Snedvred tarmvred felsteg förort.

Sega-spel sega spelnördar i mitt ubåtssikte ut i verkligheten kring mitt bord. Fördummande och avrundande blir alla diskutioner för jag är som en diskus eller kanske curlingklot som stöter bort mina likasinnade. Eller lik som vandrar kring mej med en sinnesroande likhet till andra likadana. Förr eller senare börjar din miljö eller kanske trygghet fyllas med kopior som är feltryckta av andra du kanske valt att inte känna. Och ingen vill äns lägga mej i framstupa sidoläge. När jag gråtandes vrålar det i instruktörens öra upplyser han mej om att det bytt namn. Ingenting är tillförlitligt längre, retligt lite iallafall.

För vadfan är stabilt sidoläge? Precis. Bleknar i gämförelse. Suddar ut hela världen till gråa skisser som ingen haft orken att fylla i. Möjligen är osäkerheter valmöjligheter och allt vad det heter i förklädnad. Men det känns som mashetebärande indianer i alldeles-för-lång-filmen jag tvingades se på teve med mitt ex år tvåtusen åtta. Ur stolthet som jag inte kunde förstå informerades jag att denna var utsedd en av de läskigaste eller var det äckligaste av kritiker. Jag skulle säga bräkligaste under min kritik. Men det hörde visst inte dit när man skulle introduceras till kulturguld.

Jag bygger min världsbild av kapplastavar och andras inflytande är som dom elaka pojkarna som kom in på rasten och snodde bitar av en för att de trodde att man inte skulle märka. Jag reagerar som en sann autist, spottas rivs och hugger till med en spik. Sedan sitter jag med dinglande ben på frökens kated och har varken besked eller samvete att motivera mitt agerande med. Förutom sanningen som förfaller för henne som fullkomligt otillräcklig.

Precis som min sanning förfaller jag sannerligen otillräcklig ner i deras byråkrati. Dom ska plocka isär mitt särpräglade särhuvud. Försöka hitta hormonfel och kännslofel och trauman. Jag försökte bara försvara mitt kapplaslott. Dom kan inte förstå hur ömtåligt ett kapplaslott är, dom kan inte förstå att när äckliga pojkar med -us-namn drar ut stav efter stav faller dom andra av. En ursäkt kan inte laga hela min grundarkitektur. Och jag vill inte dela med mej. För i helvette jag tänker inte berätta någonting för er för jag vill inte dela med mej. Dom tröttnar ganska fort på mina svarta ögon och min lilla mun, stämplar mej i pannan och trycker en pamplett i näven på mej.

Skylten gör mej ingen skillnad. Jag är precis lika ful som innan.

Om jag någonsin känt något

Vi skyler oss med vackra annekdoter går på galor, men även om vi spelar på olika arenor är delarna vi delar vitala. De kunde inte skära loss oss för profit. Vi går genom isberg och beundrar varandras fantastiska historier målade med salt. Det klirrar under fötterna och andedräkten är som bilden de presenterar i reklamerna. Den vi strävar mot. Jag sätter min strävan på stand by och förlorar mej i vårat otympliga sällskap, så mycket större än allt annat sällskap. Bulkigt.

Horor och knark.

Det är som en liten mandel i halsen. Inte halsmandel, iglöggenmandel. Fast oskalad med strävt skal mitt emellan mina mjuka blödiga mandlar som är husvärrldar till oändligt med världsligt ovesentligt slem. Den blockerar ord och agerar frö. Jag trodde inte att domhär tankarna var mina längre. Men all intelligens i hela världen är världslig någonstans mellan ett basebollsträslag mot tinningen och en missad busshållplats hög på hunger.

När du lyssnar på en hel cede utan att känna någonting, misstag vissnar på gravplatser överallt om dagarna. Och det saknas något som kommer att sticka hål i den hela vardagen innan den är över. Produktivitet är ett blindt mål att förgöra sej i. Likförbannat är motsatsen detsamma. Men jag tror att alla dessa känningar och begynnande datanördsspänningar kommer att leda till något. Utvecklingen är maskar underhuset och en förbannad mandel i halsen. Jag försöker att snickra något på alla deras ideer som jag har tagit till mej men jag vet inte hur långt de faktiskt är mina som jag accepterat eller deras förklaring till något jag inte räcker till att ifrågasätta. Ska vi ha fruktstund istället för frågestund? Blunda blindt för verklighetens skuld och hoppas på trevliga bananer och ananaser som hunnit gulna.

Den som sett allis med is vet nog precis vad jag menar. Skeva höstförhållanden speglade i en sentimental vinkel med givane miljögifter och ett barns sätt att referera. Liksom skott mot huvudkarraktärer i filmer går det över huvudet. Vi bygger saker vi inte kan förstå och kanske borde det som binder oss samman som mest blivigt stoppat på labrationsbordet... Kontroll är ett fult ord.

Sen ville jag självklart självvalt nämna något om knark och horor men tanken flydde som påtänd bensin.