Årskrönika.

Luften vibrerar, kaffet lägger sej som disel i luften framför mina ögon. Jag stirrar tomt framför mej. Jag väntar på besked. Dessa tider är ett ständigt frågeställande utan ställningstaganden. Mer uppföljande konsekvenshandlande. Och jag väntar.

Jag väntar på att bli förlöst. Livmodern ligger som ett andra skinn kring kroppen förmanar och håller mej fast. Jag är redo att födas, men vattnet vägrar att gå trotts upprepade markerande gäspningar. Jag har fått en ny look nu, som ett hjälpmedel i kampen mot det förflutna blodbadet. Rätar ut ryggraden långsammt skälvande, likt mannen i varannan vecka.

Så få se nu elvan, vad har du lyckats prestera egentligen?
Myndigheten i någon form, vad den nu symboliserar och innehåller utvecklas förhoppningsvis andra januari. Den första halvan av dej spenderade jag i en skyddad kukong av gängtillhörighet. Sommaren var en passage mellan det gammla och det nya. Efteråt var det mesta förädrat. Jag tror dock att jag har blivit en bättre människa. Genom att såga av kallbranden har jag vuxit flera centimeter.

När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom. Så ser man vilka grenar som ska beskäras, även om det skär när man litar på helt fel människor.
Kanske kan lite haltande tafatta kategorier få dethär planet att starta?

Året går även I de stolta rusernas tecken, ett folk med anmärkningsvära levervärden, ett folk som kyla inte biter på, ett hetlevrat folk som andas in ångest och ut poesi. Dethär är ett år av vimmel där sökandet efter frid lett fram till de mest fantastiska saker. Ska vi lämna det där? Vagt och sökande. På en slutnot som pointerar det rådande tillstǻndet. Förra året så var nyår ett snökaos och en underbar kompromiss, I år hoppas jag på självständigt vimme Chiao .

Det verkar som att alla bär dom stora glasen

Om darrande kärleksbeläggningar på huden. Om kärleken till något som är så nära men så långt bort. Nämnda gator som blir laddade när man går i fotspår. Inringad samtidigt alltid tolv steg efter. Det är något med att närvara när pulsen gör uppror. Det är något med ord från mun till mun och det är något med att få dela med sej av alla tusen reflektioner.

Och jag saknar en större debatt på ämnet idolkärlek. För mej förefaller företeelsen som ett sundare alternativ till bedrövade jordakärlek. För det finns alltid spänning och vibrationer i min kärlek. Aldrig hopplöshet förliknelse eller upplåtandet av drömmar. Visst är ett näringskomplement av närhet behövt, men avsaknaden av detta ska avfärdas som ett helt annat problem. När det kommer till kärlekskost sitter många fortfarande och petar bland kalla rotfrukter.

För vad är närhet mot tankar och förmågan att fantisera om en vänsterhäntas fantasi om hur gamla människor fantiserar? Var finner människor utrymme för halvkrasst skedande på olika villkor med vitt skilda perspektiv på vad ni representerar? Dehär är inget korståg, det här är en strävan mot uppluckring utvidgning och en allmän diskunion om varför människor låser inne sej i trånga tvåsamheter. Dethär är en lågmäld viskning lydande varfööör till någon som sover.

För övrigt.
Hade jag besök av en kräkande skog som vilade sitt huvud mot en klosett lika som hur barn vilar sej mot fäders magar. Och jag tyckte det var vackert. Så jag förklarade en personlig princip. Sedan lade jag brunbjörnen till sängs och fortsatte vidare med mitt.

För visst är det ironiskt när du spenderat ett års studier på någonting med mindre öppenhet än en religiös rastamaan? Och visst känns världen lite främmande när du får dina insikter från en religiös rastamaan som brukat olagliga grödor sedan 12 års ålder? Men allting hänger i alla fall ihop. Det jag tidigare trodde var mina små enskilda kulturträd har vuxit upp och bildat skogar av band som jag måste nästa i. Snart är skogen en vägg täckt av små knappnålar linjer och kryptiska förkortningar. Det var nog allt.

Peace

Oh no, i dont think ill be having breakfast thank you.

Kommunistisk propaganda på golvet och ett brådskande möte. Livet lever sej på och mina kännslor filtreras igenom teveserier. Jag ser på mejsjälv från ett backspegelsperspektiv och granskar genom rutan alla sätt som finns att hamna utanför samhället.

Livet i en bubbla.

Någon sa på fejsbok att det är andra advent. Jag måste ha missat den första. Värleden värkar vimmla kring små bostadsrätter. Ska något hända måste du se till att det händer. Och jag kan inte släppa saker. Rådjursögon som biter sej fast i naken suger åt sej lillhjärnans energi. Allmän söndag råder med försenade läxor och en oförmåga att fokusera på annat än radiorösters trallande tonlägen droppar i öronen, tillfälligt glitter som skydd mot musik.

Ryssland slår fortfarande i hjärtat kanske borde jag se till att höra hemma där när jag styrt upp denhär staden lite krafsigt och lustigt. Beats är rullande tunnor i hyresrättstrappor. Det handlar om småsinthet för mycket. Ikväll ska sluta i rymden. Och alla kännslosvall kommer i epidimier i denhär institutionen. Vinterläppar på klubben.

Det skulle behövas livas upp lite i denhär skutan. Sen blir det sortera intryck. Att göra listorna försvann för länge sedan, blir till att googla årdning. Och om denhär texten råkar säga något ber jag om ursäkt för det, meningen var bara att mota sötsura toner i strupen för en sekund.

Spridda glädjekorn/46,7 procent glädjeämnen

Jag gillar ryggmassage. Och tanken på att sticka av göra en avstickning åka till ett land kanske. Nu är ryssland på ingång väg framfart framfall. Ska krama små klubbkrokodiler dansa över röda torg låna en iphone kanske tillochmed. Vad säger man till en författare som slutat skriva? Om någon finns här borde jag kanske ge bort något.

Det bubblar som mosserande vodka av förväntningar i magen. Nationella personligheter kanske infinner sej. My friends preforming miracles. Två koppar ett askfat, brinner för intensiteten. "Det är skillnad på att ha en kuk och att va en kuk, och jag är beredd att gå i döden för din rätt att döda mej om jag inte har rätt" .

Så dansar vi till tunga beats vaggar låss till skevt ljus igen. Kommer förmodligen att producera eventuella slaggprodukter på dethär bordet. POSs

Bara på riktigt

små små fötter trycker mot någons rygg. Kanske bygger det upp en illution av trygghet. Den totala onåbarheten somvi barbröstat tiggt om i så många år. Nu blåser vindarna bakåt och vi kollar vildögt efter en ny ledstjärna. För visst var det länge sedan nu som Palme slocknade.

Värt att dö för

Du är adjektiven och den sunda självbilden. Du är själsbildning och osjälvisk givmildhet. Du är en smitta på regnbågshinnan, du är färjspillror och glassplitter. Och jag blir stum i en spegelbild av dej. Vi är likheterna som reagerar på hud. Någon borde laga denhär grytan på allvar. På allvaret i dina karraktäristiskt nedbitna naglar. Ren som en ton ren som klorin. Ren som assonansrim. Ren som i jag bryr mej på riktigt. Vindspelets sätt att avbilda historien mot krävande ögon åskådare med ståndpunkter.

Det du absolut inte bryr dej om att läsa.

Det finns saker som är så jävla svarta att dom inte går att vända till ljus. Det finns saker som etsar sej fast, gnager av huden. Män i skor går runnt brytyngda dagarna till ända över skit och smågodis. Och i hela mitt storliv har vägarna kantats av människor som försöker lura i mej att jag väntar på något stort. Jag har inget intresse av stora saker. Dom kan gott brinna åt helvette för allt vad jag bryr mej. Att jaga något stort har jag inte en svettdroppe till övers för.

Men något viktigt då ? Det känns ju nämligen som första gången. Och jag brinner blöder känner så jävla mycket mer. Dom försökte lära mej att jag saknade detdär, empati. "Gråter inte när den tittar på sorglig film" För fy fan till att sitta torrögd framför titanic. Men nu bryr jag mej. Och jag har ett brinnande bry för något stort, jag ser inte på annat för annat är inte viktigt längre. Jag är inte viktig i dethär. Jag är bara en motor. Och förmodligen en på tok för svag sådan. Bensinen som flyter i mina ådror saknar explotionskraften men jag måste. För det är som bittra stackras mödrar brukar säga. Jag gör det för att om jag inte gör det vet jag att ingen jävel bryr sej.

Det finns något skört vackert relaterbart magkännsla hos dem nu. Och alla jag pratar med(för dem är det säkert likadant) säger åt mej att skita i det och hitta på något annat. Dom säger satsa på dejsjälv, runka i motvind. Jag säger skiter i och stänger öronen. Stirrar framåt med brännande blick. Små små nagelavskav på skrivbordet. Lilla lilla skrivkrampen mellan husgeråden.

Lilla lilla sparkande barnet i bröstet som utsöndrar ork till en försliten kropp. För tyst är mångfaldet och bråkdel är energin i luften. Försöker springa med min skadskjutna kråka. Världen är ett hycklande barn. Jag spenderar mina dagar med att blodögt stirra på treåringar med egon jag är menad att lära mej av.

Kanske är det passionens brinnande öga som är ensamheten. Som är aspergers. Som är att folk vill uppskatta men inte härdar ut viktigheter. Eller så är jag så naiv och dum och kortsiktig som dom försöker få mej att tro. En dåres fucking försvarstal. Eller att springa in i samma samma samma vägg. Som ett misshandlat gosedjur i ett flashspel ska jag kastas genom speglar för att göra något gott. Fy fan fy fan fy fan. Släpp adrig in dom här.

För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mej hem
som tror det finns nån som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
och jag bönar och ber
fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

/ur minnet på en sinnessjuk/svag

Långa ostörda tankar

I en av de bästa böckerna, en av dem som limmar sej till hjärnbarken, som sätter en i en sinnestillvaro man trodde var någon annans, en sådan som fångar en och vägrar låta en gå därifrån. I en bok som jag ramlade ihopa med av en slump i form av vännens kärlekssump och senare också mitt eget torskande av den vanan står det om just dom. Dom långa ostörda tankarna som är den första hösten i en egen lägenhet, som är en ostörd semester med fokus på att skriva. Som är den totala avslappningen man sällan säg mej aldrig snuddar vid, totalitär och magisk frihet i frid.

När världen tilllåter dej att läggas som ett lock på, observera ovanifrån med förstoringsglas - koncentration. Att vila mot det bröst vars hjärtslag är tiden. Kanske blir jag för sinnerlig eller stinnt ärlig nu, men bakom denhär dyngan står någon och vårdar sitt innerligaste. Den metaboliska processen som är allt. Tryggheten i att magkännslorna får sova väl inatt.

Någon kissar i en trappa och går vidare, stinn vindoft fastnar. Som små små minnen. Som de vackra sagorna om de depraverade sagobegynnelserna. Det var en gång en alkad aspirerande nöjesjournalist som var förälskad i någon som var tusen gånger koolare än honom själv. Låt oss fortsätta där ifrån. Jag vill bort, jag vill ut på landet, eller ut ur landet eller vart som helst där det finns främlingar. Tänker du någonsin på alla statister i din vardag som du inte märker, dom kanske har gått in i dej, handlat före dej i kön och knackat på och klagat på festens ljudnivå i din närhet tusen gånger förrut? Nu utnyttjar jag bara mitt utrymme.

Menn kanske är det just dessa undermedvetna påminnelser om det monotona i mitt liv som får mej att vilja bryta mej ut. Ut ur fejsbookångest kaffekokarbråk skolscheman dyra ölar dryga hantverkare mankanskebordepluggatillpsykisktsjuk rätta dej i ledet tänk. Jag vill till platons hur började allt vad är ett liv tänk. Jag villl götta mej i det framgångslösa frågandet. Vetandet som kommer från att man bara vet mindre och mindre ju mer man vet. Kanske är dethär i takt med allt annat trevande och i slutet mennlöst. Menn jag vill förklara denhär dimman, och det rättfärdigar allt.

Paradoxala reflektioner och en kort notis på slutet

Minnen, små sköra minnen.

Som en liten liten sparv uppenbarade du dej, allting med dej var diskret och under ögonbrynen som jag tränade mej till att läsa felfritt. Över en cigarett reflekterade vi över varandra uppenbara ljus. Och dina ideer strålade. Sen räddade jag dej alldeles perfekt okynnes. Att rädda dej som en metod för att dra ut mej ur fångenskap och kaos. Jag minns våra timlånga konversationer medans du satt på krogen.

Fagra diskreta fingrar, mycket självmedvetna och färdiga. springer efter dej över vita och svara block i kant med varandra. Ett simpelt men abstrakt upplägg. Och dekadensen var disten, var din svär. Jag flöt samman med visionerna, i brist på bättre tappade jag mitt förutspådda trygga fotfäste.

Men nu kontrasten.

I en mjuk soffa är det jag som är tankecentrum och det är inte nöd och oro, jag har kontroll och jag författar utsagan. Samma gnista blidkar men omges nu av medvetenhet. Jag ser inga skuggor i desa ögon. Händer om ett huvud. Blinkande smådjur. Tafattheten omfattande fattningslöst begränsad.

Och just det ja, det luktar lik i mitt trapphus.

Bara så du vet.

Bara så du vet så är luften underbart tunn och skör i afton, som isen som lade sej över skolgårdens vattenpölar om höstmornarna. Den enda skillnaden blir väl att vi då fann ett nöje i att stampa sönder dem medans vi nu aktsamt rundar dem av omtanke för våra skor. Jag försöker att penetrera min samtid men får inte riktigt in den. Det blir tafatta ursäkter och ströumgänge som i ska vi spela sällskapsspel. Cluedo eller monopol snälla säg mej, att du inte är helt bortkastad vänskap. Och tid kan tydligen laga saker, i alla fall i små små doser som fettlager i småkök. Bindande som tiden själv.

Jag gör konster och trick men det slutar mest med att jag binder fast mejsjälv. Manjanamentaliteten som är min ärkefiende. Sommarlov som blir för ironiskt för att hantera. Kaffekoppar som avbyter varandra. Mjuka soffor som avlöser varandra. Intensiteten kom tillbaka. Det är väl lilla hjärtat som beklämmer. Som om det någonsin fanns. Jag lämnar små små fotspår efter mej på en öde måne. Kan det finnas liv på månar eller är dom dömda till rollen som biprodukter? I rymden finns bara klarhet, porlande vatten som i allis med is.

Utrivna sidor ur min hjärnbark

Strör bokstäver i sanden och fångar upp mitt namn med fingrarna. Fåordighet och finkänslighet som krockar i norrlänsk konflikthantering. Som krockar med min banala och självklara uppenbarelse. Som krockar med dina tunna regnrocksskal som skyddar din själ från plånböckerna du lägger ut på marken för att spegla det fula i folk. Men du är Emil i lönnerberga och jag är Kajsa kavat. Kanske hatar du mej för det jag byggt av dej, för att jag totalrenoverade dej inifrån och ut. För att de tre trendiga sentimentala saker jag sparat åt dej fick du inte ens välja själv.

Men det är flatsaxar och bilresor borta nu. Jag vill bara klara av och beskriva denhär dimman, tvinga fram det subtila och outa denhär subban. Kanske betyder det bara 10.000- och svaret är hur är läget. Fasna i tvformatets trånga ramar med speglar mot speglar i speglar som speglas tills allting har samma blanka ton.

Dethär är en invärdering utan värde. Någonstans inser jag att detta haze behöver struktur form och styltor. Men det skulle vara som att prydligt och blodlöst besegra ett kollapstält. Ideerna överlöper varandra utan rim och reson skaver i kant med varandra.
-Du åt just ett löv, bara så du vet.

Intrycken blir uttrycken huller om buller till tackten av fem toner intatuerade i mitt bakhuvud men visst får vi alla lite skavsår. Och även skavsår är vackra som uppblåsta vita tält fyllda med surdegshipsters hålls uppe med helium var valium. Som i överblivna anteckningar, vinklade utsagor utan mål men med intensitet och minnet av boxvinets övertag. Här någonstans börjar tältpinnarna närma sej varandra lite för fort och lite för mycket, regnet rycker och även om jag håller fast det med näbbar och klor så är sammanhanget dött och jag behöver uppfriskande vindar.

Så med lena rena fingrar kring en riktig kopp med varmt the och huvudet tungt mot plan yta sa jag styra upp komma ikapp och komma tillbaks. Tjena sverige heja världen

Varje gång du möter min blick

Och det bubblar i kroppen. För jag vill bara dricka vin och tänka på dej. För jag vill bara stirra ut mot havet och känna dina fingrar med vinden som tolk och hjälp på vägen. Jag vill bara hålla ditt markerade finger mot mitt hjärta. Elektriska impulser som skär igenom tiden. Och jag mimicerar ditt sätt så diskret jag bara förmår, men kännslopoolen är öppen nu. Den har börjat läcka och jag spiller de små spillrorna över allt. Jag kan fortfarande ha någon typ av distans till mitt samvete.

Du är allt som är okynnes du är romchocklad och du smälter i solen eller oj jag menar verkligheten. Låt oss sluta trilla förbi varandra i ömsesidig nervositet. Osäkra ögonkast faller som ficklampors ljuspelare som ständigt byter riktning för att skugga över vad de egentligen vill se. Jag drömmer mej förkvar i mellangården som är vårt spelrum. Mina kort faller ett och ett till marken. Jag kan inte hålla tyst länge till.

Klockan tickar ner till finalen, för allting har ett bästföredatum. Även du och jag älskling, även du och jag måste nyktra till och ifrågasätta våra chanser till den lycka folk så frikostigt satsar på. Jag som aldrig vågat satsa egentligen. Gömmt mej i bakgrunden och försökt med något annat. Nu blire åka av.

I de välskaptas land

Det är ett ständigt kliande förenat med ett undrnde. Ett lithiumbatteri som laddat ur några gånger för mycket. Som att försöka bära vätska i en tygpåse. Det slarvar dras rinner ut med kanterna skamfyllt och trotts inpregneringen men påtagbart. En frätande känsla färgad av blin subjektivitet. Förlåt mamma. Jag som lovade att bli så bra.

Svaga ljud från alla husets hörn, en pysande tekanna. En sovandes osaliga vändningar. Själv flänger jag omkring med hjärtat utanför kroppen. Jag känner det som tung varm klump som lägger sej över ena sidan revben. Vi snackar skapande och jag förklarar saker. Men vadfan. Det är endå inte som att någon säger, kom igen Ebba ! Förklara denhär dimman! Är det mitt behov som bladas med deras godtycklighet?

I ett hus där allt är liv är det äntligen tyst, Jag är den snåla familjens tandkrämstub. De märglar ut mej med sina skomakartummar och sparar mej en väcka för länge. Jag älskar alla människor som inte förstår slutklämmen med förbrukningsvaror. puss

Klagosång

Jag sitter ute på ballkongen och röker till de ljuva tonerna från min granne. Varje natt nästan sitter hon och sjunger bara någon meter ifrån mej. Jag lutar mej emot väggen och känner vibratot i hennes toner ta emot mej. En skamfylld pellagonia skakar i sin kruka tätt intill mej. Den har den sortens hållning som viskar om att den förlorat allt av värde. Några fulla killar nere på gatan skriker något riktat mot min granne, kastar lite halvhjärtat en ölburk upp mot husväggen som inte på långa vägar räcker till att fånga henne. Varje natt nästan sitter jag nu här och lystnar till hennes sköra toner. Jag vet att hon har ont och bara i hennes smärta får jag en chans att läka. Hon spräter månt och försiktigt upp mina stygn från dagen innan, desificerar min torso från insidan. Torkar bort varet, drar ut de svarta taggarna och smörjer in där det skaver. Seda syr hon nogrannt ihop mej igen. Lämnar mej i ett tryggt stycke att andas på nytt. Jag gråter tyst. Röker en cigarett till, hon vet precis vilka sånger som ska komma att fånga min totala hänfördhet.

Jag har ingen aning om hur hon ser ut. Hon kan vara gammal eller ung, tjock eller smal ljus eller mörk. Men det har heller aldrig intresserat mej. Jag skulle älska henne hur hon än uppenbarade sej. Jag skulle kunna skilja hennes röst bland tusen i ett mörkt rum. Dethär är ingen jävla autotune.

Man ser det uppifrån. Från den sköra glasstolen byggd på eftertanke och bristfälligt dataljud. Små propellerljud av vilseledda toner stillar förvåningen. Som en sista öl du aldrig behövde, som ett förvridet konstbevattnat svar dränkt i ett annat landskaps humor. Som när dina vänner inte längre reflekterar samma ljus. Och ditt ultravioletta går förlorat blir till dist som ingen förstår. Hc isolerar sejsjälv men taffsar på min xtjej. Det kan dom gott ha, blekna bort med gula pergamentrullar i högen för allt som jag gett blanka faan i. Sväljer ner en klunk poesi med lila rök för att försöka mixtra fram en likgiltighet.

Självklart uteblir diagnosen. Jag glömmde den i regnet tillsammans med mina skor och nu öser det ner. Kanske ska man köra en insats trotts att det redan är för sent. Och all skam är i kroppen. den är det djupaste lagret utav missförstådd hud. Dethär är inte traiskt på mågot vis alls. Dethär är växa upp och tillbakakaka. Allt i ett. Dethär är att avlägsna sej från sin medfödda trångsynthet och söka tröst i sitt eget lugn. Dethär är ingen billig 80talsprodukt utan djuplodat eldskogstrams som skövlats för tankebanornas andrum. Avsmaknaden på läpparna bildar hinnor som hindrar mej från att prata. Orden lägger dej på hög men binder sej till trassel.

Saker som bara ses från månen

När man ser sin omvärld igenom ett facettöga.Drömskheten sveper kring mej. För jag kan få allt som finns att lysa. Dom kallar det för sjukdom men de är bara avundsjuka. Aspberget är väl värt att klättra speciellt för den obereste. Otroligheten när färgerna omsluter en och kronorna berder ut sej, förberedande. Möjligheten att förverkliga overhligheter och allt vad dom heter. Terapi för dom ljusskygga. Bygg ditt eget glashus. Skimmrande glasdroppar landar längsmed riktlinjerna. Så exakt som att minnas en smak och få munnen att vattnas, smaklökarna att dansa. Växtriket lägger sej nära intill som för att skeda. Gröper ut ögonen och serverar dem. Jandar likt målarfärg på mjuka bastrummor, får något att bindas till, att bidra till.

Jag gjorde en karta över framtiden, men nu när den finns är den kanske ovärd att klättra sej igenom trotts allt. Huvud täckt av mjukt bomullshår som någon lärt sej att tvätta ordentligt. Vila på bröstet så kan du känna vibrationerna från det. Stilla nu, bortom hinnan av fantasi som betonar vår samvaro finns bara fördomar. Men tills dess tar vi världen och välfärden med en nypa luft. Bygger kojor i pojkrum. Jag lovar att hålla morran borta.

Två.

Oss ryggrader sinsemellan. Jag hade ett fågelägg, sprött som bara ägg och älsklingar kan vara, men jag kände i hela kroppen, visste vågade och trodde att det fanns ett djur där innuti. Dom andra visste inget men dom skulle sagt som mamma och pappa sa. Lägg ditt döda lilla ägg i slasken innan det börjar lukta. Jag höll det gömmt och varmt och tittade på det ibland när jag var säker på att ingen annan såg och när jag visste att alla andra sov så att ingen kunde höra. Hur jag viskade, hur jag tänkte. Hur jag rullade det upp och ner för min handflatas branta backar. Jag fattade tvivel. Jag formade mej efter de andras tvivler och lagar. Som sandslott i vatten raserades mina drömmar. Jag fogade mej och förberedde mej på det värsta. Sjöng små klagosånger för mitt egg.

När det så sent om sidor bar frukt i en underbar liten kyckling låste sej min hals och för första gången förfann jag mej förstummad. Men den vinglade fint fram som en liten sepeunge. Kvittrade så glatt i takt med allt. Mitt lilla hjärta brast och jag bar den med mej i torso.

Min lycka var total trotts att jag visste om hökarna som jagade i trakten. De skulle redan ha varit den på spåret om den inte haft välsignelsen att gömma sej i klar sikt. Hökarna såg mej som en hök, jag bar mej och betedde mej som en. Flög med breda vingar för att inte visa vad som pickade på insidan. Lyckligtvis dämpas pickandet av pickandet i mitt huvud, var ska någon som alltid måste hållas gömd lära sej flyga? Hur gör man något så bräckligt starkt och hållbart? Ingen vet bättre än jag vad den lilla stackaren har för gener, klen och spretig klamrar den sej till allt som är fast.

Till tonerna av 747 ska min älskling lyfta. Baklängesprat i sängen när bara skuldrorna nuddar varandra. Ömsom fjärilar ömsom rakblad delar med sej av sin mönsterrikedom innanför revbenen. Låt mej penetrera din berlinmur likt en mödomshinna. Jag har blivit så trivsamt mjuk under allt detta. Chanser ger mej klumpar i halsen. Jag plockar toner från träden. Låt oss falla i sackosäckar för en gångs skull. Skuliosen åtsidosätts för en stund då tonsättarna stålsätter sej. Jag fångar pricken på ett finger och rullar den som en smuggelcigarett. Onda hökens vingar ska möta motvind och vägarna förenas i rom. Följ mej på vägen, dansa efter min pipa.

En.

Det dundrar mot mina sköra små trumhinnor. En väl dåld akilleshäl i dunklet. Förr ledde den till komplikationer. Helst i samband med den värsta av alla. Jag kan känna allt. Och i förorten samlar barnen burkar och ensamstående äldre äter middag själva på mcdonalds. Människor har skavsår på händerna, nålar i ögonen och felmonterade axlar. Men jag tänker inte själva, inte skaka och inte falla och inte splittrar ens i topparna. Så jag lärde mej att tänka bort om upp ner och omkring alls. Sen när blev dethär en plats för sanning? Mina vänner sjunger för dom rullstolsbundna.

"Du har så lätt för att få folk att älska dej" Jag har så lätt för att låta folk öppna och ge bort sej, låta sej flyta mellan mina vana händer. Jag har så lätt för att ge, obehindrat och av det mesta. Och jag läser människa flytande. Jag binder dem till mej, slänger dom över ryggen och bär med mej deras bitar så långt jag kan.


Men så har jag en gåva också. Trotts mina skeva armar hälar och att någon jävel pissade i min genpool. Jag är inte ensam och jag har inte tråkigt. Människor flyter kring mej, och även när så inte är fallet har jag dom inre vännerna. En glasfyrkant mot elallergi i vardagsrummet. Och jag har aldrig tråkigt, börjar fläta löv och fundera över livet. Pysslar och utsmyckar verkligheten med klarsyntheten. Det dunkar mot öronen och jag är aldrig ensam. Men ibland, ibland så vill jag bara att ansikten ska möta mej, ansikten som jag känner igen, höra röster som inte frågar men som menar väl. Orkestern spelar piano. Piano tills det nästan inte finns en orkester, bara dunkande hud som mimicerar högtalarnas rörelser. Snabba elektriska impulser. Hela kroppen insvept i en brännmanets trådar. Hjärtat blir större.

En fredagskväll i storstan

Spolar fram till slutet av min porrfilm, bara för att se om det slutar lyckligt. Trettio sekunder av överenskommelse lägger locket på och vi kan börja gå vidare. Jag pratar om stolthet men menar egentligen läkkött. Lärkor bullrar ikapp med långtradarna som körs av perversa transvestiter. Billigheten står på bordet med ett välmenande välkommen hem på läpparna. Här är din välfärd, svart på vitt i rutmönster bakom ögonen, som om någon tog sej tid att lystna på riktigt. Bara för att jag inte gav dem tiden till att se det. Vi porlar vidare färgade av upplevelser. Strukturerar utöver det egna teretoriet med hopp om att de kommer klara vägen själva nu. Försöker vårda andras killingar medans chillinggänget tynar bort bakom åsar. Ett namn fastnar på trumhinnan som ett mantra som en algorytm. Orden snäva likt flätor i håret på barnen hemkomna från kanarieöarna. Lika fult som peircingar är tills man vant sej. Se det söta under vingarna på papperssvalor och har du någonsin åstadkommit något? Hur mycket av din pessimism vågar du passa vidare till nästa i ledet? Och dom som köar utanför dörren till ryskapostenrummet köar snart bakom bilar på malmskillnadsgatan som om det fanns någon skillnad. Din dotters ögon speglas i objektets när du vevar ner rutan och konceptet faller. Falossymbolernas skuggor följer dej hem, vakar över din axel och lurar dej.

Trygghet är en känsla som vi omformulerat för enkelhetens skull. Till trots finns ocd och hashtomtarna i trädgården med baggypants. Loosefitsmycken trillar av dej när du faller handlöst ner i föremjukelsepoolen och du tvingas dyka hela natten för att finna dem igen. Vad är värdigheten värd på svarta marknaden. Bakom en mantel eller en rökridå är priset sänkt på sådant och orosmolnen och klockorna tickar ner din verklighet till moment som skulle kunna effektiviseras av ingenjörer. Jag skriver hellre poesi om helgkvällarna än vad jag festar med mina vänner. Men varårå, kan jag hjälpa hur välskapta stjälkarna och kvällarna blir igenom mina persienner? Kanske landar en stor persika bakom hörnet? men då kan jag läsa om det på tuben i metro och förr eller senare korsar alla tunnelbanelinjer varandra i ett enormt rutsystem skapat för att krama dom ensamma.

Ensamhet är en känsla. Men vi stämplar den i pannan på små hushåll med många katter dit vi inte vågar gå. Teet kokar för fullt nu, och jag delar inte ut mina ord till dem jag plockat dadlar med. Försiktigheten byggs upp och vi grundar våra farhågor på andras. Är det inte vackert hur vi mimicerar? Replicerar och ersätter, tummar deras skulder som brutna sedlar märkta av bankrån. Poppen trillar in på ett hörn och erbjuder samma stöd som en fortölj. Pojkröster skuggar mej blå.

Du är alliansen du är ånga du är stenugnsbakat bröd.

Nu har jag tillbringat kanske det viktigaste antalet år på denhär planeten. Det som ger en rättigheter och referenser. Och mitt i vimmlet lyckades jag få på mej någon slags agnarna-från-vetet-glasögon. Någon sa att dom klädde mej bra och jag vinglade fram och tillbaka i dem på en ölpicknicksgräsmatta mellan uppklädda ungdommar. 70-talet verkar vara påväg tillbaka. Så landa jag med fötterna först på den ödmjuka jorden som jag böjt efter min vilja. Gräv inte ner dej med tårna i asfalten som steker dina sulor röda. Röda ögon skakar på sitt huvud i dimmat ljus. Men jag visar inte upp poesi för det mesta. Svarar i metaforer på fåniga frågor och trampar fel och stukar foten in i vuxenvärlden. Är väl en världslig ung man som just påbörjat sina rikaste år. Produktiviteten ökar i och med uppdateringen som släpper till klockan tolv på natten. Som vattenfall över hornhinnor, en förskönbar egenskap som dom erhåller en bit bort från mej.

I min aspergersglasbur börjar världen klarna och ryggraden liknar flätat läder. Om bara sommaren kan hålla sej på hals tills jag fått organisera mina notepads. Misstänksamhetens öga har vuxit nu.

P-P-P-PH

Benen biter inte längre upp än att jag kan se dem i ögonen och sortera deras tänder i min halsbandsmateriallåda. Vrid och skrik baby. Det går runt en kille som säger att alla är dumma och fula. Och om man säger så är man nog ganska dum och ful. Jag blir glad av allt och ritar upp dewt på väggarna. Jag skrattar åt missär och skrattar med sär. Jag har svårt att svälja det pretentiösa i kuken allvar. Missär är nog det mest skrattretande man har. Och ordvitsar. Papperssvalor papperssvalnar men minner fortfarande, och i mitt huvud kan jag återuppleva svunnen struktur. Stukatur frälser mej så fort jag hoppar fram genom stan, regnet luktar så underbart och för all kall gröt finns en micro. Jag är alltid så lycklig när jag är själv.

Om jag hade råd skulle jag spänna upp en duk som var större än mej på väggen, och jag skulle måla av någon som aldrig skulle kunna finnas bara för att ge bort en chans. Folk tror att det är ball eller försöka fast det är ball att försöka. Och vissa saker svider men bildar till sist en jävligt skön storry. Det är itne så illa i ett universum där minus och minus blir plus.

Jag tror så mycket om män i skor. En sak jag tror om dem är att de godtar olycka utan att ifrågasätta den. Hur kan man över huvud taget godta något som irriterar en utan att ifrågasätta det? Frågor ger förklaringar ger kontackt bygger på referensarmar att kramas med utvecklar seendet och nyanserar det svartmålade. Allting du vill ha kan du hitta på. Börja stamma för i helvette ! Stamma till ett beat och kalla det musik Förvräng och vrid på munjipor. Om inte för annat så i studiesyfte.

Det finns människor som tittar på reklam på teve men känner sej uttråkade när dom åker tunnelbana. Metaforseendet är ett gyllene facettöga tillräckligt till att bräcka alla tillkortakommanden. För det är lätt att argumentera emot men svårt att faktiskt tro på något.

Sorry festen, nu dansar jag vidare!

För såhär är det.

Nu är man ju förortsunge och huden är hård som jeans. Man kan ju vara så mycket mjukare när man är hård och hårfin. Ibland när jag sitter vid ett matbord där jag förväntas föra mej får jag lust att spotta eller kasta mat. Det är ganska mysigt. Men jag är kansle lite ledsen ibland för att jag inte gör det.

För såhär är det. Jag hade ett ligg som sa åt mej, på fullaste allvar; no man is an iland. Och vi träffades aldrig igen efter det. Jag menar, min flickvän läser inte äns min blogg. Och självsex vinner alltid över sex. Öar bildar ögrupper mellan dem åker slickade brats fast för rattfylleri i sina pappors båtar. Och jag tycker att det är vackert. Krama sönder glassvalor så dom svalnar svalkar alldeles för tajt hud. Lite enskildhet gör nog både människor och hudcelleri gott. Man får inte flyga med fickknivar, fiffiga regleringar påtvingade av amerikanare som vågar stå för sin sak och har tuffa västar. Vem blir du mellan raderna. Vem är hon som gjorde upp raderna ni ziksakköar mellan? Hon som gör små foster över sina ii-n, tryckt tryggt vilande i sitt eget oklanderliga fett som expressen ännu inte hunnit gå bärsärkargång efter.

Och jusstdeja.

För såhär är det.


Jag gillar att lämna små meddelanden åt fjärilar eller änglar. Speciellt kanske mycket just nu när jag har fjärilar eller rakblad som små svärd av kärlek i magen. Du sa för länge sen att du ville se bilder. Och det var kanske två år sen men tidsuppfattning ser lika bögigt ut som guldrolex. Här kommer bilder här kommer färg, som kanske exponerar en outtalad centimeter av mina livsriktningar.

Och så vill jag berätta om, att jag försökte skaffa nätkompisar genom att skriva att jag gillar folk som faller för dem som bär deras pärons perfym. Jag fick faktiskt typ inga. Men en kille skrev att han brukade andvända sin mammas parfym och det gjorde mej varm i hjärtat.

Bloggare

Om jag var en riktig bloggare skulle jag förmodligen blogga om mina senaste två dygn och om itt liv som handikappad. Men det är jag inte så det gör jag inte. Jag bloggar om små små tankebubblor i olika nyanser i elva dimentioner. Androidmenyn som är ett take på compiz. Något vitt mellan mina läppar. Skånskan är basen, underlag. Inte som i dominerad, nöj dej med underlag. Dansade stan med en skäggig transa, vi var på zoo och samtalade kring veganism. Bipolärt var våran avskedsljusshow. Han tyckte du var söt så säg tack för fan.

Dom lärde dej att om han tyckte att du var söt så var det bäst att säga tack som fan. Inte nej som fan. Hon fick aldrig säga nej som fan. Inspirationen reflekterar solljus nu. Så i denna eregonomiskt inredda bostadsrätt avslutar vi historien i horisontens öga som skamlöst beter sej och flippar ut. Social roll plåster, kanske är det en naturlig reaktion på gula ögon som omgetts, ett förtroende för någto sin aldrig skulle blivit trott av omvärlden. Vårullarna hade suttit fint nu, på kvällskvistens sot när den eldas upp av förortens glöd.

Nu är det nog punkt och hejdå. Det finns något som sätter spinn på verkligheten som blivight till ett relativt begrepp i tillvaron. Surdegshipsterkonstfackspersoner svärmar som en illustration i biologiboken av vita blodkroppar kring systemet. dikter är ett relativt begrepp. Men nu skjuter vi denhär subban mellan ögonen. Och ta hand om er där ute i sverige.

Breaking my back, bustin my ass

Efter en dag färgad i produktiviteten lutar jag mej nu tillbaka lite lätt med god musik och en skadad nacke. Vageln i mitt öga har vuxit nu. Vi kämpar mot varandra och han vet om att om jag inte får klämma ut honom, se honom gå kommer jag aldrig att varken förlåta eller glömma. Det är inte så jag jobbar. Precis. För jobbar det gör jag, ser hål i chillandet som de övriga barnen pillar med. Trotts matten och logiken finns det dagar när jag skrubbar dubbelvikt på mitt knä med blåmärket som jag, pointerar ut för mejsjälv.

daa-taa problem och drömmar om fastlagstisdag

Ett huvud som snurrar. Imponerat av vad det tidigare kunde hålla. Bygger samband i bakgrunden. Förgrunden grundas av ovettigheter och går på grund. En undran över tillknäppta ingenjörer med hjärnproblem. Odla din semlemage. De spottar vardag i ansiktet och vänder din livsfilosofi ryggen. Men varför skulle det regna på din parad? Om du nu förstår sanningen, varför har du ett behov av att förklara den? Han kortar ner sina texter ur självhat och skäms. Du målar upp extravaganta spindelnät av förstånd och lyckas kanske fånga en mygga rätt. Du har större chanser och ett större hjärta. Jag tror på dej.

Livmoderhalsen kallar bort mej, tystnaden här är en obegriplig trygghet trotts tomheten.

Fourwalling

Tänk att du bröt en språkbarriär för min skull. Du står mej nu så nära trotts fjärran, frågetecken eller frågeomtöcken kring din persona. 250 resekronor på sex dagar. Vi jobbar heftigt nu. Spöktackt under min undeläpp gräv dej under in upp. Min buissnis är din bissyness. Kan du hålla denhär tanken åt mej, jag återkommer med andra att byta in den mot. Så vi låter hästarna löpa, tvingar bort ångesten med högaffel. Tänker på en psykad fest vi minns. Närminne är ingen gåva. Däremot riktiga minnet bakhuvet restriktionslöst.

Okynnes

I allt som är kynnes nu tänkte jag ta en sekund för allt som inte är det. Allt som inte är bekymmer, det som skimmrar. Som ordet mjukt eller mitt förande. Som mitt stökböksskit som lägger sej som en dimma över en till synes funktionell interaktiv vardag. Som en frågeställning av alla frågeställningar om det tråkigaste, jaget. Som tröstande koppinehåll och en låt repeterad något för mycket, något för många. En stillhet som är fastnaglad spänd mellan gavlar men inte ger vika trotts trycket. Jag har kommit till att acceptera att för lite vatten färdas över mitt fejs. Ett smutsigt muller ligger som basgång för mitt korståg min framfart i världen. Dom kritiserar sin mystiska vardag och förkonstigar det normala. Här håller vi adhdtackt och byter färg på försvunna löv.


Räkna dina morötter, inte dina sår. Det är inte säkert att överseendet följer med dej, men för sådant finns väl inte mycket till övers? Små små pilhål längs torso som lämnades in för undersökning, men ingen hade tid att vänta på provresultaten så sanningen fick bero. Guuul. Guuul är en outforskad utförsäkrad färg. Så när börjar dendär sanningen? Jag kan se en adekvat advokat på en uppblåsbar kringresande sommarmadrass. Du ser hur smal och skör ventilen är. Men kritisera istället dialog. Börja allting i naveln som den är, numera stränglös. Okynnesokynnesokynnes.

Okyssandes, okyssar och olustighet över något som är ytterst ironiskt och lustigt. Du ger inte bort din hjärtbit för att den ska bli magisk och efterlängtad. Retoriknyckeln till livet. Leta guld i sanden du bara. Här hinns inga paoser med, inte ens tonerna räcker till då dåvhet går att överse kringgå och omötas. Ska vi sätta eld på denhär fittan? Tillgänglighet trillgänglighet gängliv psyket. Nackar som talar som fotsulor som smulor på köksbord allt kan bli ett medel för kommunikation om du är törstig. Sök bakåt i din formula, skruva åt rattarna i din formalia. Lyckokakan har aktiverats. Den är baserad på en slumpgenerator som är en diagnos eller en på utsidan jävligt kool person. Dom hatar varandra med ett kvarter isär. Sär.

Sov jävligt goth nu, jag glömmer inte under mina mörka ögon. Fulheten är aktiv, spänn din späda hud.

Relationer & Sage francis

Jag och relationer, vänskaper och jag, jag och kärlek. En av mina superförmågor måste vara brännda broars konstruktiva tänkande. Min hjärna startar blinkande ljus under krakelerande relationer, förberedelsen är lätt krävande. Velandet mellan viljan och vetandet. En sanning förnekbar efter en annan. Men när elden börjar spira när den brinner och brunnit ner, jag är redan läkt. Jag är redan täckt i provisorisk skorpa.

Huggs en lem av så är jag inte sen på att bränna igen stumpen, lite förstrött med facklan sådär. Ingen vacklande fegis direkt. Det är väl inte så jag rullar? Så jag återförsluter, drar mej tillbaka, konfigurerar mitt minne som om jag ens behövde göra det själv minnet gör det åt mej. Ägnar mej åt annat som solsken sommarregn riktighet viktighet, sanna relationer. Bättrar på livet som speglar mitt sanna jag. Färglägger och detaljerar. Jag är fruktansvärt bra på klippta band. Suckar och förstår.

Dom kallar mej sepe eller aspergers. Dom kallar mej sjuk i huvet eller fel ute. Men jag vet det dom nekar till, jag begår möjligen social mened i processen. Mina ögonbryn vet vad dom sysslar med. En lugn hemmakväll med bra musik och ett brännmärke i någons panna. Vem då? Någon du kommer att behöva påminna mej om år framåt.
-AWW, NEJMEN GUUD, NU MINNS JAG JU JUSSDEJA.... Vi var nog ganska nära ett tag!?
Blodet läcker inte längre, förläkta sår. Ett sundt seende utvecklat i en osund värld / verklighet. Spelar mej ingen större. Störde aldrig mitt seende för komposition. Hjärnan springer före medvetandet men lämnar mej ett spår av silverpärlor i jytjan. Förr eller senare hittar man rättigheterna att argumentera för. Livmoderstryggheten innesluter mej utesluter deras dåliga omdöme. Samma personlighet olika förnamn.

Nu har jag fått i mej tillräckligt för att kunna släppa det.

Det är rätt och jag är redo, med fjädrar i vinden och blicken fast mellan trädtopparna, precis över draken du rycker i, draken som inte verkar bry sej eller ha(r) mycket bry. Trappspiralen är en atrapp upptrappad för att du ska tappa bort dejsjälv. Det är ingen skam i att lägga ord du inte har bud för. Känna tyngd du inte kan bevisa. Ha canser som din läkare misstar för stress.

Ord är som regndroppar som landar tunga med eftertanke i pannan, och dom sabbar inte frisyren, frisyren sabbar dej. Paralellerna är cirkelritarna dom petade sej i näsan med på mellanstaidet. Du är den efterlängtade jordgubbskrämen som tog slut i förtid. Brann ut i förskott, försköts som palme. Tummen ur röven fast att jag inte ens visste att den satt där. Mellanskickt av frågvishet, som en skiva i din hårddisk. Ordval för att provocera. Valord för att förföra.

Här är jag i examens svarta skamrock, förtvinar under stolthet. Masgrosbarnet som aktivt väljer asfalten sen asfalten slutade att aktivt välja mej. Aktiv i ett råtthål, aktiviteter som att leta kryphål. Krypterar visionen för att kunna bära den på utsidan. Som kuben som började som lås. Lockande mekanismer. Internet rinner in i ditt huvud, som vågor i sej sjäva. Folk funderar skeptiskt kring vilka processer det hindrar, för visst är väl vår samtid speciell? Kulmen i världens berg&dalbana. Spela upp scener ur ditt liv bakom ögonlocken i sitcomformat. Dom provocerar världen med sina händer, jag har bara halvtattiga pretentioner som inte ens rimmar.

Solsidan av ciggpaketet, reflektionen på kaffekoppekanten. En stad som långsammt suger upp sitt regn och buller i bakgrunden.

Jag budar ut min tid, allt ska bort.

Det finns en jävla massa saker jag skulle kunna säga här. Men jag sätter punkt för poesi på papper och ger mej ut i verkligheten för att skapa lite. Alla vet vad det innebär. Ni blir det knark och horor. Alternativa substitut är välkomna så länge de går att förklara med antingen en spruta i armvecket eller sperma i underhåret.

Snedvred tarmvred felsteg förort.

Sega-spel sega spelnördar i mitt ubåtssikte ut i verkligheten kring mitt bord. Fördummande och avrundande blir alla diskutioner för jag är som en diskus eller kanske curlingklot som stöter bort mina likasinnade. Eller lik som vandrar kring mej med en sinnesroande likhet till andra likadana. Förr eller senare börjar din miljö eller kanske trygghet fyllas med kopior som är feltryckta av andra du kanske valt att inte känna. Och ingen vill äns lägga mej i framstupa sidoläge. När jag gråtandes vrålar det i instruktörens öra upplyser han mej om att det bytt namn. Ingenting är tillförlitligt längre, retligt lite iallafall.

För vadfan är stabilt sidoläge? Precis. Bleknar i gämförelse. Suddar ut hela världen till gråa skisser som ingen haft orken att fylla i. Möjligen är osäkerheter valmöjligheter och allt vad det heter i förklädnad. Men det känns som mashetebärande indianer i alldeles-för-lång-filmen jag tvingades se på teve med mitt ex år tvåtusen åtta. Ur stolthet som jag inte kunde förstå informerades jag att denna var utsedd en av de läskigaste eller var det äckligaste av kritiker. Jag skulle säga bräkligaste under min kritik. Men det hörde visst inte dit när man skulle introduceras till kulturguld.

Jag bygger min världsbild av kapplastavar och andras inflytande är som dom elaka pojkarna som kom in på rasten och snodde bitar av en för att de trodde att man inte skulle märka. Jag reagerar som en sann autist, spottas rivs och hugger till med en spik. Sedan sitter jag med dinglande ben på frökens kated och har varken besked eller samvete att motivera mitt agerande med. Förutom sanningen som förfaller för henne som fullkomligt otillräcklig.

Precis som min sanning förfaller jag sannerligen otillräcklig ner i deras byråkrati. Dom ska plocka isär mitt särpräglade särhuvud. Försöka hitta hormonfel och kännslofel och trauman. Jag försökte bara försvara mitt kapplaslott. Dom kan inte förstå hur ömtåligt ett kapplaslott är, dom kan inte förstå att när äckliga pojkar med -us-namn drar ut stav efter stav faller dom andra av. En ursäkt kan inte laga hela min grundarkitektur. Och jag vill inte dela med mej. För i helvette jag tänker inte berätta någonting för er för jag vill inte dela med mej. Dom tröttnar ganska fort på mina svarta ögon och min lilla mun, stämplar mej i pannan och trycker en pamplett i näven på mej.

Skylten gör mej ingen skillnad. Jag är precis lika ful som innan.

Om jag någonsin känt något

Vi skyler oss med vackra annekdoter går på galor, men även om vi spelar på olika arenor är delarna vi delar vitala. De kunde inte skära loss oss för profit. Vi går genom isberg och beundrar varandras fantastiska historier målade med salt. Det klirrar under fötterna och andedräkten är som bilden de presenterar i reklamerna. Den vi strävar mot. Jag sätter min strävan på stand by och förlorar mej i vårat otympliga sällskap, så mycket större än allt annat sällskap. Bulkigt.

Horor och knark.

Det är som en liten mandel i halsen. Inte halsmandel, iglöggenmandel. Fast oskalad med strävt skal mitt emellan mina mjuka blödiga mandlar som är husvärrldar till oändligt med världsligt ovesentligt slem. Den blockerar ord och agerar frö. Jag trodde inte att domhär tankarna var mina längre. Men all intelligens i hela världen är världslig någonstans mellan ett basebollsträslag mot tinningen och en missad busshållplats hög på hunger.

När du lyssnar på en hel cede utan att känna någonting, misstag vissnar på gravplatser överallt om dagarna. Och det saknas något som kommer att sticka hål i den hela vardagen innan den är över. Produktivitet är ett blindt mål att förgöra sej i. Likförbannat är motsatsen detsamma. Men jag tror att alla dessa känningar och begynnande datanördsspänningar kommer att leda till något. Utvecklingen är maskar underhuset och en förbannad mandel i halsen. Jag försöker att snickra något på alla deras ideer som jag har tagit till mej men jag vet inte hur långt de faktiskt är mina som jag accepterat eller deras förklaring till något jag inte räcker till att ifrågasätta. Ska vi ha fruktstund istället för frågestund? Blunda blindt för verklighetens skuld och hoppas på trevliga bananer och ananaser som hunnit gulna.

Den som sett allis med is vet nog precis vad jag menar. Skeva höstförhållanden speglade i en sentimental vinkel med givane miljögifter och ett barns sätt att referera. Liksom skott mot huvudkarraktärer i filmer går det över huvudet. Vi bygger saker vi inte kan förstå och kanske borde det som binder oss samman som mest blivigt stoppat på labrationsbordet... Kontroll är ett fult ord.

Sen ville jag självklart självvalt nämna något om knark och horor men tanken flydde som påtänd bensin.