Jag är så skoskavande andningskvävande kliunderhuden-irriterad på allt. Allt gör ont. Livet & samhället sammansvärjt till en ångestpöl att drunkna i. Men vi kan börja med det offentliga som kanske är relevant för någon annan som på fyllan kanske råkar snubbla över dethär.
Alla tycker olika och ingen vill lyssna på varandra. Högervindarna blåser bort välfärden och kväver ideal såsom rättvisa och människovärde. En kännslostyrd debatt där vi inte ens kan enas om vad som är fakta. Människor av olika åsikter har inte längre samma nyhetskällor. Nu för tiden är det känslorna som styr debatten och så väljer man helt enkelt fakta som matchar dom känslorna. Dom hatiska grupperna växter sej starkare och starkare och vi på andra sidan har inget enat försvar. För dom har syndabockar och vad har vi? Den egna skulden och spridda tankar. Varken moderaterna eller sossarna har ens anstiftningar till lösning. Och vi som är arbetslösa sitter ensamma med skulden.
Jag måste varit sjuk den dagen vi avskrev strukturella förtryck som något som påverkar hur vi lever. Nu för tiden är ju förtryck och normer något som du borde reda ut själv, om killar tar för mycket plats är det du som ensam tjej som ska fixa det och ta platsen från dom, och om du försöker påvisa ett manligt privilegium är du rigid och galen. Jag menar inte just DEJ, alltså jag menar ju DEJ också, men du menade inget illa! Du visste inte ens om det!
Den vite mannen reser sej mot rättvisan eftersom att den sker på hans bekostnad. Och han känner att hans strukturella överordnande kanske är det sista han har. Han har kanske varken inflytande yrke eller kvinna. Allt dethär har ju skett förut, men jag undrar hur långt det ska få gå denhär gången. Världen är i en djup kris och vi ser inte en tillstymmelse till ljus i slutet av denhär tunneln.
Vi på andra sidan måste greppa en sköld, vi måste driva något enat som är lättbegripligt. Vi måste lära oss att sparka uppåt igen, ta del av kakan dom gömmer från oss. Istället för att vika ner oss helt mot företagen och acceptera låga löner och jobbskatteavdrag ska vi ifrågasätta syftet. Kan vi bli lika billiga som indier? Nöjer sej företagen verkligen om vi bara är nästan lika billiga som indier? Eller ska vi i ett mer effektiviserat samhälle kanske också jobba mindre? Jag har inga konkreta lösningar, jag har bara min egen moral. Men jag vill att vi tillsammans ska snickra ihop en.
Alla tycker olika och ingen vill lyssna på varandra. Högervindarna blåser bort välfärden och kväver ideal såsom rättvisa och människovärde. En kännslostyrd debatt där vi inte ens kan enas om vad som är fakta. Människor av olika åsikter har inte längre samma nyhetskällor. Nu för tiden är det känslorna som styr debatten och så väljer man helt enkelt fakta som matchar dom känslorna. Dom hatiska grupperna växter sej starkare och starkare och vi på andra sidan har inget enat försvar. För dom har syndabockar och vad har vi? Den egna skulden och spridda tankar. Varken moderaterna eller sossarna har ens anstiftningar till lösning. Och vi som är arbetslösa sitter ensamma med skulden.
Jag måste varit sjuk den dagen vi avskrev strukturella förtryck som något som påverkar hur vi lever. Nu för tiden är ju förtryck och normer något som du borde reda ut själv, om killar tar för mycket plats är det du som ensam tjej som ska fixa det och ta platsen från dom, och om du försöker påvisa ett manligt privilegium är du rigid och galen. Jag menar inte just DEJ, alltså jag menar ju DEJ också, men du menade inget illa! Du visste inte ens om det!
Den vite mannen reser sej mot rättvisan eftersom att den sker på hans bekostnad. Och han känner att hans strukturella överordnande kanske är det sista han har. Han har kanske varken inflytande yrke eller kvinna. Allt dethär har ju skett förut, men jag undrar hur långt det ska få gå denhär gången. Världen är i en djup kris och vi ser inte en tillstymmelse till ljus i slutet av denhär tunneln.
Vi på andra sidan måste greppa en sköld, vi måste driva något enat som är lättbegripligt. Vi måste lära oss att sparka uppåt igen, ta del av kakan dom gömmer från oss. Istället för att vika ner oss helt mot företagen och acceptera låga löner och jobbskatteavdrag ska vi ifrågasätta syftet. Kan vi bli lika billiga som indier? Nöjer sej företagen verkligen om vi bara är nästan lika billiga som indier? Eller ska vi i ett mer effektiviserat samhälle kanske också jobba mindre? Jag har inga konkreta lösningar, jag har bara min egen moral. Men jag vill att vi tillsammans ska snickra ihop en.
