Fika.

Vi känner inte varandra
Så bra
Men du jag
skulle verkligen behöva fika med dig.

Och det går inte att rättfärdiga heller, men vi måste verkligen fika nu nu nu helst för flera dagar timmar månader sedan
för du
du sådde ett frö i mig
och det har börjat gro
något så fruktansvärt
något så kliande det skaver
något så
verkande, tror att det är rötterna som brer ut sig
men du

öppnade min blick för en helt ny jäkla verklighet
och det känns som att alla andra alltid har lurat mig
det känns som att alla andra försökt distrahera mig från att titta dit
du
du pekade med hela handen
du var pedagogisk
jag vill fika med dig
jag behöver en käftsmäll
och alla behöver en käftsmäll tänker jag nu
du
kan vi inte bara
fika?
I tusen timmar?
Du vet...
En sån fika som går över i en jag menar tio
öl?


Men du har inte tid med mig
För du borde inte lägga din tid på mig
och om jag frågade så skulle du säkert göra det
och jag skulle inte stå ut med att äta upp den tiden
den
behövs så mycket bättre
av så många mer fler
utav alla andra

Jag vill laga det som gick hål i dig,
för så jäkla mycket har gått hål i dig
men jag vet att det är bättre
ska va hål
för dina sår är din drivkraft
din kunskap
fast jag kan se hur det skaver


Jag vill bara fika med dig av själviska skäl
det är inte skäl nog
och du kommer förmodligen aldrig att få veta
Jag kommer förmodligen aldrig kunna berätta för dig
Hur mycket du förändrat vridit om skapat i mig
men nästa gång vi ses
det tror och hoppas jag att vi gör
ska jag njuta av varje sekund ord tanke
hoppas på att få yttra något själv
men helst bara
lyssna

Tack

Höstmörker och okontinuitet.

Jag vill bara bära mjuk bomull. Jag vill rulla in mig i tjocka lager dun efter ett varmt bad. Jag vill känna mig mjuk, upplöst. Jag bokade en spontan semester. Bort bara. Vet inte varför det blev den men den fanns. Det är mycket så med allt nu. Bara någonting. Det finns dom som ser utmaningar som chanser, men jag tenderar att lägga mig platt för motgångar. Jag vet inte hur en förändrar det heller. Jag vill kunna utvecklas utan att känna som om jag riskerar allt. 

Universitetet.

Denhär kursen, dethär ämnet, det spottar på en. Jag är så jävla trött på att försöka, på att försöka klara tentor, på att försöka lära mig något av en institution som gör allting för att försvåra inlärning. Jag är så jävla trött på att känna mig otillräcklig för att jag inte vet hur jag ska göra. Jag är så trött på att känna mig otillräcklig för att jag inte vill någonting. Jag är så trött på att allting jag gör är en ansträngning. Att typ ingenting är bara kul längre. Det känns som att allt jag gör bara är att upprätthålla status quo och jag vet inte ens varför jag vill upprätthålla det. Jag vill ingenstans, jag har inga drömmar jag vill förverkliga, i alla fall inte tillräckligt mycket för att faktiskt förverkliga dom.

Jag känner att jag har tappat bollen, jag känner att jag inte vet vilken boll det är jag är efter. Jag känner att jag vill gå av planen och sätta mig i gräset bredvid. Och att det inte spelar någon roll att idrottsläraren kommer fram och frågar hur läget är, för då svarar jag inget och sen går jag bara ifrån lektionen och röker en cigg i skogen istället medans jag lyssnar på musik i min ipod.

Jag kanske skulle vilja ligga i en lövhög.
Jag kanske skulle vilja åka till indien eller grand canaria.
Jag kanske skulle vilja dricka öl.
Eller ha en katt.

jag skulle kanske vilja ha min utbildning men jag vill inte plugga den. Jag söker och vill ha ett jobb men jag vill inte jobba. Jag umgås och träffar folk men är mest trött och tråkig. Det känns som att livet pressar från alla håll, som att allting även det som borde vara kul bara är ett skruvstäd. Fast mest så är det jag som pressar. Jag som inte trivs i mitt skinn och jag som inte vet. Alls.

Reflektion.

Jag trodde att vi var kompisar, men du ville inte se mitt brinnande politiska eld-klipp på 40 sekunder. Och jag satt och läste igenom hela din skittråkiga basic-new-york-post-crazy-gravid-story.

För visst gör det ont när livmödrar föder? Och visst är perspektiv kanske det allra jobbigaste att drabbas av. Men mitt perspektiv riktar sig egentligen inte mot hur fort jag tråkas ut av alla möjliga former av social samvaro just nu, jag är ledsen, det är inte du det är jag. Jag är en kokande politisk eld av rädsla över det kommande valet. Jag har kollat sifo två gånger sen sist jag såg att dom lagt ut en mätning från den 16de. SOM OM DET SKULLE HA SKETT JORDSKRED SEN DEN 16DE!?

Men sossarna sviker mig med för lite och för vag reklam. Vi i vänster behöver backas upp av något som inte skrämmer dom sköra och äldre eller ännu värre vuxna. Det räcker inte att gräsrötterna kokar och växer så det knakar, när dom stora tunga rösterna inte är med oss.

Vi behöver förändra Sverige, och dethär valet är inte en del av det. Det riktiga arbetat börjar efter valet, då vi ska ta tillbaka vår allas egen problemställning. Den som moderaterna stal innan dom vann våra vänner med sin skamlösa triangulering. Vi ska vinna dethär valet för att vinna oss lite mer säkerhet framöver, ett tryggare Sverige att verka i.

Problemen ska belysas ur vår analys, och den tar du alltid med dig. Jag minns hur jag för några år sen tappade ord när liberalerna frågade MEN HUR SKA VI GÖRA MED JOBBEN DÅ. Det gör jag inte nu. Och vi måste prägla ut vårt perspektiv, det som kalls extremt (detdär med att dela på saker) och göra det folkligt igen.

Så egentligen handlar det inte om att jag är arg någon annan. Men just nu känns det som en förlust att läsa en artikel i tjugo minuter som lämnar mig mindre politisk än jag var när jag började. Det gör fysiskt ont som tja jag vet inte, en crazygraviditet. 

Flygplan.

Det är kvavt av värmen som ligger kvar under de tjocka vita molnen som täcker himlen. Hela staden ligger öppen och blottad under den inglasade fyrkanten jag huserar i. Bilarnas olika hastigheter och spellistor bildar en trygg ljudkuliss att luta sig mot. Jag älskar att vara ren men hatar att duscha. Sen jag kom hit har jag uppfört mig på ett sätt jag inte brukar, jag duschar nästan varje dag, jag borstar alltid tänderna. Jag städar för att det ser lite rörigt ut.

Malmö verkar ha gjort det till en poäng att förändras mellan alla mina besök, som för att påminna mig om att jag missar något. Här är livet inte som det än gång var, bara för att jag vill tro det. Jag läser en bok som är så bra att jag tvivlar på om det ens är lönt att jag skriver. Personporträtt som är så nära och exakta att jag kan känna karaktärernas hud och se hur de beter sig i alla möjliga situationer.

Imorgon lämnar jag landet för att ägna mig åt scenkonst i en vecka. Det har inte riktigt sjunkit in än, jag får bara suddiga bilder av vad som väntar mig, och alla bilderna grundar sig i bara fantasin. Nu sitter jag under en klen lampa och försöker samla mina tankar. Har jag allt jag ska? Väskorna. Går igenom, tandborste, legitimation, cigaretter. Jag borde göra mer av min tid. Rutiner, vanor, förverkligade drömmar. 

Relationer som vänder 180¤

Vissa lovar massa saker,
andra lovar inget alls men har kevlar i ryggraden.

Hamsterhjulet

Så om allting som du lärt dig bara leder fram till inget
Böckerna som tröstat dig numera ger dig fingret
Ey ey ey ey kommer inget mera
Förrutom alla hjärtan som du valt att memorera
Äta sova dö som om hela världen vore galen
Flyga till ett tempel och försöka hitta svaret
Hamsterhjulet snurrar tills någon kliver av
Ingen kommer våga knuffa dig förrän du vågar ta det
- Navid modiri + gudarna

Mycket i görningen.

Visst är det så att allting händer samtidigt? Det är vår och den is av icke-händelser som rått har spruckit. Porlande vatten av event och äventyr strömmar fram mellan alla sprickor. För det mesta är det bra, det är det verkligen. Jag känner mig levande. Men Insiktssolen bländar lite för hårt ibland. Jag måste fatta beslut, jag måste ta ansvar.

Plötsligt ser jag problemen som funnits där hela vintern, och jag kan inte vända bort blicken. Måste möta dom, hantera dom. För när det töar fylls staden av hundbajs, kylan gjorde det möjligt att stå ut med äcklet. Inte längre.

Så mycket händer just nu, och det allra mesta gör mig glad. 

För dig som kanske undrar hur det är.

Jag vet inte.

Jag vet verkligen inte alls.

Men jag har kännt väldigt väldigt mycket de senaste veckorna. Mitt vakum är borta. Istället känns allting väldigt väldigt nära. Visst sprätter det när bubblor spricker? Mina fötter har så tunn hud nu för tiden. Den är som äggskal och sprickorna skaver. Jag försöker landa i känslohaven med solsidan upp. Jag försöker skapa en brytpunkt, men varje anhalt är tydligen bara en utpost på vägen.

Känslorna är en mekanisk tjur och jag är en vacker amerikanska. Å ena sidan är allting för viktigt för att jag ska kunna ta det på allvar, å andra sidan gör jag försiktiga närmanden jämtemot allvarligheten. Saker känns väldigt nära impå. Och kanske är det bra, att inte känna sig så distant längre. Att känna sig intim för en jävla gångs skull.

Det är upp och ner som stockholm. Sommar och vinter slåss med varandra om min uppmärksamhet. Blåtirorna finns. Jag vet inte om det är värt det. Jag rider min känslotjur och ser vart den tar mig. Framtiden gör anspråk på min omvårdnad, såväl som allt och alla andra. Jag önskar att jag visste vilken fabel det var, dendär med guldstatyn som gav bort delar av sigsjälv tills han inte längre fanns. Men jag har en fattning.

Jag har också en ovanlig egenskap. Jag gillar vem jag är. Jag gillar inte alltid vad jag gör eller presterar, men att gilla mig känns som något som få får möjlighet att göra. Att gilla sitt mig. Tills nästa gång får vågorna bära vägen, ta hand om dig världen, du är uppslukande och mycket och allt jag fascineras av! 

En alternativ läsning av filmen frozen.

Elsas föräldrar får veta att hon lider av depression, vid ett dramatiskt tillfälle skadar hon de i sin närhet genom att känna som hon gör. Hennes föräldrar uppmanar henne att bara sluta känna, att då kommer allting annat att fixa sig med tiden, men Elsa är olycklig och isolerad. Deras sätt att bemöta hennes tillstånd får henne bara att låsa sig ännu mer, hon finner inga vägar ut, blir i det närmaste apatisk.

Den relation som tidigare berikat hennes liv mest skadar henne bara, för den påminner henne om vad hon inte kan, känna glädje. Och vad hon dess utom inte kan, dela med sig av det hon faktiskt känner. I sångnumret "let it go" omfamnar Elsa sina känslor, så som dom faktiskt är och accepterar dom. Hon är därefter fri med sigsjälv, men när andra är i närheten känner hon åter igen att hon måste hålla upp en fasad, sluta känna det hon faktiskt känner, vara någon annan. Och det kan hon inte hantera.

I slutet inser Elsa att den som älskar henne på riktigt, hennes syster, älskar henne trots det hon känner. Älskar hennes helhet, inte bara fasaden. Först då börjar Elsa att tina. 

Shake it out.

Im dammed if i do, and im dammed if i dont,.

Ikväll ska jag försöka dansa som att ingen bryr sig, försöka leva som om jag fortfarande vill bo i stockholm och försöka dricka som om jag vore förfinad.

Det är svårt att dansa när man hela tiden försöker få en överblick över hur det ser ut. Och det är svårare at ha kul när man är ledsen. Men jag ska försöka, och jag ska göra mitt bästa. Och jag hoppas att denhär funken är över snart. Men kanske är det just när jag slutar försöka, och istället bara är och gör, som den faktiskt försvinner och jag får en ärlig chans.

Så ikväll ska jag inte försöka något alls. Ikväll ska jag bara vara.

Det får bära eller brista.

Inträngd.

Ibland är det som att världen runt omkring en bara är långa korridorer byggda av dominobrickor, och helt utan att märka det så har du plötsligt fått allting att rasa. Problemen landar på varandra och bildar röriga osorterade högar att städa upp. Du får så mycket att hålla reda på att det inte går att ha i tankarna samtidigt. Jag försöker boendestödja migsjälv, jag ritar upp ett schema som jag lärt mig av en i den branschen och försöker att rymma livets kritiska moment i fyra rutor. Viktigt & Bråttom Viktigt men inte Bråttom Bråttom men inte viktigt och inte viktigt men inte heller bråttom.

Fyra rutor för alla tusen saker som bara händer. Så jävla hänsynslöst. När jag försöker prata om det så säger mina vänner att det inte är så illa. Att sånt här händer alla och att det går att fixa. Men dom fattar inte, för jag är inte alla. Jag är annorlunda och jag har inte råd att halka efter. Saker ordnar sig bara inte. Och om man hamnar efter kan det bildas permanenta skador som gör att man inte kan springa längre. Blodet torkar ut i kroppen och man blir till en stor ledsen skrumplever som ingen ens orkar putta bort.

Vad gör man när man gör sitt allra bästa och det inte är tillräckligt? Vad gör man när man måste göra rätt men inte vet hur rätt ser ut? Hur lär man sig något när alla bara antar att man kan? Jag läser och läser, jag skriver i marginalerna, jag tar det tidiga tåget dit och jag källhänvisar. Jag refererar och argumenterar, diskuterar och analyserar. Jag försöker.