Hur det kom sej att jag handlade hem mellanmjölk

Det handlar om arlaimperiet idag. Jag tänker mej att dom är som vilken svinrik familj som helst, vill inte riktigt svara vad dom är rika för för att det känns lite fånigt hur det än blir.

Soligt när vänner händer under taket medans vädret vänder mot mej utanför dörrgränsen. Det är något som slår skevt i mej när jag förvånas över det absurda i mina egna anekdoter, då åter till dem som likt arlafamiljen är dubbeleggade barn med rika föräldrar. Kanske är dom samma sak bara inlindade likt sushibitar i mysterik myteri och konspirationer. Jag förvarar få färgglada fåglar i min torso men dom kom ur ett brett urval. Jag vill skaffa ett talfel att skryta med på firmafester och dylikt när jag nekar till medned med ett skevt leende breddat av fittpeircingshemligheter. Kan du ta något förfärligt på allvar? Dom ser bara en sanning från ögonbrynsmuskeln fel. Jag ser bara en vinkel ur högdalen fel.

En viss förort breddar ut sej som en avundsjuka kring mej och alla verkar bo där tätt omgivna av den sortens romantik bara smala knivar likt lerverktyg kan urskilja. Jag stavar fel för att urskilja något att likna vid personlighet, för jag har lärt mej att dom vill mäta sådant, på skala i tal formler och marginaler. Till skillnad från charm som är mycket mer dragqueen och märkbart.

Jag reser till new york ikväll, men berätta inte det för hemligheter och allt vad det heter är inlåsta i bakplåtar eller barskåp och förvaras bakom lås bom och barbröstade muskelvakter påminner om tevespelskarraktärer påminner om fattigdom och fulhet påminner minner ingenting alls.

Kommer jag att ta slut på denhär brunnen ur marknadsekonomikursers kvällskursinspiration till att starta nya företag liv samliv sexliv blir livlösa feta ungdomskroppar på isen att hitta med din familj på en skridskoutflykt.

Det regnar inne i högdalen, men jag vill sluta sammanförandet av ingenting alls med att nämna ett från landet av palt undansluppet wilddjur. Folk har en tendens att lämna poesi på mina påhittade dörrmattor som är skor att trampa ned. Kaffe färgar timmar i filosofi och förklaringar för att kunna greppa någonting som inte går att summera på din resumé. Dom kallar det inspiration jag tror att jag kallar det peppartjack och spärrlöshet. Om det ska hålla på såhär kommer jag nog aldrig vilja bli vuxen.

Reflektion och matsmältningssystemets sätt att bearbeta konversationer

Ska vi ta något personligt istället? Men vad är skillnaden mellan sanning och ironi då jag bara skriver texter ur melankoli knivegg eller total eufori. Svalorna stormar ur skalpen nu, vingslagen slår tillbaka mot mitt medfarna väderbitna ansikte som jag ritar till konst dom morgonarna då jag spänt mejsjälv. Kunde du mäta sanningshalten i den poesiliknande skit jag spyr utöver dej skulle du reagera annorlunda, jag har hävdat samma sak förut för vuxna med position som vägrade tro att så var fallet.

Men ibland kan romantik mellan glasbitar bidra till stabil, hålla ett livs bana över den standardiserade gränsen för vad som är värt att tala om. Det är klart att du vet, för jag vet att min sekretess är ungefär lika diskret som ett slag i ansiktet. Insikt,insekter,vanvett,öppenhet,ochhelvette, där har vi måttstocken jag sökt i mörka gånger med el på lykta efter! Det kanske låter chevt och osant när jag säger det, med ord som bygger er, bryter ner små bitar av själen till beståndsdelar och publicerar, för hur mycket av mej kan rymmas i ditt hjärta egentligen, mindre än vad jag kan ge? För om så är fallet är dethär det självfallet bästa sättet att sköta kommunikation skjöt den i magen och håll den varm som fula spädbarn på burkmat äter sejsjälva mellan lattemammornas ben på cafeer där din sort bespottas med svart smink hatt och trång målgrupp bland tänkbara bekanta vener och vänner.

Tema ; Död

http://www.youtube.com/watch?v=sNwqGw4oIWM
"Du ska få min solskyddsfaktor när jag dör"

http://www.youtube.com/watch?v=pJv1J7ijuaY
"Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden"

http://www.youtube.com/watch?v=yoU48MBgwWM
"När jag är död då kan du önska mej tillbaka
men då får du tjii!"

Döda mörda slakta skända,
döda några döva mannen,
vad fan ska hända?
/DVS

Visste du att hälften av mina dikter
handlar om hur det är att vara död?
/Navid

Jag har gjort en spellista med bara låtar om döden och dödande och annat dödligt som tema! Den är fantastisk. (Som jag, i rätt ögon) Ibland får jag en sådan himla lust att förklara visioner, geniattacker attackerar från ovan & under och undan flyr intresset hos sunda åskådare. Och så ledes leder leden skevt uppåt, retligt mycket uppåt(som tjack). Det är ett under att ingen undrar alls. Och undrande bemöts ofta nedvärderande.

Nu ska jag bli ett embryo, eller en nyskild, ska bli mysigt !

Om jag ska dö ska jag göra det med flit.

Bearbetar ljud och velar, men om du hade frågat hade jag sagt att jag planerar och är företagamt klädsamt vuxen. Imorgon blir jag charmant inställsamt misstänksamt familjär, familjekär som aldrig förr för jag gör det mest av schematekniska skäl och jag stjäl med mej känslan till något kreativt att bygga ovanpå, det började som ett löfte om fikabröd men det har eskalerat något fasligt nu. Det började med spänningsbrytande som sipprade ut i nyfikenhet. Nu står en relation utanför dörren och jag vet inte om jag vill släppa in den så jag bara stirrar oartigt, men glasrutan oss emellan är tjock nog för att skydda från både kännbar genans och otäckt småprat som kliar som stickade tröjor jag aldrig fick.

Jag är bra på att stirra, vissa tycker att mina ivriga blickar är illvilliga och trakaserar mej istället för att hälsa. Men jag är för insnöad för att förstå att dom varken vill mej väl eller vill ha mej där. Man blir så när man leker med hemligheter tennstickor och egen lägenhet. Det är ett naturligt renbart fenomen som forskare är för vetenskapliga för att analysera.

Snöbitar på fingrarna, kristaller i kastrullen. Fingertoppsavtryck på näthinnan fastnar som intryck. Kroppsminnen är fascinerande. Jag ville kanske bara ursäkta uttryckslösheten i vad jag aldrig försökte förmedla och känslan som är biprodukt så jag slutar nu.