Ambitiös.

Jag blev slytherin på pottermore,
Och det fick mig att börja tänka,
jag kan inte minnas att jag någonsin tänkt på mig själv som ambitiös.
(slytherinare sägs ju vara det)
Och ju mer jag tänker,
ju mer tänker jag att jag nog är ambitiös.
Jag har nog råkat bli det.
Det har varit ett bra år för mig.


Jag har framtidsmål.
För sommaren, hösten,
och fem år framåt.

Jag har drömjobb och skriver små listor
på hur jag vill vara
vad jag vill göra

Det känns ganska fantastiskt att vara ambitiös om det är det jag har blivit.
Saker blir liksom meningsfulla först när jag sätter in dom i ett sammanhang,
ett steg är ingenting utan sin helhet, promenad, riktning.
jag ritar scheman, skriver listor,
tar igen när jag ligger efter,
göttar mig när jag ligger före. 

Jag brukade vara en person som uttryckte mig i skrift

Jag brukade vara en massa saker.
Men det är en häftig sak det där med jaget.
Att vem man är, det är ju bara en föreställning som stannar mellan pannbenen.
Det går aldrig att förklara för någon,
aldrig att sanningsenligt dela.
För alla beskrivningar är en förvridning av sanningen,
på samma sätt som allt man ser är förställt av ljuset som gör det synligt.
Överdrifter och förenklingar.

Och ens förståelse av jaget är bara ens förståelse.
Jag brukar byta ofta och det tror jag att folk gör mest.
Om jag hittar en batiktröja på internet skriver jag om hela min livshistoria
till något som alltid lett mig till just den batiktröjan.
Ofta är det en tröst också,
jag slipper känna att jag ångrar saker.
När jag skapar en mening med allt
i efterhand.

Ibland känns det så tråkigt att det enda medvetandet jag någonsin kommer att uppleva
är mitt eget.
Då läser jag böcker.

Ibland känns det som att jag kan bli en annan person
bara jag försöker tillräckligt
och min kompis som brukar ha rätt i saker
sa att hon hört av någon att man bara kan ändras 15%.
Jag vill vinna över den statistiken.

Om jag lyckas ändra allt kan jag ju vara vem jag vill sen.
Spårlös, formlös, ogreppbar.

Ibland försöker jag göra mig förstådd på olika sätt,
ofta i samtal men det är nog inte riktigt mitt format.
Jag måste nog skriva för att ens själv förstå vad jag försöker säga.
Men samtal kanske inte handlar om att förstå varandra egentligen,
utan mer om att visa att man är villig att förstå.