Jag brukade vara en person som uttryckte mig i skrift

Jag brukade vara en massa saker.
Men det är en häftig sak det där med jaget.
Att vem man är, det är ju bara en föreställning som stannar mellan pannbenen.
Det går aldrig att förklara för någon,
aldrig att sanningsenligt dela.
För alla beskrivningar är en förvridning av sanningen,
på samma sätt som allt man ser är förställt av ljuset som gör det synligt.
Överdrifter och förenklingar.

Och ens förståelse av jaget är bara ens förståelse.
Jag brukar byta ofta och det tror jag att folk gör mest.
Om jag hittar en batiktröja på internet skriver jag om hela min livshistoria
till något som alltid lett mig till just den batiktröjan.
Ofta är det en tröst också,
jag slipper känna att jag ångrar saker.
När jag skapar en mening med allt
i efterhand.

Ibland känns det så tråkigt att det enda medvetandet jag någonsin kommer att uppleva
är mitt eget.
Då läser jag böcker.

Ibland känns det som att jag kan bli en annan person
bara jag försöker tillräckligt
och min kompis som brukar ha rätt i saker
sa att hon hört av någon att man bara kan ändras 15%.
Jag vill vinna över den statistiken.

Om jag lyckas ändra allt kan jag ju vara vem jag vill sen.
Spårlös, formlös, ogreppbar.

Ibland försöker jag göra mig förstådd på olika sätt,
ofta i samtal men det är nog inte riktigt mitt format.
Jag måste nog skriva för att ens själv förstå vad jag försöker säga.
Men samtal kanske inte handlar om att förstå varandra egentligen,
utan mer om att visa att man är villig att förstå.