Två.

Oss ryggrader sinsemellan. Jag hade ett fågelägg, sprött som bara ägg och älsklingar kan vara, men jag kände i hela kroppen, visste vågade och trodde att det fanns ett djur där innuti. Dom andra visste inget men dom skulle sagt som mamma och pappa sa. Lägg ditt döda lilla ägg i slasken innan det börjar lukta. Jag höll det gömmt och varmt och tittade på det ibland när jag var säker på att ingen annan såg och när jag visste att alla andra sov så att ingen kunde höra. Hur jag viskade, hur jag tänkte. Hur jag rullade det upp och ner för min handflatas branta backar. Jag fattade tvivel. Jag formade mej efter de andras tvivler och lagar. Som sandslott i vatten raserades mina drömmar. Jag fogade mej och förberedde mej på det värsta. Sjöng små klagosånger för mitt egg.

När det så sent om sidor bar frukt i en underbar liten kyckling låste sej min hals och för första gången förfann jag mej förstummad. Men den vinglade fint fram som en liten sepeunge. Kvittrade så glatt i takt med allt. Mitt lilla hjärta brast och jag bar den med mej i torso.

Min lycka var total trotts att jag visste om hökarna som jagade i trakten. De skulle redan ha varit den på spåret om den inte haft välsignelsen att gömma sej i klar sikt. Hökarna såg mej som en hök, jag bar mej och betedde mej som en. Flög med breda vingar för att inte visa vad som pickade på insidan. Lyckligtvis dämpas pickandet av pickandet i mitt huvud, var ska någon som alltid måste hållas gömd lära sej flyga? Hur gör man något så bräckligt starkt och hållbart? Ingen vet bättre än jag vad den lilla stackaren har för gener, klen och spretig klamrar den sej till allt som är fast.

Till tonerna av 747 ska min älskling lyfta. Baklängesprat i sängen när bara skuldrorna nuddar varandra. Ömsom fjärilar ömsom rakblad delar med sej av sin mönsterrikedom innanför revbenen. Låt mej penetrera din berlinmur likt en mödomshinna. Jag har blivit så trivsamt mjuk under allt detta. Chanser ger mej klumpar i halsen. Jag plockar toner från träden. Låt oss falla i sackosäckar för en gångs skull. Skuliosen åtsidosätts för en stund då tonsättarna stålsätter sej. Jag fångar pricken på ett finger och rullar den som en smuggelcigarett. Onda hökens vingar ska möta motvind och vägarna förenas i rom. Följ mej på vägen, dansa efter min pipa.

En.

Det dundrar mot mina sköra små trumhinnor. En väl dåld akilleshäl i dunklet. Förr ledde den till komplikationer. Helst i samband med den värsta av alla. Jag kan känna allt. Och i förorten samlar barnen burkar och ensamstående äldre äter middag själva på mcdonalds. Människor har skavsår på händerna, nålar i ögonen och felmonterade axlar. Men jag tänker inte själva, inte skaka och inte falla och inte splittrar ens i topparna. Så jag lärde mej att tänka bort om upp ner och omkring alls. Sen när blev dethär en plats för sanning? Mina vänner sjunger för dom rullstolsbundna.

"Du har så lätt för att få folk att älska dej" Jag har så lätt för att låta folk öppna och ge bort sej, låta sej flyta mellan mina vana händer. Jag har så lätt för att ge, obehindrat och av det mesta. Och jag läser människa flytande. Jag binder dem till mej, slänger dom över ryggen och bär med mej deras bitar så långt jag kan.


Men så har jag en gåva också. Trotts mina skeva armar hälar och att någon jävel pissade i min genpool. Jag är inte ensam och jag har inte tråkigt. Människor flyter kring mej, och även när så inte är fallet har jag dom inre vännerna. En glasfyrkant mot elallergi i vardagsrummet. Och jag har aldrig tråkigt, börjar fläta löv och fundera över livet. Pysslar och utsmyckar verkligheten med klarsyntheten. Det dunkar mot öronen och jag är aldrig ensam. Men ibland, ibland så vill jag bara att ansikten ska möta mej, ansikten som jag känner igen, höra röster som inte frågar men som menar väl. Orkestern spelar piano. Piano tills det nästan inte finns en orkester, bara dunkande hud som mimicerar högtalarnas rörelser. Snabba elektriska impulser. Hela kroppen insvept i en brännmanets trådar. Hjärtat blir större.

En fredagskväll i storstan

Spolar fram till slutet av min porrfilm, bara för att se om det slutar lyckligt. Trettio sekunder av överenskommelse lägger locket på och vi kan börja gå vidare. Jag pratar om stolthet men menar egentligen läkkött. Lärkor bullrar ikapp med långtradarna som körs av perversa transvestiter. Billigheten står på bordet med ett välmenande välkommen hem på läpparna. Här är din välfärd, svart på vitt i rutmönster bakom ögonen, som om någon tog sej tid att lystna på riktigt. Bara för att jag inte gav dem tiden till att se det. Vi porlar vidare färgade av upplevelser. Strukturerar utöver det egna teretoriet med hopp om att de kommer klara vägen själva nu. Försöker vårda andras killingar medans chillinggänget tynar bort bakom åsar. Ett namn fastnar på trumhinnan som ett mantra som en algorytm. Orden snäva likt flätor i håret på barnen hemkomna från kanarieöarna. Lika fult som peircingar är tills man vant sej. Se det söta under vingarna på papperssvalor och har du någonsin åstadkommit något? Hur mycket av din pessimism vågar du passa vidare till nästa i ledet? Och dom som köar utanför dörren till ryskapostenrummet köar snart bakom bilar på malmskillnadsgatan som om det fanns någon skillnad. Din dotters ögon speglas i objektets när du vevar ner rutan och konceptet faller. Falossymbolernas skuggor följer dej hem, vakar över din axel och lurar dej.

Trygghet är en känsla som vi omformulerat för enkelhetens skull. Till trots finns ocd och hashtomtarna i trädgården med baggypants. Loosefitsmycken trillar av dej när du faller handlöst ner i föremjukelsepoolen och du tvingas dyka hela natten för att finna dem igen. Vad är värdigheten värd på svarta marknaden. Bakom en mantel eller en rökridå är priset sänkt på sådant och orosmolnen och klockorna tickar ner din verklighet till moment som skulle kunna effektiviseras av ingenjörer. Jag skriver hellre poesi om helgkvällarna än vad jag festar med mina vänner. Men varårå, kan jag hjälpa hur välskapta stjälkarna och kvällarna blir igenom mina persienner? Kanske landar en stor persika bakom hörnet? men då kan jag läsa om det på tuben i metro och förr eller senare korsar alla tunnelbanelinjer varandra i ett enormt rutsystem skapat för att krama dom ensamma.

Ensamhet är en känsla. Men vi stämplar den i pannan på små hushåll med många katter dit vi inte vågar gå. Teet kokar för fullt nu, och jag delar inte ut mina ord till dem jag plockat dadlar med. Försiktigheten byggs upp och vi grundar våra farhågor på andras. Är det inte vackert hur vi mimicerar? Replicerar och ersätter, tummar deras skulder som brutna sedlar märkta av bankrån. Poppen trillar in på ett hörn och erbjuder samma stöd som en fortölj. Pojkröster skuggar mej blå.

Du är alliansen du är ånga du är stenugnsbakat bröd.

Nu har jag tillbringat kanske det viktigaste antalet år på denhär planeten. Det som ger en rättigheter och referenser. Och mitt i vimmlet lyckades jag få på mej någon slags agnarna-från-vetet-glasögon. Någon sa att dom klädde mej bra och jag vinglade fram och tillbaka i dem på en ölpicknicksgräsmatta mellan uppklädda ungdommar. 70-talet verkar vara påväg tillbaka. Så landa jag med fötterna först på den ödmjuka jorden som jag böjt efter min vilja. Gräv inte ner dej med tårna i asfalten som steker dina sulor röda. Röda ögon skakar på sitt huvud i dimmat ljus. Men jag visar inte upp poesi för det mesta. Svarar i metaforer på fåniga frågor och trampar fel och stukar foten in i vuxenvärlden. Är väl en världslig ung man som just påbörjat sina rikaste år. Produktiviteten ökar i och med uppdateringen som släpper till klockan tolv på natten. Som vattenfall över hornhinnor, en förskönbar egenskap som dom erhåller en bit bort från mej.

I min aspergersglasbur börjar världen klarna och ryggraden liknar flätat läder. Om bara sommaren kan hålla sej på hals tills jag fått organisera mina notepads. Misstänksamhetens öga har vuxit nu.

P-P-P-PH

Benen biter inte längre upp än att jag kan se dem i ögonen och sortera deras tänder i min halsbandsmateriallåda. Vrid och skrik baby. Det går runt en kille som säger att alla är dumma och fula. Och om man säger så är man nog ganska dum och ful. Jag blir glad av allt och ritar upp dewt på väggarna. Jag skrattar åt missär och skrattar med sär. Jag har svårt att svälja det pretentiösa i kuken allvar. Missär är nog det mest skrattretande man har. Och ordvitsar. Papperssvalor papperssvalnar men minner fortfarande, och i mitt huvud kan jag återuppleva svunnen struktur. Stukatur frälser mej så fort jag hoppar fram genom stan, regnet luktar så underbart och för all kall gröt finns en micro. Jag är alltid så lycklig när jag är själv.

Om jag hade råd skulle jag spänna upp en duk som var större än mej på väggen, och jag skulle måla av någon som aldrig skulle kunna finnas bara för att ge bort en chans. Folk tror att det är ball eller försöka fast det är ball att försöka. Och vissa saker svider men bildar till sist en jävligt skön storry. Det är itne så illa i ett universum där minus och minus blir plus.

Jag tror så mycket om män i skor. En sak jag tror om dem är att de godtar olycka utan att ifrågasätta den. Hur kan man över huvud taget godta något som irriterar en utan att ifrågasätta det? Frågor ger förklaringar ger kontackt bygger på referensarmar att kramas med utvecklar seendet och nyanserar det svartmålade. Allting du vill ha kan du hitta på. Börja stamma för i helvette ! Stamma till ett beat och kalla det musik Förvräng och vrid på munjipor. Om inte för annat så i studiesyfte.

Det finns människor som tittar på reklam på teve men känner sej uttråkade när dom åker tunnelbana. Metaforseendet är ett gyllene facettöga tillräckligt till att bräcka alla tillkortakommanden. För det är lätt att argumentera emot men svårt att faktiskt tro på något.

Sorry festen, nu dansar jag vidare!