Universitetet.

Denhär kursen, dethär ämnet, det spottar på en. Jag är så jävla trött på att försöka, på att försöka klara tentor, på att försöka lära mig något av en institution som gör allting för att försvåra inlärning. Jag är så jävla trött på att känna mig otillräcklig för att jag inte vet hur jag ska göra. Jag är så trött på att känna mig otillräcklig för att jag inte vill någonting. Jag är så trött på att allting jag gör är en ansträngning. Att typ ingenting är bara kul längre. Det känns som att allt jag gör bara är att upprätthålla status quo och jag vet inte ens varför jag vill upprätthålla det. Jag vill ingenstans, jag har inga drömmar jag vill förverkliga, i alla fall inte tillräckligt mycket för att faktiskt förverkliga dom.

Jag känner att jag har tappat bollen, jag känner att jag inte vet vilken boll det är jag är efter. Jag känner att jag vill gå av planen och sätta mig i gräset bredvid. Och att det inte spelar någon roll att idrottsläraren kommer fram och frågar hur läget är, för då svarar jag inget och sen går jag bara ifrån lektionen och röker en cigg i skogen istället medans jag lyssnar på musik i min ipod.

Jag kanske skulle vilja ligga i en lövhög.
Jag kanske skulle vilja åka till indien eller grand canaria.
Jag kanske skulle vilja dricka öl.
Eller ha en katt.

jag skulle kanske vilja ha min utbildning men jag vill inte plugga den. Jag söker och vill ha ett jobb men jag vill inte jobba. Jag umgås och träffar folk men är mest trött och tråkig. Det känns som att livet pressar från alla håll, som att allting även det som borde vara kul bara är ett skruvstäd. Fast mest så är det jag som pressar. Jag som inte trivs i mitt skinn och jag som inte vet. Alls.