Jag vet inte.
Jag vet verkligen inte alls.
Men jag har kännt väldigt väldigt mycket de senaste veckorna. Mitt vakum är borta. Istället känns allting väldigt väldigt nära. Visst sprätter det när bubblor spricker? Mina fötter har så tunn hud nu för tiden. Den är som äggskal och sprickorna skaver. Jag försöker landa i känslohaven med solsidan upp. Jag försöker skapa en brytpunkt, men varje anhalt är tydligen bara en utpost på vägen.
Känslorna är en mekanisk tjur och jag är en vacker amerikanska. Å ena sidan är allting för viktigt för att jag ska kunna ta det på allvar, å andra sidan gör jag försiktiga närmanden jämtemot allvarligheten. Saker känns väldigt nära impå. Och kanske är det bra, att inte känna sig så distant längre. Att känna sig intim för en jävla gångs skull.
Det är upp och ner som stockholm. Sommar och vinter slåss med varandra om min uppmärksamhet. Blåtirorna finns. Jag vet inte om det är värt det. Jag rider min känslotjur och ser vart den tar mig. Framtiden gör anspråk på min omvårdnad, såväl som allt och alla andra. Jag önskar att jag visste vilken fabel det var, dendär med guldstatyn som gav bort delar av sigsjälv tills han inte längre fanns. Men jag har en fattning.
Jag har också en ovanlig egenskap. Jag gillar vem jag är. Jag gillar inte alltid vad jag gör eller presterar, men att gilla mig känns som något som få får möjlighet att göra. Att gilla sitt mig. Tills nästa gång får vågorna bära vägen, ta hand om dig världen, du är uppslukande och mycket och allt jag fascineras av!
Jag vet verkligen inte alls.
Men jag har kännt väldigt väldigt mycket de senaste veckorna. Mitt vakum är borta. Istället känns allting väldigt väldigt nära. Visst sprätter det när bubblor spricker? Mina fötter har så tunn hud nu för tiden. Den är som äggskal och sprickorna skaver. Jag försöker landa i känslohaven med solsidan upp. Jag försöker skapa en brytpunkt, men varje anhalt är tydligen bara en utpost på vägen.
Känslorna är en mekanisk tjur och jag är en vacker amerikanska. Å ena sidan är allting för viktigt för att jag ska kunna ta det på allvar, å andra sidan gör jag försiktiga närmanden jämtemot allvarligheten. Saker känns väldigt nära impå. Och kanske är det bra, att inte känna sig så distant längre. Att känna sig intim för en jävla gångs skull.
Det är upp och ner som stockholm. Sommar och vinter slåss med varandra om min uppmärksamhet. Blåtirorna finns. Jag vet inte om det är värt det. Jag rider min känslotjur och ser vart den tar mig. Framtiden gör anspråk på min omvårdnad, såväl som allt och alla andra. Jag önskar att jag visste vilken fabel det var, dendär med guldstatyn som gav bort delar av sigsjälv tills han inte längre fanns. Men jag har en fattning.
Jag har också en ovanlig egenskap. Jag gillar vem jag är. Jag gillar inte alltid vad jag gör eller presterar, men att gilla mig känns som något som få får möjlighet att göra. Att gilla sitt mig. Tills nästa gång får vågorna bära vägen, ta hand om dig världen, du är uppslukande och mycket och allt jag fascineras av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar