Relationer & Sage francis

Jag och relationer, vänskaper och jag, jag och kärlek. En av mina superförmågor måste vara brännda broars konstruktiva tänkande. Min hjärna startar blinkande ljus under krakelerande relationer, förberedelsen är lätt krävande. Velandet mellan viljan och vetandet. En sanning förnekbar efter en annan. Men när elden börjar spira när den brinner och brunnit ner, jag är redan läkt. Jag är redan täckt i provisorisk skorpa.

Huggs en lem av så är jag inte sen på att bränna igen stumpen, lite förstrött med facklan sådär. Ingen vacklande fegis direkt. Det är väl inte så jag rullar? Så jag återförsluter, drar mej tillbaka, konfigurerar mitt minne som om jag ens behövde göra det själv minnet gör det åt mej. Ägnar mej åt annat som solsken sommarregn riktighet viktighet, sanna relationer. Bättrar på livet som speglar mitt sanna jag. Färglägger och detaljerar. Jag är fruktansvärt bra på klippta band. Suckar och förstår.

Dom kallar mej sepe eller aspergers. Dom kallar mej sjuk i huvet eller fel ute. Men jag vet det dom nekar till, jag begår möjligen social mened i processen. Mina ögonbryn vet vad dom sysslar med. En lugn hemmakväll med bra musik och ett brännmärke i någons panna. Vem då? Någon du kommer att behöva påminna mej om år framåt.
-AWW, NEJMEN GUUD, NU MINNS JAG JU JUSSDEJA.... Vi var nog ganska nära ett tag!?
Blodet läcker inte längre, förläkta sår. Ett sundt seende utvecklat i en osund värld / verklighet. Spelar mej ingen större. Störde aldrig mitt seende för komposition. Hjärnan springer före medvetandet men lämnar mej ett spår av silverpärlor i jytjan. Förr eller senare hittar man rättigheterna att argumentera för. Livmoderstryggheten innesluter mej utesluter deras dåliga omdöme. Samma personlighet olika förnamn.

Nu har jag fått i mej tillräckligt för att kunna släppa det.

Det är rätt och jag är redo, med fjädrar i vinden och blicken fast mellan trädtopparna, precis över draken du rycker i, draken som inte verkar bry sej eller ha(r) mycket bry. Trappspiralen är en atrapp upptrappad för att du ska tappa bort dejsjälv. Det är ingen skam i att lägga ord du inte har bud för. Känna tyngd du inte kan bevisa. Ha canser som din läkare misstar för stress.

Ord är som regndroppar som landar tunga med eftertanke i pannan, och dom sabbar inte frisyren, frisyren sabbar dej. Paralellerna är cirkelritarna dom petade sej i näsan med på mellanstaidet. Du är den efterlängtade jordgubbskrämen som tog slut i förtid. Brann ut i förskott, försköts som palme. Tummen ur röven fast att jag inte ens visste att den satt där. Mellanskickt av frågvishet, som en skiva i din hårddisk. Ordval för att provocera. Valord för att förföra.

Här är jag i examens svarta skamrock, förtvinar under stolthet. Masgrosbarnet som aktivt väljer asfalten sen asfalten slutade att aktivt välja mej. Aktiv i ett råtthål, aktiviteter som att leta kryphål. Krypterar visionen för att kunna bära den på utsidan. Som kuben som började som lås. Lockande mekanismer. Internet rinner in i ditt huvud, som vågor i sej sjäva. Folk funderar skeptiskt kring vilka processer det hindrar, för visst är väl vår samtid speciell? Kulmen i världens berg&dalbana. Spela upp scener ur ditt liv bakom ögonlocken i sitcomformat. Dom provocerar världen med sina händer, jag har bara halvtattiga pretentioner som inte ens rimmar.

Solsidan av ciggpaketet, reflektionen på kaffekoppekanten. En stad som långsammt suger upp sitt regn och buller i bakgrunden.

Jag budar ut min tid, allt ska bort.

Det finns en jävla massa saker jag skulle kunna säga här. Men jag sätter punkt för poesi på papper och ger mej ut i verkligheten för att skapa lite. Alla vet vad det innebär. Ni blir det knark och horor. Alternativa substitut är välkomna så länge de går att förklara med antingen en spruta i armvecket eller sperma i underhåret.