Målar över mina punkdrömmar

Kaffe i kroppen. Ett kraftigt ambivalensanfall lämnar mej försvarslös. Idag har jag rivit halva min lägenhet och jag känner hur jag fallerar i takt med tapeten. Jag är fan inte redo för dethär. Men jag bruteforcear mej igenom och gör det endå. För om jag inte gör det finns det ingen annan som och jag vill endå klamra mej fast vid det som är vuxet och rätt. Utrota poeten, kväva henne med kuddar glåpord och statliga blanketter. Ibland kräks hon upp små iakttagelser när jag pratar i telefon, kanske den sista utposten som jag inte kommer undan.

Mina dagar består numera av 8-4 svartvita papper och dyrbara fikaraster. Jag känner hur livet och färgen rinner ur mej, samtidigt vet jag att dethär är för the greater good och att allting känns mer tattigt än vad det ser ut. Kan DN få mej att vilja leva igen? Är tankesmedjan ett effektivt valium mot tystnaden och tidig läggdags? Jag behöver något någon. Nej.

Jag behöver kanske bara tid att vänja mej på, vänja mej lagom mycket för att bryta mej loss. Jag hör inte hemma i detta gråa spektrum. Jag vill ha mina kattungar igen, så ge mej kvinnofällan 75%. Ge mej en jävla ledig onsdag då och då och ge mej gnistor i elden.

Kanske räcker det bara jag bär upp ett stort badkar med lejonfötter i lägenheten. Kanske behöver jag bara inse tillfälligheten i denna prövning. Kanske. Blir livet vad man gör det till....