Kanske är skriften mej bättre lämpad än talet. För vad har jag att hålla mot tankar som glider? Nej jag talar helst om formaliteter och trivialiteter. Vikt ska axlas av axlar. Men i skrift sipprar det in, små indicier på tankar, vad man än försöker presentera är de där. De obekväma trånga tankarna. Små fiolsmelodier av tvivel som stoppar upp samtiden. Som afrikanska djur som stannar i tiden, reser runt på nationalmuseum världen över svankandes. För vissa spelar nog inte det där med hoppet så stor roll, och stoltheten är det sista som lämnar dem. Japanska tankar disikeras medan mina väller ut som osorterat lego. Ett smörgåsbord av cementblandaren till hjärnans kräkreflexer. Muskler som fattar fel och utforskar världen istället.
Varning för att väskbärande kan leda till runkarm och beslut kan leda till captin hinsight. Rysspop bidrar till hårblekningar och alkoholism, eller var det tvärt om? Alla ord är gamla, och jag ska sno från mejsjälv tills jag blir som Björn ranelid. Precis som att ta på sej gamla kläder, i en rundgång av smuts i ett otätt byrokratsystem där alla tjänar dåligt och därmed tjänstgör dåligt. Jag väger tunga frukter i händerna, utvärderar dem.
Skrift är nog mitt medel för att tala, läsaren kan ta sej tid, vid utfall av intresse. Snurra in sej i orden, drapera sej med dem och skyddsla skyddslå sej från begränsningarna som regelrätt grammatik innebär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar