Utrivna sidor ur min hjärnbark

Strör bokstäver i sanden och fångar upp mitt namn med fingrarna. Fåordighet och finkänslighet som krockar i norrlänsk konflikthantering. Som krockar med min banala och självklara uppenbarelse. Som krockar med dina tunna regnrocksskal som skyddar din själ från plånböckerna du lägger ut på marken för att spegla det fula i folk. Men du är Emil i lönnerberga och jag är Kajsa kavat. Kanske hatar du mej för det jag byggt av dej, för att jag totalrenoverade dej inifrån och ut. För att de tre trendiga sentimentala saker jag sparat åt dej fick du inte ens välja själv.

Men det är flatsaxar och bilresor borta nu. Jag vill bara klara av och beskriva denhär dimman, tvinga fram det subtila och outa denhär subban. Kanske betyder det bara 10.000- och svaret är hur är läget. Fasna i tvformatets trånga ramar med speglar mot speglar i speglar som speglas tills allting har samma blanka ton.

Dethär är en invärdering utan värde. Någonstans inser jag att detta haze behöver struktur form och styltor. Men det skulle vara som att prydligt och blodlöst besegra ett kollapstält. Ideerna överlöper varandra utan rim och reson skaver i kant med varandra.
-Du åt just ett löv, bara så du vet.

Intrycken blir uttrycken huller om buller till tackten av fem toner intatuerade i mitt bakhuvud men visst får vi alla lite skavsår. Och även skavsår är vackra som uppblåsta vita tält fyllda med surdegshipsters hålls uppe med helium var valium. Som i överblivna anteckningar, vinklade utsagor utan mål men med intensitet och minnet av boxvinets övertag. Här någonstans börjar tältpinnarna närma sej varandra lite för fort och lite för mycket, regnet rycker och även om jag håller fast det med näbbar och klor så är sammanhanget dött och jag behöver uppfriskande vindar.

Så med lena rena fingrar kring en riktig kopp med varmt the och huvudet tungt mot plan yta sa jag styra upp komma ikapp och komma tillbaks. Tjena sverige heja världen

Varje gång du möter min blick

Och det bubblar i kroppen. För jag vill bara dricka vin och tänka på dej. För jag vill bara stirra ut mot havet och känna dina fingrar med vinden som tolk och hjälp på vägen. Jag vill bara hålla ditt markerade finger mot mitt hjärta. Elektriska impulser som skär igenom tiden. Och jag mimicerar ditt sätt så diskret jag bara förmår, men kännslopoolen är öppen nu. Den har börjat läcka och jag spiller de små spillrorna över allt. Jag kan fortfarande ha någon typ av distans till mitt samvete.

Du är allt som är okynnes du är romchocklad och du smälter i solen eller oj jag menar verkligheten. Låt oss sluta trilla förbi varandra i ömsesidig nervositet. Osäkra ögonkast faller som ficklampors ljuspelare som ständigt byter riktning för att skugga över vad de egentligen vill se. Jag drömmer mej förkvar i mellangården som är vårt spelrum. Mina kort faller ett och ett till marken. Jag kan inte hålla tyst länge till.

Klockan tickar ner till finalen, för allting har ett bästföredatum. Även du och jag älskling, även du och jag måste nyktra till och ifrågasätta våra chanser till den lycka folk så frikostigt satsar på. Jag som aldrig vågat satsa egentligen. Gömmt mej i bakgrunden och försökt med något annat. Nu blire åka av.

I de välskaptas land

Det är ett ständigt kliande förenat med ett undrnde. Ett lithiumbatteri som laddat ur några gånger för mycket. Som att försöka bära vätska i en tygpåse. Det slarvar dras rinner ut med kanterna skamfyllt och trotts inpregneringen men påtagbart. En frätande känsla färgad av blin subjektivitet. Förlåt mamma. Jag som lovade att bli så bra.

Svaga ljud från alla husets hörn, en pysande tekanna. En sovandes osaliga vändningar. Själv flänger jag omkring med hjärtat utanför kroppen. Jag känner det som tung varm klump som lägger sej över ena sidan revben. Vi snackar skapande och jag förklarar saker. Men vadfan. Det är endå inte som att någon säger, kom igen Ebba ! Förklara denhär dimman! Är det mitt behov som bladas med deras godtycklighet?

I ett hus där allt är liv är det äntligen tyst, Jag är den snåla familjens tandkrämstub. De märglar ut mej med sina skomakartummar och sparar mej en väcka för länge. Jag älskar alla människor som inte förstår slutklämmen med förbrukningsvaror. puss

Klagosång

Jag sitter ute på ballkongen och röker till de ljuva tonerna från min granne. Varje natt nästan sitter hon och sjunger bara någon meter ifrån mej. Jag lutar mej emot väggen och känner vibratot i hennes toner ta emot mej. En skamfylld pellagonia skakar i sin kruka tätt intill mej. Den har den sortens hållning som viskar om att den förlorat allt av värde. Några fulla killar nere på gatan skriker något riktat mot min granne, kastar lite halvhjärtat en ölburk upp mot husväggen som inte på långa vägar räcker till att fånga henne. Varje natt nästan sitter jag nu här och lystnar till hennes sköra toner. Jag vet att hon har ont och bara i hennes smärta får jag en chans att läka. Hon spräter månt och försiktigt upp mina stygn från dagen innan, desificerar min torso från insidan. Torkar bort varet, drar ut de svarta taggarna och smörjer in där det skaver. Seda syr hon nogrannt ihop mej igen. Lämnar mej i ett tryggt stycke att andas på nytt. Jag gråter tyst. Röker en cigarett till, hon vet precis vilka sånger som ska komma att fånga min totala hänfördhet.

Jag har ingen aning om hur hon ser ut. Hon kan vara gammal eller ung, tjock eller smal ljus eller mörk. Men det har heller aldrig intresserat mej. Jag skulle älska henne hur hon än uppenbarade sej. Jag skulle kunna skilja hennes röst bland tusen i ett mörkt rum. Dethär är ingen jävla autotune.