En.

Det dundrar mot mina sköra små trumhinnor. En väl dåld akilleshäl i dunklet. Förr ledde den till komplikationer. Helst i samband med den värsta av alla. Jag kan känna allt. Och i förorten samlar barnen burkar och ensamstående äldre äter middag själva på mcdonalds. Människor har skavsår på händerna, nålar i ögonen och felmonterade axlar. Men jag tänker inte själva, inte skaka och inte falla och inte splittrar ens i topparna. Så jag lärde mej att tänka bort om upp ner och omkring alls. Sen när blev dethär en plats för sanning? Mina vänner sjunger för dom rullstolsbundna.

"Du har så lätt för att få folk att älska dej" Jag har så lätt för att låta folk öppna och ge bort sej, låta sej flyta mellan mina vana händer. Jag har så lätt för att ge, obehindrat och av det mesta. Och jag läser människa flytande. Jag binder dem till mej, slänger dom över ryggen och bär med mej deras bitar så långt jag kan.


Men så har jag en gåva också. Trotts mina skeva armar hälar och att någon jävel pissade i min genpool. Jag är inte ensam och jag har inte tråkigt. Människor flyter kring mej, och även när så inte är fallet har jag dom inre vännerna. En glasfyrkant mot elallergi i vardagsrummet. Och jag har aldrig tråkigt, börjar fläta löv och fundera över livet. Pysslar och utsmyckar verkligheten med klarsyntheten. Det dunkar mot öronen och jag är aldrig ensam. Men ibland, ibland så vill jag bara att ansikten ska möta mej, ansikten som jag känner igen, höra röster som inte frågar men som menar väl. Orkestern spelar piano. Piano tills det nästan inte finns en orkester, bara dunkande hud som mimicerar högtalarnas rörelser. Snabba elektriska impulser. Hela kroppen insvept i en brännmanets trådar. Hjärtat blir större.