Och av någon andledning

Är du så rädd



Jag ser bara björkar som böjer sej för tomheten ur att vara fångad i ett intrycksintagslöst inre. Jag kan inte förstå hur ni kan sakna genuint intresse för världen och människorna kring er. Jag som är så förbannat betagen i allt och ingenting. Bildar mej en uppfattning om allt, vill veta, inte dömma. Vill ha stommar att samla kunnskap på. Vill kunna bygga en zeppelinnare av mina samlade vetskaper och flyga upp dit ingen letar.



Kanske även gömma mej i , när folk pressar på och vägrar förstå att de inte ska in genom dörrarna jag låst. Att försöka tränga sej in när man inte änns tänkt stanna på fika är förbannat onödigt. But i take rest.

Jag bygger, bygger kretsar syr band & omorganiserar tillvaror. Jag måste veta, konkret & på riktigt att jag är värd min vikt i salt för att kunna stå ut här.

Brev från första våningsplan

I närheten av där du en gång vaknat för inte så länge sedan vaknar jag nu. Tar linje nitton med din röst i öronen. Tänker på brossan. Blir lite lugnare och börjar bearbete olika påstående som fastnat i fel loob. Plockar upp små tankeklumpar som jag tappat bort och dom har växt.

Sentimentaliteten bet mej hårt och skoningslöst i nacken igår. Och jag tänker på att det jag upplever nu om inte allt för länge bara kommer vara halva brutna minnen. Vackra stunder korta stunder flycktiga stunder tankar.

Jag vill kunna krypa in i min bubbla, om jag har en. Jag saknar den, man ser

Moderna tankar

For some reason i cant explain.

En annan värld kollar in på mej genom fönstret. Jag är lättskrämd och drar ihop mej till ett litet egg. Den nya världen visar sej vara en stor mjuk kråkfågel och den lägger sin mjuka kropp och sina vindskyddande vingar över mej. Omfamnar mej i sin moderlighet.

- För dej skall jag vaka och stötta till den dagen då du självmant flyger härifrån.

Hennes hjärtslag är tackten ja andas efter, och innuti mej börjar någonting nytt att växa, nygot jag aldrig riktigt odlat innan och det skrämmer mej.

För jag har alltid sökt en riktlinje, en väg som utlovar guld och gröna skogar så länge som man fortsätter gå. Och den behöver varken vara rak eller angeläget benägen, bara tydlig i sitt bvisande, "Det är här du hör hemma och du går faktiskt framåt".

Och jag vet inte? Det kanske är dags för examnination snart? Projekt hemlös ligger bakom oss och humöret klättrar. Tunna sköra toner tonar ner mej. Vi har bott på samma gata samma gård vi har träffat de flesta som bor i krokarna. Vi har druckit te med drottningen och plockat kottar på dagisutflykter. Vi håller huvet över ytan, flyter.

Nu ska jag hem till mina vänner, så lilla bloggen får ta hand om sejsjälv och drömma om palanda. Hejdå 90talet!

Punkdrömmar

-Släpp aldrig in nån här.

Idag är det en vecka sedan jag flyttade hem till min lägenhet. Och under det korta ack så intensiva förloppet fredag till fredag har jag bland annat åkt bostadsrättskarusellen så många varv att jag blev matt och lite snurrig men inte så pass länge att det slutade underhålla mej.

Jag har haft mina första tre hantverkare, - 2 GGR! *vuxenpoäng*, jag har ringt viktiga samtal till företag och fått igång tjänster som berör mej, bjutt på kaffe och diskat och packat upp lådor och funderat kring saker så som planlösning.

Det var nog hit bloggen egentligen ville från början. Jag har fått mitt hem, mitt alldelles egna hem där jag får olla väggarna om jag vill, kasta konfetti överallt och bjuda hem främlingar på thé. Jag minns hur planen lockade mej godissugen ner i sin avgrund.

De senaste månaderna har varit kaos. Ja har varit på topp och jag har kännt mej helt nedslagen. Jag har dansat naken i stjärnregn, tittat på vackraste små eldflugor, jag har sågat av lemmar och förlikat mej med maken. Jag vill säga att jag gått med plus, jag vill säga att jag trivs, som fan. Jag har hamnat precis exackt rätt.

Hur vet jag det? Jo för jag hamnade precis där jag ville hamna! Och nu kan jag äntligen bygga mina egna marginaler. Och dom jag inte får bygga själv ska jag vrida och böja och måla och göra om tills de inte går att känna igen längre.!

Jag kommer förmodligen samanfatta filosofera och drömma mera senare idag, men idag så säger vi hit men inte längre. En liten paranoid köksråtta sitter på min axel och spelar mandolin, han är mycket försynt och känslig.

Visst gör det ont när knoppar brister?

Visst känns det när föreställningar misstar?

Ett inlägg byggt på ord

Gosig musik vaggar mej långsamt. Jag har fått min trygghet om äntligen. Här kan jag vila till den musik som tolkat mitt hjärta bäst och det är guld värt.

"När du sa att;

rosorna jag köpte dej var aldelles för röda,

sången som jag skrev till dej var alldeles för lång,

mina kyssar var som vatten,

mina händer kalla döda,"

Loke

Jag vet inte varför mitt huvud beter sej som det gör ibland men det gör det. Jag vet att jag känt mej obekväm och felsydd hela dagen och alla kommentarer skrämde livet ur mej. Jag vet att okn skrämmer mej medans intresse och förakt lockar mej.

Okej, nu har det gått nån timma sedan föregående rader skrevs, och det jag har att tillägga? Hm, jag har fått småsaker gjorda och lyssnat på skitmusik. Och bra musik med för den delen. Jag hade en fin dock kort konversation med en dam på tunnelbanan idag om att sticka ut och så vidare(det börjar ju lätt så när man har blått hår och tre olika dialekter). Hon frågade mej om jag kan koppla av. Det var med den frågan hon lämnade mej. Innan dess diskuterade vi första intryck och att motbevisa folks fördomar och så vidare.

Jag får ofta frågor om varför jag ser ut som jag gör. Och folk förväntar sej alltid något bättre än varför inte till svar. Men när jag väl utvecklar blir svaret ungefär det samma. Tja varför inte? Jag tycker om att mixtra och spexa. Jag gillar att bygga om och få fram olika toner på en och samma sträng.

Media hoppade just ut ur garderoben och skrämde livet ur mej, det är nog bäst att jag avlägsnar mej så snabbt som möjligt så att jag slipper bli uppäten. Men här har ni i alla fall ord.

Det är jag som bor i extrahålet på din kuk

Fast där ljög jag, jag bor ingenstans just nu. Jag har ingen adress, kanske bloggen i så fall då. Men man kan inte skicka brev till mej, förhoppningsvis kan man det snart. Jag är rädd. Men det finns en dubbelsäng någonstans. Jag är fem år gammal och mitt humör är onekligen skiftande.

Om det fanns en röst så kunde jag kanske prata. Alltid när jag behöver min mobil telefon som mest så får jag lust att slänga den i väggen. Det gör jag inte.

Killen i låten som gillar pelagonier gör min kväll här på vandrarhemmet. fAST IKVÄLL ÄR ALLA LAMPOR SLäKTa.

Det ligger löskukar över hela golvet och en m-f transvestit står framför spegeln och sågar febrilt dock ineffektivt och långsamt av sin egen lem med en slö matkniv. Det finns en tom blomkruka med.

"Jag ska kyssa mina fiender och svika mina vänner.
Jag ska börja lyfta skrot och raka av mitt hår.
Och ingen i hela världen kommer fatta hur jag känner.
Finns ingen som kan trösta och ingen som förstår.

Du vet hur jag brukar låta, dramatisk och pretentiös.
Du som läste mina tankar och värmde mig när jag frös.
Du vet att jag aldrig gör er illa, kommer vara äckligt generös.
Men hela tillvaron känns så jävla meningslös!"

- Loke, underbar poet,

Var inte oroliga om era spontana infall skulle förespråka det, jag klarar mej alltid !