Långa ostörda tankar

I en av de bästa böckerna, en av dem som limmar sej till hjärnbarken, som sätter en i en sinnestillvaro man trodde var någon annans, en sådan som fångar en och vägrar låta en gå därifrån. I en bok som jag ramlade ihopa med av en slump i form av vännens kärlekssump och senare också mitt eget torskande av den vanan står det om just dom. Dom långa ostörda tankarna som är den första hösten i en egen lägenhet, som är en ostörd semester med fokus på att skriva. Som är den totala avslappningen man sällan säg mej aldrig snuddar vid, totalitär och magisk frihet i frid.

När världen tilllåter dej att läggas som ett lock på, observera ovanifrån med förstoringsglas - koncentration. Att vila mot det bröst vars hjärtslag är tiden. Kanske blir jag för sinnerlig eller stinnt ärlig nu, men bakom denhär dyngan står någon och vårdar sitt innerligaste. Den metaboliska processen som är allt. Tryggheten i att magkännslorna får sova väl inatt.

Någon kissar i en trappa och går vidare, stinn vindoft fastnar. Som små små minnen. Som de vackra sagorna om de depraverade sagobegynnelserna. Det var en gång en alkad aspirerande nöjesjournalist som var förälskad i någon som var tusen gånger koolare än honom själv. Låt oss fortsätta där ifrån. Jag vill bort, jag vill ut på landet, eller ut ur landet eller vart som helst där det finns främlingar. Tänker du någonsin på alla statister i din vardag som du inte märker, dom kanske har gått in i dej, handlat före dej i kön och knackat på och klagat på festens ljudnivå i din närhet tusen gånger förrut? Nu utnyttjar jag bara mitt utrymme.

Menn kanske är det just dessa undermedvetna påminnelser om det monotona i mitt liv som får mej att vilja bryta mej ut. Ut ur fejsbookångest kaffekokarbråk skolscheman dyra ölar dryga hantverkare mankanskebordepluggatillpsykisktsjuk rätta dej i ledet tänk. Jag vill till platons hur började allt vad är ett liv tänk. Jag villl götta mej i det framgångslösa frågandet. Vetandet som kommer från att man bara vet mindre och mindre ju mer man vet. Kanske är dethär i takt med allt annat trevande och i slutet mennlöst. Menn jag vill förklara denhär dimman, och det rättfärdigar allt.

Paradoxala reflektioner och en kort notis på slutet

Minnen, små sköra minnen.

Som en liten liten sparv uppenbarade du dej, allting med dej var diskret och under ögonbrynen som jag tränade mej till att läsa felfritt. Över en cigarett reflekterade vi över varandra uppenbara ljus. Och dina ideer strålade. Sen räddade jag dej alldeles perfekt okynnes. Att rädda dej som en metod för att dra ut mej ur fångenskap och kaos. Jag minns våra timlånga konversationer medans du satt på krogen.

Fagra diskreta fingrar, mycket självmedvetna och färdiga. springer efter dej över vita och svara block i kant med varandra. Ett simpelt men abstrakt upplägg. Och dekadensen var disten, var din svär. Jag flöt samman med visionerna, i brist på bättre tappade jag mitt förutspådda trygga fotfäste.

Men nu kontrasten.

I en mjuk soffa är det jag som är tankecentrum och det är inte nöd och oro, jag har kontroll och jag författar utsagan. Samma gnista blidkar men omges nu av medvetenhet. Jag ser inga skuggor i desa ögon. Händer om ett huvud. Blinkande smådjur. Tafattheten omfattande fattningslöst begränsad.

Och just det ja, det luktar lik i mitt trapphus.

Bara så du vet.

Bara så du vet så är luften underbart tunn och skör i afton, som isen som lade sej över skolgårdens vattenpölar om höstmornarna. Den enda skillnaden blir väl att vi då fann ett nöje i att stampa sönder dem medans vi nu aktsamt rundar dem av omtanke för våra skor. Jag försöker att penetrera min samtid men får inte riktigt in den. Det blir tafatta ursäkter och ströumgänge som i ska vi spela sällskapsspel. Cluedo eller monopol snälla säg mej, att du inte är helt bortkastad vänskap. Och tid kan tydligen laga saker, i alla fall i små små doser som fettlager i småkök. Bindande som tiden själv.

Jag gör konster och trick men det slutar mest med att jag binder fast mejsjälv. Manjanamentaliteten som är min ärkefiende. Sommarlov som blir för ironiskt för att hantera. Kaffekoppar som avbyter varandra. Mjuka soffor som avlöser varandra. Intensiteten kom tillbaka. Det är väl lilla hjärtat som beklämmer. Som om det någonsin fanns. Jag lämnar små små fotspår efter mej på en öde måne. Kan det finnas liv på månar eller är dom dömda till rollen som biprodukter? I rymden finns bara klarhet, porlande vatten som i allis med is.