Jag och relationer, vänskaper och jag, jag och kärlek. En av mina superförmågor måste vara brännda broars konstruktiva tänkande. Min hjärna startar blinkande ljus under krakelerande relationer, förberedelsen är lätt krävande. Velandet mellan viljan och vetandet. En sanning förnekbar efter en annan. Men när elden börjar spira när den brinner och brunnit ner, jag är redan läkt. Jag är redan täckt i provisorisk skorpa.
Huggs en lem av så är jag inte sen på att bränna igen stumpen, lite förstrött med facklan sådär. Ingen vacklande fegis direkt. Det är väl inte så jag rullar? Så jag återförsluter, drar mej tillbaka, konfigurerar mitt minne som om jag ens behövde göra det själv minnet gör det åt mej. Ägnar mej åt annat som solsken sommarregn riktighet viktighet, sanna relationer. Bättrar på livet som speglar mitt sanna jag. Färglägger och detaljerar. Jag är fruktansvärt bra på klippta band. Suckar och förstår.
Dom kallar mej sepe eller aspergers. Dom kallar mej sjuk i huvet eller fel ute. Men jag vet det dom nekar till, jag begår möjligen social mened i processen. Mina ögonbryn vet vad dom sysslar med. En lugn hemmakväll med bra musik och ett brännmärke i någons panna. Vem då? Någon du kommer att behöva påminna mej om år framåt.
-AWW, NEJMEN GUUD, NU MINNS JAG JU JUSSDEJA.... Vi var nog ganska nära ett tag!?
Blodet läcker inte längre, förläkta sår. Ett sundt seende utvecklat i en osund värld / verklighet. Spelar mej ingen större. Störde aldrig mitt seende för komposition. Hjärnan springer före medvetandet men lämnar mej ett spår av silverpärlor i jytjan. Förr eller senare hittar man rättigheterna att argumentera för. Livmoderstryggheten innesluter mej utesluter deras dåliga omdöme. Samma personlighet olika förnamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar