Jag sitter ute på ballkongen och röker till de ljuva tonerna från min granne. Varje natt nästan sitter hon och sjunger bara någon meter ifrån mej. Jag lutar mej emot väggen och känner vibratot i hennes toner ta emot mej. En skamfylld pellagonia skakar i sin kruka tätt intill mej. Den har den sortens hållning som viskar om att den förlorat allt av värde. Några fulla killar nere på gatan skriker något riktat mot min granne, kastar lite halvhjärtat en ölburk upp mot husväggen som inte på långa vägar räcker till att fånga henne. Varje natt nästan sitter jag nu här och lystnar till hennes sköra toner. Jag vet att hon har ont och bara i hennes smärta får jag en chans att läka. Hon spräter månt och försiktigt upp mina stygn från dagen innan, desificerar min torso från insidan. Torkar bort varet, drar ut de svarta taggarna och smörjer in där det skaver. Seda syr hon nogrannt ihop mej igen. Lämnar mej i ett tryggt stycke att andas på nytt. Jag gråter tyst. Röker en cigarett till, hon vet precis vilka sånger som ska komma att fånga min totala hänfördhet.
Jag har ingen aning om hur hon ser ut. Hon kan vara gammal eller ung, tjock eller smal ljus eller mörk. Men det har heller aldrig intresserat mej. Jag skulle älska henne hur hon än uppenbarade sej. Jag skulle kunna skilja hennes röst bland tusen i ett mörkt rum. Dethär är ingen jävla autotune.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar