Strör bokstäver i sanden och fångar upp mitt namn med fingrarna. Fåordighet och finkänslighet som krockar i norrlänsk konflikthantering. Som krockar med min banala och självklara uppenbarelse. Som krockar med dina tunna regnrocksskal som skyddar din själ från plånböckerna du lägger ut på marken för att spegla det fula i folk. Men du är Emil i lönnerberga och jag är Kajsa kavat. Kanske hatar du mej för det jag byggt av dej, för att jag totalrenoverade dej inifrån och ut. För att de tre trendiga sentimentala saker jag sparat åt dej fick du inte ens välja själv.
Men det är flatsaxar och bilresor borta nu. Jag vill bara klara av och beskriva denhär dimman, tvinga fram det subtila och outa denhär subban. Kanske betyder det bara 10.000- och svaret är hur är läget. Fasna i tvformatets trånga ramar med speglar mot speglar i speglar som speglas tills allting har samma blanka ton.
Dethär är en invärdering utan värde. Någonstans inser jag att detta haze behöver struktur form och styltor. Men det skulle vara som att prydligt och blodlöst besegra ett kollapstält. Ideerna överlöper varandra utan rim och reson skaver i kant med varandra.
-Du åt just ett löv, bara så du vet.
Intrycken blir uttrycken huller om buller till tackten av fem toner intatuerade i mitt bakhuvud men visst får vi alla lite skavsår. Och även skavsår är vackra som uppblåsta vita tält fyllda med surdegshipsters hålls uppe med helium var valium. Som i överblivna anteckningar, vinklade utsagor utan mål men med intensitet och minnet av boxvinets övertag. Här någonstans börjar tältpinnarna närma sej varandra lite för fort och lite för mycket, regnet rycker och även om jag håller fast det med näbbar och klor så är sammanhanget dött och jag behöver uppfriskande vindar.
Så med lena rena fingrar kring en riktig kopp med varmt the och huvudet tungt mot plan yta sa jag styra upp komma ikapp och komma tillbaks. Tjena sverige heja världen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar