Bussen e tidig

Scen.

Jag har alltid velat stå på scen.

Olika scener har format mig och jag har präglat dem. Många människor försvinner. Dom flesta av inga skäl alls. Andra tillkommer, vissa växande som blommor andra borrande som brottslingar. Snor med sig ens hjärta under tröjan.

När jag är själv är allting självklart. Själv. Klart. Min värld är en bubbla, en kukong. En enskild liten fyrkant i högdalen. Människorna är vad som gör min existens intressant. Scenerna, skapandet är en reflektion. Men jag fyller alla ventiler och utrymmen jag kan med mina ljud och metaforer.

På något vänster är jag väldigt instinktiv  Trotts mitt intellektualiserande är jag väldigt instinktiv när jag är själv. Kanske inte instinkt så mycket som impuls? Jag förstår migsjälv genom skapandets impulser. Freuds underhuggarintellekt biter till med skarpa iakttagelser. Idag var en bra dag.

Jag har skapat träffats och skyndat. Massa bra sammanfallenheter.

Jag är verkligen tacksam för när livet får va såhär bra.

Jag är verkligen tacksam.

Och jag sväljer var smula.

Beslut

& Annat tankar gamla blogginlägg. Små g;n är ganska fina. Så låt oss valsa i vuxenADHD. En naturlig del av barndomen är att diagnostiseras så att man får något att kämpa mot. Och jag kan inte fatta beslut. Ge mej inga valmöjligheter. Och jag är tydligen helt jävla handlingsförlamad också. Jag kan vela om ingenting hur länge som helst för jag hatar begränsningar.

Jag hatar gränsdragningar jag hatar att känna mej fångad. Men jag har precis fått en fin känsla i kroppen, en magisk film som det var många år sen jag såg. Och man kanske ska va så flamboyant man bara kan för vad ska man annars få ut av livet? Jag har ätit för lite idag. Druckit kaffe varit rastlös. Pigg som en nötkärna liten som ett frö. Jag förändras iochmed varje rörelse jag gör. Det går inte att stoppa förändring, hur mycket jag än önskar att saker kunde förbli stilla. Jag pressar och anklagar mejsjälv. Jag undviker ansvar.

Men kanske måste det vara såhär också? Hösten är en omställningarnas tid och jag har haft världens bästa sommar. Någon gång måste man bara välja något har jag hört. Kanske blir det vackert bara för att jag verkligen älskar backspeglar. Nu. BEslut, Mat, På g. 

Spridd klarsyntet

Det tog ett tag innan jag knäckte ironi. Vilket är ganska ironiskt såhär i efterhand. Men folk riktade ofta ironi mot mej. Jag växte upp i ett väldigt ironiskt hem. Min mamma och alla hennes kompisar ironiserade sej mot mej. Jag var tre eller fyra år och hade fått bläddra i nationalencyklopedin för första gången. Det lästes för mej. Jag kom till dagis och deklarerade stolt för genombrottet. Min daglislärare sa.

-Oj vilket långt ord, det vet jag knappt om jag kan säga...
-Men jag kan lära dej! Säg nat-io-nal-en-cy-klo-pe-din.

Jag lärde mej läsa när jag var tre år. Den första boken jag läste var en faktabok om svampar. Jag läste inte ut den, men jag läste om en svamp eller två på kvällarna. Det var kämpigt och krångligt och fyllt av ord jag inte förstod. och mamma tyckte att jag borde läsa en lättare mer anpassad bok. Men jag ville inte prova någon annan för jag var rädd att den skulle vara sämre. Som om jag inte kunde gå tillbaka. Som om jag inte kunde byta och bara testa en annan. Som om jag skulle svika svampboken och aldrig förtjäna den igen.

Jag var socialt handikappad och ingen ville vara kompis med mej. Typ så, med lite otur inblandad. Jag gillade att sitta själv stirra och tänka. Jag gillade inte barn, men försökte prata med alla vuxna jag träffade. När jag var blad andra kändes det alltid som att det saknades en länk mellan oss i kommunikationen. Som när du ska låsa en cykel och inte hör klicket. Som om jag inte var där dom var, som om dom såg andra saker och tänkte andra tankar, fast vi pratade om samma sak.

Så var det med nästan alla nästan alltid och det var väldigt jobbigt när jag inte kunde hantera det. Som om allting jag hade som var viktigt för mej var helt ointressant för resten av världen. Som om deras viktiga var en internationell valuta som mottogs över allt, deras inre fanns på mastercard, medans mitt var den där kristiania-valutan med tavlor istället för pengar, och folk bara ehh... såattehh...

Bara att dethär finns.

Jag är så glad att denhära portalen finns. Att jag har sparat skit här. Om man vill sentimentaltrippa är detta dörren till evigheten. Här kan jag förlora mej i gångna år sår och svårigheter. Tusen år av Ebba, berg&dalvanor. Från sepeklassen till självförsörjande vuxen. Från självskadad till finsmakad & glad. Tusen år av ebba från verkligheten och tillbaka igen. Hjärnbarkad helhjärtad skit.

Mitt hjärta är stort & svullet av ömhet. Med så mycket kärlek kan man bygga ett helt liv till. Så mycket sol skiner nu, det är bara att suga åt sej lyckan och fortplantera den. Ta hand om dej internetz, vi ses snart igen. Med kramar hallon & sånnt vi gillar. 

En blandning av sött & salt.

Stockholm är också hopplöst vackert. Kanske är det sommaren som gör att allt känns så lyckligt och svinlande. Men det gör det, och jag tänker ta vara på var lycklig sekund. Jag trivs i min lägenhet. Jag trivs med mina vänner. Även regnmolnen är vackra nu.

Sommaren svärmar och jag svärmar med den. Jag har ett helt fjärilsbo i magen. Det måste man väl få unna sej ibland? I vilket fall, hoppas jag att det kan va såhär en stund till.

Ta hand om världen vänner!

Glad midsommar.

Högtider gör mej kallsvettig. Högtider gör att hjärtat slår som en blypendel mot bålens insida. Jag är en moraklocka, och varje sekund är en tung evighet. Imorgon serveras det mat. Och jag funderar åter igen på domdär grejerna, som hur ont det gör när man bryr sej mer om någon än den om en.


Idag har jag varit arg och ledsen. Men också otroligt glad och trött. Hipphopp brukade va min fru. Försöker styra rätt på begreppen, jobba på. Men vart är jag ens påväg någonstans? Sålänge man vet vem som är ens riktigta kompis ska det nog lösa sej.

Synd bara att dom hänger på ribban utan en för att man var dum och spontan och åkte på släktgrejjen.

Lite tröst iallafall

http://www.youtube.com/watch?v=fas6hRsHw-I

Optimister kan suga min kuk.

När man äntligen kommit till freds med den där jävla framtiden rycks mattan under fötterna från en. & Jag harar björklund tio-talet & allt annat jävla piss. Ingenting bra är på gång just nu, inga solutsikter och alla försöker bara hålla sej flytande så gott som det går. Trotts att alla har det piss är folk mindre intresserade av en verklig förändring än någonsin.

Kanske fixar det sej för min egen del, det får jag reda på imorgon. Troligen inte dock. Alla vi ungdomar som söker efter alternativet "skip" på platsbanken eller universitetens hemsidor. Kan man inte bara hoppa över livet liksom? Eller lägga det på is några år?

Jag förbannar att om jag bara varit född några år tidigare eller senare hade jag haft helt andra förutsättningar. Och då tillhör jag endå toppskicktet möjlighetsmässigt som vit medelklass.

Nu ska jag regrigera, spela pokemon och försöka hålla mej lugn tills imorgon. Livet, skaffa en snabbspolningsknapp för fan.

Människan så konstruktiv så destruktiv

Efter en underbar dag skulle jag ta bussen hem. Det regnar och min jacka går inte att stänga. Två killar står och hänger i trappuppgången bakom busshållplatsen. Vi ställer oss också där för att slippa regnet.

När jag sitter på bussen efteråt och i panik rotar igenom alla mina saker börjar det långsamt sjunka in. Och jag hatar domdär två killarna, jag hatar dom av hela mitt hjärta. Min hjärna försöker resonera bort det. Att jag kanske inte borde hata dom så mycket när jag inte vet hur deras livssituation ser ut. Jag vet inte hur fattiga dom är eller hur mycket hemskheter dom gått igenom.

Men hjärtat hatar dom iallafall. Hatar dom för hur dom gjorde det, att dom gjorde det och att dom helt och fullt sket i hur jag skulle känna. Att dom inte hade ett uns av respekt för mej som människa. Dom sket i vilket.

-Does this bus go to malmo city.
Hur kunde jag köpa den frågan? Hur kunde jag helt seriöst svara ja, och sen inte reagera när dom inte gick på. Först när bussen börjat röra på sej inser jag vad som har hänt. Jag har hunnit sätta mej.

Den röda tråden är en tråd vävd av finaste tvivel.

Jag tvivlar på att telefonen är borta, sen tvivlar jag på att dom skulle ha snott den. Kanske tog Aneta med den hem? Av misstag? Sen tvivlar jag på att det är deras fel, för jag har blivit av med min förra telefon, på exakt samma sätt.

Hur det än ligger till är saken lite mitt fel. Dåliga saker händer inte bara. Som om jag söker en mening i att två äckliga killar tar min telefon. Som om jag kunde påverka deras beslut. Som om dom inte hade försökt och eller lyckats om det var någon annan.

Jag ringer till polisen med hjärtat i halsgropen. Redan väntar jag på detdär brevet som dimper ner i brevlådan två dagar efter en anmälan. Utredningen nedlagd. Det betyder ingenting. En liten stöld. Varför ska dom ens spara uppgifterna?

Men världens snällaste människa svarar. Hon lugnar ner mej, hon säger åt mej att ta ett djupt andetag. Hon lyssnar på min slarviga redogörelse på det snällaste sättet någonsin. Hon säger att bara för att man har en mobiltelefon betyder det inte att man är rik. Du har betalat för den telefonen med dina intjänade pengar. Hon hjälper mej med allt utan att ens behöva det.

Hon går den extra milen helt utan anledning. I nästan en timme pratar hon med mej. Och jag kan inte hjälpa mej med att tänka "människan så konstruktiv så destruktiv på samma gång"

Pärlor åt svin.

Jag har en såndär fas igen. Då jag drunknar i andras skapande. Och det slår mej så hårt, hur mycket jag älskar det otroligt stora tunga arbetet som görs för den lilla kanske icke-existerande uppskattningen. Det ambitiösa och enkelriktade.

Många av dom sakerna som berört mej mest är gjorda på det viset. Tillexempel ett över en timme långt internetkomediavsnitt, där skaparen, huvudkarraktären fläker in sina riktiga mörkaste känslor. För att kanske få några skratt. För att han bryr sej om att recensera filmer på internet.

Eller att släppa alla sina skivor gratis på nätet. För att det vore kul om någon kanske lyssnade, om dom hade lust. På det som musikern spenderat endlösa veckor och månader med att fila på.

Kanske min poäng är, och anledningen till att jag sjunker så mycket djupare emotionellt i domhära skapelserna just nu, att jag också känner en drift. Och att jag ibland hamnar i ett läge då jag tänker natt och dag på ett projekt som ingen annan ens kommer se. Men stolthet är en kista i magen. Drivkraften är att när dom väl är klara får dom mej inte bara att känna mej mer glad och hel, utan är också ett trappsteg  för min utveckling.

Jag vet verkligen inte vart jag ska, men jag vet att jag älskar att rita och att jag blir bättre på det. 

Min kreativitet.

Jag blir glad av att rita även när jag ritar fult. Och jag är stolt över boken jag skrivit som ingen någonsin kommer att läsa. Och ingenting känns liksom bortslösat. Jag spelar gärna för tomma läktare. För när jag väl slukas upp av något, då smyger sej allt detdär jobbiga ur en. Pressen, tvivlen, avundsjukan.

All världens världslighet konkureras ut och jag blir lugn. Det är mitt. Mitt alldeles egna, min värld. Min oordning och mina tankar. Min frid och min glöd. Jag har alltid varit duktig på att roa mejsjälv. Och jag tänker att det är min största gåva. Dess utom styr det upp mitt huvud och mitt hjärta.

Publikationen är en blogg med noll sidvisningar, men som jag ofta finner mina svar i. Som gamla skissböcker som blir til storheter på nya dukar. Att återerövra mina tankar och insikter och bygga vidare på dem. 

Det politiska

Jag är så skoskavande andningskvävande kliunderhuden-irriterad på allt. Allt gör ont. Livet & samhället   sammansvärjt till en ångestpöl att drunkna i. Men vi kan börja med det offentliga som kanske är relevant för någon annan som på fyllan kanske råkar snubbla över dethär.

Alla tycker olika och ingen vill lyssna på varandra. Högervindarna blåser bort välfärden och kväver ideal såsom rättvisa och människovärde. En kännslostyrd debatt där vi inte ens kan enas om vad som är fakta. Människor av olika åsikter har inte längre samma nyhetskällor. Nu för tiden är det känslorna som styr debatten och så väljer man helt enkelt fakta som matchar dom känslorna. Dom hatiska grupperna växter sej starkare och starkare och vi på andra sidan har inget enat försvar. För dom har syndabockar och vad har vi? Den egna skulden och spridda tankar. Varken moderaterna eller sossarna har ens anstiftningar till lösning. Och vi som är arbetslösa sitter ensamma med skulden.

Jag måste varit sjuk den dagen vi avskrev strukturella förtryck som något som påverkar hur vi lever. Nu för tiden är ju förtryck och normer något som du borde reda ut själv, om killar tar för mycket plats är det du som ensam tjej som ska fixa det och ta platsen från dom, och om du försöker  påvisa ett manligt privilegium är du rigid och galen. Jag menar inte just DEJ, alltså jag menar ju DEJ också, men du menade inget illa! Du visste inte ens om det!

Den vite mannen reser sej mot rättvisan eftersom att den sker på hans bekostnad. Och han känner att hans strukturella överordnande kanske är det sista han har. Han har kanske varken inflytande yrke eller kvinna. Allt dethär har ju skett förut, men jag undrar hur långt det ska få gå denhär gången. Världen är i en djup kris och vi ser inte en tillstymmelse till ljus i slutet av denhär tunneln.

Vi på andra sidan måste greppa en sköld, vi måste driva något enat som är lättbegripligt. Vi måste lära oss att sparka uppåt igen, ta del av kakan dom gömmer från oss. Istället för att vika ner oss helt mot företagen och acceptera låga löner och jobbskatteavdrag ska vi ifrågasätta syftet. Kan vi bli lika billiga som indier? Nöjer sej företagen verkligen om vi bara är nästan lika billiga som indier? Eller ska vi i ett mer effektiviserat samhälle kanske också  jobba mindre? Jag har inga konkreta lösningar, jag har bara min egen moral. Men jag vill att vi tillsammans ska snickra ihop en.

Det är inte roligt längre.

Alla jag pratar med talar om för mej vad jag ska göra. Jag måste se till att få ett nytt jobb snart, söka utbildningar, spara pengar och förverkliga mejsjälv. Livet är ett löpningsrace och jag ligger efter vad jag  än gör. Vissa har bestämt sej för vilket yrke jag ska viga resten av mitt liv åt. Andra har bestämt sej för hur jag ska sköta min privatekonomi eller vad jag ska göra på fritiden.

Jag tror att dom någonstans vill mej väl, men allt dom säger låter som ren och skär misstro. Jag orkar inte skapa en tillförtrolig och härlig fasad. Ingen vill höra det jag har att säga. Dom vill tillrättavisa min pessimism och släta ut min depression.

Jag vill inte vara med längre. Möjligheterna är blockaden i slutet av tunneln och jag kan inte tränga genom eller för den delen skilja en från en annan. Och det kommer inte att lösa sej med en klyftig oneliner, eller ett jobb eller en klapp på axeln.

Jag vill inte vara med mer, det är inte roligt längre.

Rulla hatt

Idag är jag finklädd och ska ut på galej. Jag är inte alls antusiastisk så jag tar med mej en god bok. Endå känner jag att jag måste prestera. I brist på andra områden får det bli att prestera i utelivet. Det är en grötig vecka, jag är sjuk och trött, men hoppas på att kunna dansa bort det. 

Nothin not to love bout me'

http://www.youtube.com/watch?v=QczgvUDskk0

Ibland måste man bara bli lite jävla förbannad på sejsjälv när man inser att man är fantastisk precis som man är. Jag är ett jävla kap, jag skulle älska att dejta mej. Och det är väl det som är grejjen. Dags att göra som beyoncé, lämna telefonen och ångesten hemma för att ge sej ut på tjejkväll.

Keep my head in the books im smart. Och inga jäkla lagergrabbar har något att säga om det. Jag kanske spiller mer än vad jag dricker och går in i alla dörrar i världen. Men jag är allmänbildad envis & kan göra vad jag än bestämmer mej för. Jag är ingen man sätter på plats, om jag låter mej hunsas är det ett medvetet och övervägt val. Hostile takedown.

Dags att ta vara på all sin swag och börja fokusera på vårens högskoleprov kreativa projekt och umgänge som faktiskt gör mej glad. Dags att götta ner mej i åtsidosatt skönlitteratur

Aint nothin not to love bout me'
Aint nothin not to love bout me'

Klättrar på väggarna

Söndagar är verkligen fruktansvärda dagar, destomer medvetande du medhar desto värre slutar det. Jag finner ingen ro och hela staden sover. Dethär är inte vad jag önskade när jag flyttade till huvudstaden. Ge mej sommar färger fritid. Ge mej vänner och bag-in-box. Ge mej parkdans. Söndag är en dag då folk vill fika och jag hatar dem för det. Fika är den döda vinkeln i det sociala livet, det slår nästan alltid fel och är mer som en anställningsintervju för äkta vänskap. Det måste bli varmt igen, mina vinterjackor faller samman och jag hatar alla långkalsonger. 

Bra grejjer

Idag unnar jag mej att bara vara glad. Ibland är det bra grejjer. Saker bara ges en, och då får man inte vara sen med att unna sej dem. Minst lika ofta som jag tänker att livet är ett trassligt olösligt snår, lika ofta tänker jag att det bara är underbart vackra bilder som ges en. Jag klättrar upp ur mitt hål, ut i verkligheten. Fångar dagarna för dom är bara en ögonfrans i blicken på tiden.

Jag måste ta tillbaka min glada ebba igen. Jag har så mycket fint som är mitt eget. Idag är en bra dag, en trött söndag fylld av mys mull och tacksamhet. Fylld av vänskap kärlek och drömmar om sommaren. Bra grejjer kommer, 

Trötthet

Det börjar bli lite dött här. Som så många perioder tidigare. Men jag vill lägga in någonting om just nu i alla fall. Livet faller sej ganska vackert. Dagarna flyter utefter en utstakad väg och jag trivs. Jag börjar förstå min tillvaro och hur jag ska trivas i den. Jag kommer att sakna jobbet. Men det kanske kommer ett annat? Om inte annat har jag gjort en stark insats.

Ikväll känner jag mej till freds och livet känns ganska fint. Dess utom blir det helg imorgon.,