Bara så du vet så är luften underbart tunn och skör i afton, som isen som lade sej över skolgårdens vattenpölar om höstmornarna. Den enda skillnaden blir väl att vi då fann ett nöje i att stampa sönder dem medans vi nu aktsamt rundar dem av omtanke för våra skor. Jag försöker att penetrera min samtid men får inte riktigt in den. Det blir tafatta ursäkter och ströumgänge som i ska vi spela sällskapsspel. Cluedo eller monopol snälla säg mej, att du inte är helt bortkastad vänskap. Och tid kan tydligen laga saker, i alla fall i små små doser som fettlager i småkök. Bindande som tiden själv.
Jag gör konster och trick men det slutar mest med att jag binder fast mejsjälv. Manjanamentaliteten som är min ärkefiende. Sommarlov som blir för ironiskt för att hantera. Kaffekoppar som avbyter varandra. Mjuka soffor som avlöser varandra. Intensiteten kom tillbaka. Det är väl lilla hjärtat som beklämmer. Som om det någonsin fanns. Jag lämnar små små fotspår efter mej på en öde måne. Kan det finnas liv på månar eller är dom dömda till rollen som biprodukter? I rymden finns bara klarhet, porlande vatten som i allis med is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar