Gnäll gnäll gnäll hat

Jag har sett fram emot dethär hela veckan, ända sedan det bestämdes har det lyft mig och gjort dagarna bättre. tills nu. Hon förstörde det. Och ändå finns det ingenting som jag kan varken säga eller göra. Jag och min vän skulle åka iväg ihopa och nu ska hon med också. Och jag är elak för att jag inte vill att hon ska med, jag är elak för att jag inte alltid vill va med henne.

Jag måste tycka om att hon alltid hänger med mina vänner, speciellt när jag är här. För om jag inte gör det så är jag dum. Att vilja vara med någon är fint, att vilja vara själv ibland är fult. Egentligen har jag redan sabbat hela bortåkningen genom att prata med henne om att jag tycker det känns jobbigt. Och jag kan ju inte prata med min vän som ska med om att det är jobbigt, för då kommer hon tycka att det är dålig stämning.

Jag kan inte vinna.
För jag kan inte andas längre, så fort jag är här är hon alltid här.
Men hon har ett hem hon kan åka till när hon vill, och ett rum och dörrar hon kan stänga om sig.
Och jag klarar inte av att det inte finns dörrar här jag kan stänga om mig.
Jag älskar henne, men jag måste kunna få vara själv, jag blir vansinnig.
Så jag pratade med henne oma tt hon skamed, och hon blev genast aggresiv och anklagande,
spenderade inte en sekund på att försöka förstå vad jag känner.
Det spelar kanske ingen roll egentligen.
Så jag försökte tona ner det, försökte tala med tystnad och så vidare.

Hon har tillgång till dethär jämnt,
men så fort jag är här måste hon vara på samma kvadratmeter som jag,
driva med mig, försöka stå framför mig hela tiden.
Jag orkar inte.

Jag vill ställa in bortåkandet nu, egentligen vill jag bara dra någon helt annan stans.
Typ ta tysklandsfärgan och kasta min telefon i vattnet (ahh, drömmar) .
Och jag blir bara mer arg av att tänka på att jag såg fram mot dethär.
Och hon frågade inte ens om det var lugnt att hon hängde med.


Hur dethär än fortsätter kommer jag vara den som är dum i huvudet.
Jag skapar dålig stämning,
jag är snål,
eller elak,
eller vadfan som helst annat.
Och jag pallar inte, jag pallar inte alls.
Hon kan inte ta någon som helst kritik,
men hon delar ut kritik och pikar hela tiden.


Och jag vet att allting som jag skriver nu är blodrött av ilska,
och jag kanske inte alltid kommer känna såhär,
men känslorna jag känner nu har rötter,
dom har ett rotsystem som utvecklats under flera år
och förmodligen skulle kunna bryta igenom asfalt.