den statistiken.

Om jag lyckas ändra allt kan jag ju vara vem jag vill sen.
Spårlös, formlös, ogreppbar.

Ibland försöker jag göra mig förstådd på olika sätt,
ofta i samtal men det är nog inte riktigt mitt format.
Jag måste nog skriva för att ens själv förstå vad jag försöker säga.
Men samtal kanske inte handlar om att förstå varandra egentligen,
utan mer om att visa att man är villig att förstå.