Det är ett ständigt kliande förenat med ett undrnde. Ett lithiumbatteri som laddat ur några gånger för mycket. Som att försöka bära vätska i en tygpåse. Det slarvar dras rinner ut med kanterna skamfyllt och trotts inpregneringen men påtagbart. En frätande känsla färgad av blin subjektivitet. Förlåt mamma. Jag som lovade att bli så bra.
Svaga ljud från alla husets hörn, en pysande tekanna. En sovandes osaliga vändningar. Själv flänger jag omkring med hjärtat utanför kroppen. Jag känner det som tung varm klump som lägger sej över ena sidan revben. Vi snackar skapande och jag förklarar saker. Men vadfan. Det är endå inte som att någon säger, kom igen Ebba ! Förklara denhär dimman! Är det mitt behov som bladas med deras godtycklighet?
I ett hus där allt är liv är det äntligen tyst, Jag är den snåla familjens tandkrämstub. De märglar ut mej med sina skomakartummar och sparar mej en väcka för länge. Jag älskar alla människor som inte förstår slutklämmen med förbrukningsvaror. puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar