Palmer drinkar och stresslöshet

Semester är ett vakum, ett vakum som består mest i en känsla av sval lycka. Vardagsproblemen är få och lusten är stark. Jag har varit ledig för första gången sen jag började jobba. I agusti. Och det känns så sjukt ovant och konstigt. Jag får liksom som en slags jobbabstinens. Jag undrar vad som händer där nu när jag är borta. Jag har inte ens varit ledig särskilt länge. Jag har halva semestern kvar.

Kanske betyder det att jag har ett helt sammanhang nu? Att min vardag är såpass trygg och hel att den går att sakna? Jag saknar min lägenhet, mina stockholmsvänner mitt jobb. Mina onepices, min mysiga pläd och mina enformiga måltider.

Jag saknar inte trafikkaoset tjock jacka eller tunnelbanetrafiken i vid rusningstid. Men jag har tillräckligt mycket att sakna för att det ska kännas i alla fall. Ikväll ska vi nog ut och dansa. Det ska bli fint. 

Vaffan händz?

Har jag på allvar börjat jämföra mej med kidzen jag växte upp med? Alla dom jag hatade för vad dom ville representera. Dom som dricker vitt vin för att bevisa något. Jag som brukade håna allt dom stod för, hata deras åsyn.

Varför slåss jag för ouppnåeliga ideal som går stick i stäv med mina egna? Varför vill jag bygga upp hetsen mot andra? Jag sprider ogynnsam osämja och sviker mina kamrater i ledet. Förlikar mej med den dog-eat-dog-world som moderaterna stolt matar oss med.

Men jag gör det iallafall hypokratiskt, för i samma handvändning som jag underskattar någons ansträngningar hävdar jag att situationen beror på systemet. Det är fel på systemet, men jag måste leva inom dess orimliga ramar. Vaffan Händz? Vad försöker jag bevisa egentligen?

/Titta mamma inga händer/

Osedvanlig ärlighet och krossat glas.

http://www.youtube.com/watch?v=KV2ssT8lzj8

Skriv när hjärtat blöder. Skriv för att papper är förstående och har en uppsugande effekt. Skriv för att läppar är fuktigare än tårar och skriv i det tysta.

Jag lägger orden rätt och staplar dem, bygger med dem som klossar men cementerar dem som tegelsten.  En dag kommer jag att ha ett helt imperium av mitt inre. Innanför murarna är jag säker och det spelar ingen roll vem som säger eller gör vad för dom är bara soldater i leden.



 Och ensamhet är en kronisk sjukdom, bara det att den rullar i sjok. Man kan behandla symptomen med facebookbilder och barkvällar. Vissa själar är bara inte kompatibla med den övriga mänskligheten, jag tror att det är något med ett hormon som man saknar.

Andra människor känner lukten av det, så dom backar. Det är ingenting dom skall klandras för, det är en fullt naturlig reaktion. Varför i helvette tror ni att rappare byter ut sina tänder mot ädla metaller? Jag tror att den egentliga anledningen bakom att jag aldrig sträcker ut handen är för att jag inte vill veta hurvida någon tar tag i den och drar eller inte. När man väl svalt det röda pillret och förlikats med sanningen är allt för sent. Och du kan inte be dem komma tillbaka. 

Målar över mina punkdrömmar

Kaffe i kroppen. Ett kraftigt ambivalensanfall lämnar mej försvarslös. Idag har jag rivit halva min lägenhet och jag känner hur jag fallerar i takt med tapeten. Jag är fan inte redo för dethär. Men jag bruteforcear mej igenom och gör det endå. För om jag inte gör det finns det ingen annan som och jag vill endå klamra mej fast vid det som är vuxet och rätt. Utrota poeten, kväva henne med kuddar glåpord och statliga blanketter. Ibland kräks hon upp små iakttagelser när jag pratar i telefon, kanske den sista utposten som jag inte kommer undan.

Mina dagar består numera av 8-4 svartvita papper och dyrbara fikaraster. Jag känner hur livet och färgen rinner ur mej, samtidigt vet jag att dethär är för the greater good och att allting känns mer tattigt än vad det ser ut. Kan DN få mej att vilja leva igen? Är tankesmedjan ett effektivt valium mot tystnaden och tidig läggdags? Jag behöver något någon. Nej.

Jag behöver kanske bara tid att vänja mej på, vänja mej lagom mycket för att bryta mej loss. Jag hör inte hemma i detta gråa spektrum. Jag vill ha mina kattungar igen, så ge mej kvinnofällan 75%. Ge mej en jävla ledig onsdag då och då och ge mej gnistor i elden.

Kanske räcker det bara jag bär upp ett stort badkar med lejonfötter i lägenheten. Kanske behöver jag bara inse tillfälligheten i denna prövning. Kanske. Blir livet vad man gör det till.... 

Saker och twinks

Intensiv musiktid. Skalet hårdnar av hipphopp, och det finns en anledning till att korta bitches pumpar tunga beats. Sista veckan som vild fri och ung. Snart måste jag skaffa hållning och koll på tiden. Saknar att glida runt i frysen och krama söta kidz. Men det hade nog bara varit stigmatiserade i längden. Jag formar nya framtidsdrömmar och bygger på vägarna dit. Det vesäntliga i det hela är alltid vännerna. Vännerna festerna dansen kreativiteten riktningslösheten och utforskandet.

Dethär ska nog gå bra, komma i tid och kriga lite. Jag ska nog få denhär bollen i rullning. Allting kommer bli bra till slut, man måste bara plocka ut sina svängar i tid innan vägen blir rak. Vi ses snart vänner, vi kramas snart världen. Nu ska jag sitta i timmar och prata sånn intellektuell poetskit med en av dom tunga i denhär stannn. Malmö bejby, jag lovar jag ringer snart. Måste bara jobba lite först och fixa skit klar....

J

http://www.youtube.com/watch?v=PEogrE4AmyM

Jag ger plats åt en annan poet. En av dom bästa.

Allting vändes upp och ner och mina perspektiv försvann. Ett långt radband av frågor ringlar ut och in i medvetandet hela tiden. Mest om dej, men också om min roll i det. Jag går igenom alla stunder vi delat. Jag går igenom alla samtalsämnen och alla småsaker.

Jag tänker på dom som har det värre än mej, på dom som stod dej allra närmast och hoppas att dom finner varandra i dethär helvettet. Jag tänker på alla dom som jag förlorat tidigare. Listan är för lång, den är inte rimlig ens. Och jag undrar lite när livet ska börja kompensera för det.

Jag går igenom emmabodadagarna i mitt huvud. Replikutbyten känslor och händelser. Det ända jag känner nu är ledsenhet för alla berörda. För två veckor sedan, på dagen, så grät du och jag klappade dej på ryggen och höll dej i handen och hade ångest över vad jag skulle göra för att trösta dej. Det finns alldeles för mycket mej i dethär. Och jag önskar att det inte fanns det. Men det finns nog ingen osjälvisk sorg.

Förrförra lördagen var ganska bra. Du verkade lugnare, och vi pratade om hur det skulle bli att komma hem igen. Jag ville bara hem, men du visste liksom inte vart du skulle ta vägen. Vad du skulle med hem till.

Samtidigt som det suger måste jag ge dej din egen rätt till bedömning. Det vore nedvärderande mot dej att dra en massa slutsatser om hur saker hade kunnat förändras eller hur du hade kunnat bygga upp ditt liv igen. För jag kan aldrig förstå hur du kände dej i söndags.

 Dethär är ingen bra dikt, och ni kanske inte ens tycker att den är en. Men jag behövde prata med en skärm som jag litar på. Nu ska jag träffa kära vänner och låta dem ta hand om mej medans tiden ringlar förbi och som ett beckvaten rensar upp bland tankarna.

Jag kommer aldrig glömma.

En Elektrisk chock genom skelettet

Kampen brinner fortfarande medans mörkret lägger sej över europa, vi drar oss närmare varandra för att hålla lågan vid liv och dom som inte följer med faller längre och längre bort ifrån sina ideal. Ideer och visioner kan och måste rädda världen. Men hur ska man besegra pengar egentligen?

Jag försöker att hålla takten i så många rytmer, lägger spår på spår och vill verkligen ligga i framkanten. Jag är en hoarder även när det kommer till livsmål och vill bara veta allt. Sen kan jag nöja mej.

Nöjen viner kring skaller, surrar förbi som surfare, vi ska ut och skrika bort halsen lite bara för att sova gott. Men det får det vara värt, för lite ska man ju anstränga sej, ellerhur??

Jag är oruttad med blanketter och att be människor ställa upp. Men jag försöker, och man lär sej av allt här i livet, man lär sej av alla möten och alla individer. 

Utsugare

Jag funderar på att börja arbeta för bläckfiskarna. Bläckfiskarna är otäcka, och förr i tiden hade föräldrar nog varnat sina barn för bläckfiskar. Men i nymoderata solsidansverige premieras bläckfiskarna för sina insatser. Och jag är inte uppvuxen med bullmammor som håller samman, min mamma är djupt troende entreprenörist.

Bläckfiskarna tar procenthalt på allt du tjänar och skickar runt dej i smutsiga vuxenkvarter. Tre dagar där två dagar här. Dom växer sej stora på arbetslösa barn som inte känner till rättigheter. Inte för att bläckfiskarna spelar enligt reglerna, dom är bra på att parera och kan kalla slaveri för volontärt.

Jag uppfostrades efter myten att man bara måste klippa sej och sluta härma james brown. Men hur många som än gör det finns det fortfarande 20% som blir över. 

"Inga kommentarer"

Men tänk om dom hade rätt hela tiden då? Och jag faktiskt är dödsallvarligt störd i huvet, för störd för att ströva runt i ett obrytt samhälle som detta?Tänk om min vilja bara är ett sandkorn i ungdomsdepressionens öknen? För om jag ramlar och skrapar upp knäna är det inte markens fel, då är det knäna som föddes fel. Bristfälliga barn, sådana som slumpas ut över generationerna, generiskt hopplösa, redan i den förlösande stunden kan man nog ana det, om man skakar barnet bredvid örat och man hör att något är löst därinne ska man nog slägga dem direkt.

Som vanliga soppåsar i nedkastet, och förhoppningsvis blir de hämtade innan de börjar lukta ruttna eller försöka förverkliga sejsjälva och förströ sej med konst. Alla människor sägs ha brister, men det är tydligen bara vissa som är sjuka i huvet. Mammas vänner kommer att skaka sina kloka huven i takt över trasigheten och beklaga sej. 


Kanske borde jag ta mej samman och vakna ur mardrömmen om baktal och anstalter. Det finns inte på riktigt, och dåliga beslut och bedrifter ser bara sexiga ut i backspegeln. Men det finns inget götta&unnasej i framtidsvisioner. Och vissa människor som kanske mår för bra kompenserar för det med att köpa en liten rund badrumsspegel som får fram det fulaste i din hud. Då kan du stå och pilla klia riva i ändlösa timmar av självhat. 


Jag ska nog drömma om en resa till Ukraina och arbetskollegor som skrattar åt ens skämt istället. Det är inte alltid lätt att trycka tillbaka något som redan börjat, men man kan alltid mota faan i dörrn. Sen ska jag sova sött till tonerna av "punkdrömmar" också.

Hjertahhh

Solskensvatten

Min kropp brinner på insidan. Jag har tänjt på gränserna för vad den accepterar. Kanske borde jag förfara mej då detta inte är helt obefogat, över träningsverk och dylikt. Men trotts att min hud börjar kylas brinner jag.

Jag kan inte förhindra minska krympa eller förringa känslan. Och känslan just nu är alla. Som om någon dragit en arm över schackbrädet som är mitt liv har alla pjäserna bytt plats rörts om eller puttats ned. Jag är som en vandrande klitoris idag, alla intryck blir storslagna och fantastiska. Minsta lilla gest väcker mina djupaste känslor.

Jag vill vila i en famn eller på ett isflak eller stå lutad ut över en hög höjd, varän man finner ro i stormar som dessa. Jag har windsurfat och älskat det. Jag blir nästan lite kär i alla jag träffat idag. Mina armar börjar kännas tunga men själen är ivrig som någonsin.

Imorgon ska bli ännu bättre tänker jag, uppuppupp

Klasshat

För vi är vit medelklass och vi älskar att äga, saker, kroppar och pokaler. Vi älskar att vältra oss i våra egna bedrifter och problem, jämföra våra golfhadikapp med grannens och betala dyra psykologer för att stämma in i våra klagosånger. Vi älskar känna oss förtjänta av vår ställning, le lite förnöjt och se våra jobb som viktigare än andras.

Och kanske är det jävligt mänskligt, men bara för att något är mänskligt är det inte okej. Jag känner mej dum när jag går på seved om kvällen och inte tycker att det känns farligt, för att för mej är det inte lika farligt. Och jag känner mej dum när jag är rädd för framtiden trotts alla otroliga förmåner jag har.

Jag befinner mej för tillfället på en plats som jag inte alls har lust att geo-tagga. Där dagarna bara består av grillning golf och stranden. Visst förtjänar människor att unna sej, men dethär är ett vräkande och vältrande som få förunnas.

Jag vet inte riktigt när denhär livskrisen kommer vara över, och det känns okej. För den provocerar fram bra grejjer i mej också. Till exempel viljan att utvecklas, intellektuellt och kreativt. Den gör mej rädd men samtidigt alert.

Att befinna sej här är som att befinna sej i en kuvös, en kuvös jag verkligen inte vill leva i. En kuvös där man har det trevligt och kommer överrens. Livet här är en sorts dvala. Tre dagar är allt jag klarar här, imorgon bitti bryter jag mej loss, förlöses ut härifrån och tillbaka till Malmö igen.

Snart börjar nämligen verkligheten.
Camera. Light. Action.

Sentimentalism

Jag svämmar över lite av alla anglicismer som bubblar upp. Mjuk musik och att bara minnas det bra. Kanske är det därför jag är så glad för det mesta, jag minns bara topparna och alla söta bilder. Om jag istället såg på mina yngre jagar som andra minns dem kanske jag skulle förkrossas. Men det är endå värda förluster som världen kanske tillochmed förutser. Någon gång kanske det måste plöjas men förtilfället räcker det att undanböja. Mina händer doftar mjukt av parfym och jag har en vän vid min sida, under sådana omständigheter kan nog inga minnen svindla en.

Det är wiggweek nu, en högtid som jag firat i många år för att vara jag i alla fall. Nu släpper vi ur oss våra inre dragqueens och dansar med fluffigt neonhår som böjer sej för vinden. Synd att studenten är för slitig för förfinad perfektion. Men man får försöka i alla fall. Att blogga är att skicka ut tusen flaskposter i havet och hoppas på att någon gång få ett svar. Som sommarbarn. Nu ska jag sova. 

Uphettade promenader med utdaterade moralkonflikter.

Jag träffade en tjej från mitt högstadie i helgen, hon har träffat en lång kille i tunika med dreads som folkhögskolestudenterna skulle dö för. Dom jobbar med att sälja afrikansk mat och knark ur en barnvagn i en park. Och hon verkar ganska lycklig nu för tiden. Trygg nog i sejsjälv för att våga köra rehab-looken på stan.

Och idag tänker jag på vänskap. På att bygga väggar och på att förhålla sej(förhala sej?). För kärlek för mej är att inte önska någon livet. Att vilja linda in allting som drabbar dem i sött sött bubbelgum och lova att allting nog kommer bli bra tillslut. Kärlek är att känna någon annans smärta mer direkt än din egen. Och kärlek är ingenting jag vill låta spillas över i romanser. Romanser är mer som en hemtrevlig institution man skapar, ett rum som man kan lämna, likt BUPs vänthörn längst ner i korridoren med tummade tidningar som ingen egentligen var sugen på att läsa.

Obekväma bråk som de tysta kärlekslösa familjerna genant lyssnar på i avsaknad av hissmusik. Och jag unnar inte mina vänner livet för jag vill inte att dom ska behöva vara stöttåliga. Som ipods med rörliga hårddiskar vill jag lägga dem i finstrumpor och förvara dem i fickor.

Jag vet inte ens hur mycket jag skulle kunna förändra. Jag vet bara att det inte är speciellt mycket jag är villig att tumma på. Jag vill måla abstrakta förklaringar i blueprintform. Jag vill vara en tredje tolkning av Aron flam, kanske i Auerbach-pastelltappning. Lite pjottrigare, ett myrornafynd som liknar orginalet.

Jag lägger gärna tid och smärta på att bena i relationer. Detta sker kanske bäst över sista-beställningsöl som smugglats ut till närliggande grönska. Men vem har sagt att förhållanden ska vara optimala? Jag vill utveckla en gest för vitsar, då blir det lättare för alla att bara skratta med. Och snår är för tid och priviligerade tillfällen.

Jag är en tredje klassens jet-setter, far världen över med veolia transport och wizzair. Du kan se mej sittandes med hörlurskontakten när jag försöker att skruva den till rätt ljud. Jag tror på riot not diet och symboliserar hjärna ordet äcklig i en strävan efter din eftertanke. Jag skriver fåfänga texter på nätet och publicerar dem på samma sätt som man försluter kuvert.

Min hud är fortfarande regnsfuktig för jag lärde mej aldrig att kläder motar väder. Ofta sparkar jag på stängda dörrar utan förhoppningar. Metaforer är som trainspotting-abstinens. Som knypplade mönster. Jag försöker pervertera ord och stavelser, till att symbolisera abstrakta bajsfläckar i kalsonger. Rorschachifiera det hela, vad ser du i nåns röv? Men också vill jag bara göra rätt ifrån mej. Precis. Just. Nu. 

8 År och slut som får en att vilja gråta.

I åtta år har jag följt denhär serien, en sådandär endlös trasselserie med mycket commedy och karraktärer som man lär sej att älska. Jag har göttat ner mej i deras fiktionella verklighet sen jag började färga håret ungefär. En gång rådgav en psykolog mej och mamma att titta på den tillsammans för att komma närmare varandra. Det gjorde vi inte i alla fall, vi kollade på varsin våning och senare i olika rum bara. Nu kollar vi i olika städer, jag vet inte om hon fortfarande följer men jag ska ta reda på det.

Det finns något väldigt bitterljuvt i mej som jag älskar, så fylld av lycka och saknad på samma gång. Kanske är det renare och vackrare än ren glädje, för det går liksom djupare. In i märgen och kramar om en som den pusselbit man är i verkligheten. Man är på en trivsam och överskådande plats. Lutar sej mot känslan av att känna.

Och jag kommer att kolla om på allt, förmodligen så snart det bara går. Men nu ska jag surfa vidare på denhär känslan. Jag har ju saker att komma i tid till, saker att uppleva.

Ville bara ge ett glatt heads up.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
=PLUSLÄSNING

Jag har varit i skogen, och ville infoga en liten lista med saker man gör där, så heads up for; RIKTIGT BLOGGANDE !

5 Äter smulpaj & täljer knivar kring lägerelden!
4 Kissar ner i en bäck, just for the fun of it!
3 Grovdiskar i en bäck!
2 Springer med sin låssasdödade kompis på bår igenom oigenomtränglig terräng!
1 Spränger en låssaskontrabas med hjälp av barn!


Såattehhh, knock yourself out med att försöka lista ut varför vi gjorde allt dethär!
Ha en bra dag världen, nu ska jag ut i dej! 

3 födelsedagar och en begravning.

Och så har året gått om snårigt och kringsligt och blivit maj igen. Och det måste bli varmt igen, slappa linnen och ändlösa simturer. Allting kommer i chocker och överrrumplingar just nu. Som att kasta vatten på en oanande gås.

 Jag kommer alltid att minna dej som en värme, för närän hurdärhän man än kom in i din omloppsbana så blev världen lite tryggare. Lite vackrare lite varmare, du kunde göra livet logiskt med din ordning och reda. Som barn var vi mycket hos dej, vi brukade rycka morötter ur marken och försöka kasta macka på dammen.

 Du var aldrig arg och inte ens när vi var djävliga, eller, det var nog mest jag som var det. Inte ens när jag stoppade kaffesocker direkt i munnen. Eller när jag ville leka för nära dammen, retade min lillebror. Och när pappa dog så tog du hand om mej och mamma.

 Min kusin brukar berätta om dej och hur du var mot henne när hon började bli vuxen, jag fick aldrig se den sidan, men jag jag häpnas och glädjs över den bilden hon förmedlar, historier om dej som barn. Det finns ett begrepp som du myntade in i min värld och som jag alltid kommer att länka till dej speciellt när jag längtar efter dej; redig.

 För du kunde färga garn och glädja barn, du var händig och fingerfärdig på alla de sett, skulle något bli gjort kunde man lika bra göra det själv, göra det rätt. Ett stygn i hjärtat över alla stickade strumpor och vantar jag tappat bort. Hur jag som liten inte kunde se hur mycket kärlek som låg i det, ditt detaljerade handarbete värmde mina fingrar om vintern.

 Jag ringde dej när jag hade tappat min första tand, jag försökte brodera en present till din stackars granne. Bara för att mamma sa att han inte hade någon att fira jul med. Han var lite udda och kufisk, men du släppte in honom i värmen, och när vi klädde ut oss till påskkärringar sa du åt oss att gå till hans hus, han gav oss enkronor och sa;köp inte snask för allt. Du gjorde det bästa av allt. Jag har inte hittat min klänning än, till begravbningen, vi ska sänka dej i jorden och förhoppningsvis växer det upp en ny mormor som jag kan älska. Men sannolikheten är kanske inte jättestor. Jag ska försöka mitt bästa, för att ta med dej i mina steg, vårda mina minnen och hålla kvar dej.

strömbrytare & electric boogie

Du kan lika gärna vara en grabb, eller den vackraste kvinnan jag någonsin skådat. Ställer ut en vid av min själ och det ingår gratis kaffe. Mina alteregon börjar krypa allt närmare varandra. Snart blir det kanske ännu en helgvisit. Sweet sixteens och sockertoppar. Kaffedalar och hjärtelval. Storslagna punkdrömmar. Jag ska få framtiden att koka, det är aldrig för tidigt. Aldrig förrödande. Välklippta tanter verkar vara dom som äter här . Jag är redo att bege mej mot genova.

Detta borde inte alls blivit ett utkast, nu får det chansen att bli något mer.

Fyller mina dagar med upptåg och munnen med kaffe. Studietekniken får mitt huvud att snurra, eller snarare avsaknaden av den. Skriver på en inläming som förmodligen inte skulle kunna försvaras inför akademiker.Upptagetsignalen i andra änden av luren piper i takt till musiken.

Galloperande hälsningar från Spanien och sommardrömmar !

På halvspänn på helfart. Försöker att mysa ner sej lite i en gullig pyamas men kroppen skriker av adrenalin. Livet är en sportbil i 280 på lantvägen. Över backar flyger jag och försöker koncentrera mej på att minnas stunderna. Och nej, dethär ska inte bli mörkt. Det ska bara bli lapptäcke. Av allt det man ska försöka hinna med. För allting jag byggt upp till sker nu, och eftermatten... Tja , blott en reflektion.

Sov nu lilla ugn

Idag har varit hoppfull och utvilande. Som en björn ur ide lite. Socialstyrelsens dikter blir äntligen begripliga. Som när människor greppar tag i konst för första gången.

Väldigt vuxna avhandlingar och perversa debatter.

Kanske är skriften mej bättre lämpad än talet. För vad har jag att hålla mot tankar som glider? Nej jag talar helst om formaliteter och trivialiteter. Vikt ska axlas av axlar. Men i skrift sipprar det in, små indicier på tankar, vad man än försöker presentera är de där. De obekväma trånga tankarna. Små fiolsmelodier av tvivel som stoppar upp samtiden. Som afrikanska djur som stannar i tiden, reser runt på nationalmuseum världen över svankandes. För vissa spelar nog inte det där med hoppet så stor roll, och stoltheten är det sista som lämnar dem. Japanska tankar disikeras medan mina väller ut som osorterat lego. Ett smörgåsbord av cementblandaren till hjärnans kräkreflexer. Muskler som fattar fel och utforskar världen istället.

Varning för att väskbärande kan leda till runkarm och beslut kan leda till captin hinsight. Rysspop bidrar till hårblekningar och alkoholism, eller var det tvärt om? Alla ord är gamla, och jag ska sno från mejsjälv tills jag blir som Björn ranelid. Precis som att ta på sej gamla kläder, i en rundgång av smuts i ett otätt byrokratsystem där alla tjänar dåligt och därmed tjänstgör dåligt. Jag väger tunga frukter i händerna, utvärderar dem.

Skrift är nog mitt medel för att tala, läsaren kan ta sej tid, vid utfall av intresse. Snurra in sej i orden, drapera sej med dem och skyddsla skyddslå sej från begränsningarna som regelrätt grammatik innebär.

En försenad text om svek.

Svart kaffe i munnen, några dagar gammalt så nästan gift nu. Jag samtalar helst med röksignaler och spegelskrift som syns vid utandning. Jag har kanske blivit lite ansiktslösare sen, ja. För för vem kan man visa sina starkaste karaktärsdrag och faktiskt få positiv respons? Känslan är rödvinsspill klackar och klinkergolv. Scenerna är småsnacken på toaletten fyllda av knivar i ryggar och hårklyverier. Dra i min kofta bara , berätta något som jag inte redan läst mej till i dina nervösa skratt och när din haka blir sådär fet, så som bara jag ser och älskar.

En kedjereaktion av att behandlas som skit, jag mot han han mot dej och du mot mej. Så du slänger dig i hand på den som köat. En desperationshandling jag så ofta förlöjligat. Men vem är jag att glömma? Skarp kajal i en vardagsbelysning om avklär alla slags romantik. Du försöker disträtt att slänga dej bakåt, sådär som dom gör i filmerna, men dethär dramat leder aldrig till något mer än halvhjärtade ursäktssms och långsamt förmultnande.

Växa upp, klippa sej, skaffa jobb och inte härma james brown

Två små saker jag glömde säga. Först. Diskofil är dagens ord för bedagade bobdylanmän, och två, stockholm har visst något att erbjuda.

Stockholm, stolt ägare till den stora gråa betongklumpen känd som SR-huset. En plats där människor i stora hörlurar och snygga sjalar släntrar in vid udda tider för att spela in krönikor. Sr-huset, där politiken får strömma fritt, Sr-huset som förmodligen har arkiv jag inte ens kan drömma om. Där skulle man kunna bo

Man ska sluta när man är på topp.

Men livet är inte ett stapeldiagram lilla vännen. Och kanske är det dags att se över sitt pick och pack, packa mammas stora kappsäck från usa och dra vidare. Denhär världen är en stelnande form och jag måste finna varm deg igen. Jag vill planteras ner i parkernas stad, där hemmafester och studenter kreativiserar kring inget och allt. Där lågor slår mot husväggar. Och slagorden ersatt morgonbönen. Om revolution skulle ske i Sverige skulle den ske där. Möllan som utgångspunkt och tusentals studentliv blir till mannaminne mot barekaderna.

Tillochmed poliserna vallfärdar dit. Medans jag börjar fundera på om dethär med att bo bara är ett sätt att låsa fast sejsjälv. Precis som dreadlockskillarna kanske jag borde bli hemfri? Sluta injicera trygghet före så ska det låta blir det ända som biter mot bitterkylan. För om man kastar sej utför så årdnar sej allt och om man låser sej inne så löser sej inget . Det är det eller att lära denhära stan att springa. Sopa bort tomma ord och tomma band och bygga nytt. Skita i periferier.

min morgon i lilla new york.

Jag äter frukost på stan. Närmare bestämt på ett litet fik på söder. På nedervåningen står en man och argumenterar kring dljudteknik med cafépersonalen . På hans rygg står det "this Wolf bites back" . Musiken är mjuk soulsång. Hon som sjunger låter blond på rösten. Bakom mej finns en tapet som är en imitation av en bokhylla. Jag hör små bråkstycken av cafépersonalens konversationer med varandra. Om disken och grejjer.

Första gången jag skriver från min telefon. Jag har vaknat under en päls i en soffa idag. Det är nog ganska rättvist. Paret sover nära varandra bakom den överdimentionerade tvn. Jag sitter i soffan, djupt försvunnen i dess numera välbekanta rygg. Utanför ligger världen verkligen på ett silverfat, i form av det vi kallar utsikt. Små små måln av tankar glider mellan hjärnhalvorna. Dethär är en typisk sån balkong folk hoppar från. Greoa i tankaarna. Jag vet inte men jag börjar misstänka att jag är mindre än skärmen i sej. Nu ska jag röka .

F-a-q-t-u-r-e-r-a

Det stavas fakturera och nu kommer jag att få pengar för en kreativ insats. Typ ett jobb fast för folk med färgglatt hår. Det kanske bara heter fakturera om man är rolig och det är jag ju inte(för pengar i alla fall), men det får duga, för vingarna är lätta och lungorna svävar lite i min bål. Ibland måste man få ha oångest och vara ostressad. Kanske bara jättelite hoppa på målnen man skapat.

För jag är fucking askool och det är okej. Kanske störande stötande med känslor som bor överallt men kanske inte borde uttalas alls. Och så har jag lagat en tand också. För första gången i mitt liv och den känns som plast nu. Förövrigt svalnar flammor påfallande enträget långsamt. Speciellt när dom har kattungeögon och ser så inbjudande mullemjuka ut.

Saker som inte borde få finnas

1. Skrivskyddade usbminnen. Sedan när har någon någonsin önskat sej avsaknaden av att kunna redigera filer? Jag kan förstå att man skulle önska en oläsbarhet eller måhända en kryptering, som den lilla foliehatt jag är. Men vad skulle problemet vara i att någon redigerar i ens filer? är man dum nog att låta minnet hamna på villovägar gör det väl ingen skillnad om någon byter namn på din svenskauppsats eller ändrar så att du stavat hade med två dd överallt?? Dom kan ju fortfarande läsa dina dagboksinlägg, se dina nakenbilder och ringa upp dina sparade nummer.

OCH , skrivskydd, för er som kanske inte vet, är en av de allra vanligaste usb-buggarna. Och ja, dessa små satmaror har flera. Dom slutar läsas in av datorn, dom slutar reagera på kommandon, dom displayar spökutrymme(den säger att den har typ 8 kb utrymme när den igentligen har 4 gig)MEN FRAMFÖRALLT, DET JAG RÅKAR UT FÖR MEST, FUCKING SKRIVSKYDD, en korruption, som kan leda till att du måste rensa hela stickan. Opålitliga, ondskefulla små skapelser. Det värsta är endå dom som kommer med sina egna program, som om jag bryr mej om din fucking hemmasnickrade filvisare!?!??! DU VET att den bara kommer leda till frenetiskt googlande och arga blogginlägg !

För tillfället sitter jag i en soffa med tre datorer som kör tre olika operativsystem. Usbhistoriken lyder ;
*Macen som vägrade skriva på min zap, MVH nyss(intemindator)
* EEEbuntun(specversion av ubuntu för eeepcs) som mördade mitt rysslandsusb
*Brorsans pc, som inte har gjort något än.... Men jag väntar bara, jag vet hur dom där usbhororna funkar.....


Sådär.... Nu ska jag gå tillbaka till att fantisera om ryskt 1800-tal och konstnärskollektiv i skogen med feta politiska ställningstaganden. Ta hand om er alla tec-lovers ! Och btw,,,,,,,


http://www.usbtalk.net/2009/09/recovering-broken-unformattable-and-ghost-usb-flash-drives/

Tunga ögon velande sinne. För när man försöker frakturera sej ur denhär matematiska röran är allting man kan helt oandvändbart och nånnsens. Blir jag kanske långsamt omsprungen av en ung aspirant? Vad är botemedlet mot framtidsångest? Jag vet så mycket som att det inte är stockholms uteliv men det kan definitivt dämpas av Flamman.

Man kan förbereda inför allt man ser framför sina ögon, men när jag ögnar genom papper ser jag mest grusade förhoppningar och krassa utbetalningar. Ibland kanske man måste få vila även dom ögonen som siktar högt. Ibland kanske man måste få sila sand mellan fingrarna och se världen rulla från ett slutet stillsamt perspektiv. Ibland kanske man måste få jaga inbildade drakar en liten stund, ta till vara på dem medans de riktiga väntar bakom hörnet.

Slut satser.

Kanske har jag en gång för alla löst gåtan för mitt inre, pragmatikern i mej har vaknat, och jag kan se en konstgjord platå som alltid varit rakt framför mej. Men jag är så lättledd när det kommer till paljetter att jag kanske inte kan klandras eller sträckbänkas. Vissa nitar måste vi gå på om och om igen.

Att jaga molnen.

Min kropp är slö och mjuk, snubblar som en teddybjörn över beatet. Och stockholm har påverkat mej. Blickar mot vuxendomen med nervositet i strupen. Men just nu är det lugnt, jag har stängt mej inne på tryggt avstånd från kylan, förbereder för festligheter. Snart kommer vi att måla stan och chilla med kidz. Jag skulle gärna stanna här, i bubbelbadsfantasier med mysfiltar, men världen har sin gång och någonstans måste jag hinna med. Träffa människor och pressentera sej med både för och efternamn. Ser endå fram emot alla mjuka konversationer med de sävliga själar som är mina vänner. Lått kroppen vara, den trivs sådär, kotorna klickar i takt och finner varandra. Kontakt.

Originalitet och slarv

Svammel. Tung sliten kropp, obrukbart och vilset sinne. Hur ska vi konvertera dethär formatet? Med åtgärdsplaner och pappersinstruktioner som vanligt kanske. Kalla fingrar förseglade läppar. Ensidiga intressen och otillräcklig spårinformation. Vi måste börja komma igång med dethär nu. Kom igen, knutarna har passerat, odla ditt jävlar anamma som olagliga växter i trädgården. Sporras av tanklösheten. Isolation är världens vackraste mörker. Och någon berättade om en kille som bodde i en garderob i ett år. Kanske borde alla göra så. I alla fall i en vecka eller två. När man slussas ut till endast sina sinnen. Om bara någon ser till att mata en lite ska nog allt bli bra. Originalitet kanke är det sökta ordet? Nej.. Det var nog bara något om någons namn.

Dagen då jag bara rökte sex cigaretter

Trygghet i älskad kultur som jag relaterar till, teknikbunden och mjuk, att frysa i tofflor. Pendlandet sker mellan vimmlet och lugnet. Långa ostörda tankar. Våra hhjärnor tar hand om oss genom att pussla händelser i en årdning som gör att det bra alltid kommer i slutet, och så återberättar vi också vår samtid.

Kvällens temas, om temat finns är nog solitud och eftertänksamhet. Små kulturella otavtryck i min hjärna som lugnt och tryggt virrar sej fram och söker en punkt att stanna på. Bara som höstlöv och ro. Bara som ett gilla läget. Godnatt vlden