Livet, intensivitet och bakfylla.

Det verkar som att jag helt har förlorat förmågan att vara bakfull utan att bli en känslomässig röra. Hjärtat sväller så att det värker i bröstet, det värker för att det blir för trångt. Alla människor jag har känt, alla som bryr och brytt sig om mig och att jag får leva och uppleva. Det är för mycket. Jag tror att det gör mig konstig att jag känner såhär, samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt.

Jag lysssnar  på gammal indie och det värker i hjärtat. Jag tänker på hon som visade mig bandet, hon var anorektiker och långtidsinlagd, så skör och tunn och i en hopplös inspiration, det gör ont att tänka på. Det gör ont att tänka på hur mycket jag tyckte om henne, hur mycket jag tycker om alla jag varit eller är vän med. Att jag har så många människor som betyder mycket för mig, vissa som jag får mycket tid med, vissa som saknar mig och som jag saknar och vissa som knappt vet att jag finns. Det kanske skulle skrämma mina vänner om de visste hur ofta de figurerar i mina tankar och hur starkt jag känner för dem, men det är det som är mitt liv.

Mitt liv utspelar sig på några få centimeter, bakom pannbenet och framför skallbenet är var jag lever, och jag skulle inte vilja leva utanför. Tankar är min största frihet och det jag upplever i fantasin skulle aldrig kunna matchas av livet. Lycka är att känna. Typ så.