Tuff & kaxig

Fattaru!?

Återigen fångad i klurandets återvändsgrend. Rutinlös och rotlös ska jag rutas in i systemet igen, färgläggas i deras skala. Men intrycket är possitivt. Det är hon som är problemet, hon som är aktören. Mycket tid spenderas introvert intensivt när tankebanor får eget liv och paranojjorna smittar och smittat av sejsjälva och varandra. Och den monotona repetativa rösten i lillhjärnan pointerar stolt och hjärna att du borde studera behovspyramiden och vara smartare. Dagen är redan borta, en sen gårdag resulterar i omfattande trötthet. Ibkand kan jag inte se mesjälv mellan plikt och visioner, där någonstanns faller eller snarare famlar jag bort. Men jag minns, och där är min persona självlysande nästan i sina tydliga utkanter.

Funderar på att vara snäll och gullig, man vill börja nya banor rader i en glad ton, skalor skala banan zalachenko. Emil jensens tunga drömmarhuvud vilar mot mitt. Jag hör hur vi båda kanske andas. Det ända som är lätt att se förstå och tolka är det i min egen fantasi. Ibland behöver man hålla käft. Ibland behöver man öva på saker. Velande fram och tillbaka blir bara babbel och jag ser poänger i urgammla konstruktioner och finesser med nya. Dethär är en dag ni inte kan få mej att rättstava. Det finns ambitioner och pretentioner och alla har väl lite av varje och mer därtill. Men låt konsten leva fri och samhällskunnskap bli mitt triumfkort. System som inte funkar. Konservatister konservburkar valår. Valt år? Valtår? Konspirationerna närmar sej, konspiratörerna hopar sej. Tuff & kaxig

sen började det rassla i hjärtgropen

Självtid, sitter och läser många långa texter om olika familjerättsfall, hittills vet jag inte hur jag ställer mej till källan. Men det fascinerar mej med den extrema dramatiken och alla de kännslor som spänns, alla broar som sprängs alla människor som inte skäms. De står så öppet partiska, som sagt det fascinerar mej.

Avbrott i skrivandet.

För en inte så lång stund sedan blev internet förbannat förjävligt och tråkigt. "du sa det var dumt han kan bli deprimerad" Det spyr sexsistisk skit i ansiktet på mej och jag är mildt konfunderad.

Jag står i utkanten av allt, hör allt men säger lite. Funderar över mina små mysterier, jag vill inte lösa problem, jag vill lösa gåtor och förstå. Det blir så uppenbart när man har något att jämföra med. Det är möjligt att jag med penna och ledtrådar kan se sammanhangen i sin fulla prakt. Snart läggdags kanske. Men jag vill tamejfan inte, mina serier är anmärkningsvärt intressanta ikväll. Så ni kanske måste se mer av mej, det känns bra att tala ut av sej långt bort i cyberrymden dit ingen läser bloggar för ingen har tid för all tid lägger dom på att blogga själva.

Bloggar från sanstormens ensligaste stad

Hon ryter för döva öron ut i natten. Jag vaknar utan att kolla tiden. Jag har ingen aning för solen stiger aldrig här, hon faller heller inte ner i våra tomma glas som står kvar. De flesta har rest hem nu, men jag är kvar. Jag knäcker några ben i takt med vinden. Mer för känslan än för krämpan. Himmelen känns svullen här. Sandstormen som aldrig slutar ryta hörs trotts att ingen ser henne. Jag vet att havet är nära. Det här är världens ensligaste land. Centrumlöst. Lite ont i nacken bara.

Jag har fått svar på många frågor i år. I den årstid som tillbringas här. Än finns det mycket jag inte vet, men det känns som att det mesta ligger på något slags stand-by läge som definierar miljön i min tillfälliga twilight-zone. Hon har blivit mental. Jag har sällan i mitt liv saknat ord och nu gör jag det. Jag har sällan i mitt liv lagt ner eviga försök till att beskriva denhär dimman. Ikväll har ingen tisdagsfylla i parken längre, men det är många som saknar dom. Jag vill så mycket i mitt lilla ensliga hjärta. Kanske glömmer jag någon gång bort att leva av bara farten. Det är svart runnt om mej. Jag är den ända ljusa punkten. Vila ögonen på mej, bli en del av den tryggheten jag besitter i brist på en egen att luta dej mot.

Jag har en fråga kvar att ställa mej innan denna vår kan vara över. Jag älskar dej, puss

Jag vet precis hur du känner

Se mitt förra inlägg som en dikt och detta som en förklaring. Skriven i intensivt tältdamm festivaldimma besvikelse och kroppslig uttömdhet är den lätt utdömmande och bristande i sitt omdömme som bristningar i ditt område. Nu är jag i det intensivaste av alla land, det norraste svenska landet dess utom, inte lappland men nära impå. Jag befinner mej i en blå frendes vård. Allt är större och mjukare här, palt är fantastiskt.

Jag springer in i mitt eget rundgångshuvud då utredningar och rättegångar pågår på utsidan. Bara tillfälligt i tillfället dock. Ja ill kunna beskriva denhär dimman, jag har haft svårtatt greppa mitt blygsamma tankeboskap i konst på sistaste, närmare bestämmt hela sommaren. Men nu ska jag ta mej ur detta enskilda ut till det sociala, utanför socialens stela kontor med ful ikeakonst

Jag vet precis hur du känner när allt du hör går i moll

Ragemode/Vredesmod

Jag hatar dej ditt jävla sepe mongo. Jag vill inte sitta fast i ett intresse som är anspelningar och aldrig någonsin blir bemött. För du kan fan inte bära din egen vikt. Ser bara dej själv och dina hippa trotts.

Så kommer du och försöker få gratispoäng. Jag nekar dej. & det rör dej inte i ryggen för du vill så hjärna verka fin & empatisk men det är du inte & du ser mej bara från ett håll. Jag vill verkligen inte detta. Jag vill verkligen inte sitta fast i din konstgjorda fälla. Jag vill kunna klippa alla dessa konstiga obskura omtankar.

Jag är en sådan som gillar möten och interaktion, du gillar uppmärksamhet & att bli igenkännd. Jag har sett nog av den här subban. Jag vet att mitt vredesmod gör mej o-ärlig. Men FY FAN, och det menar jag på riktigt. Som om du ser en enda av mina fina sidor. Jag är ett nummer för dej. & det finaste du kan kan tänka dej att ge mej är en möjlighet att lyssna till ditt tilltugg. Du ser mej som korv och makaroner. & jag önskar att din fulhet kunde få mej att ta avstånd.

Nu låter alla röster som dina & jag ångrar det ända jag någonsin gjort rätt. Om jag någonsin fått en annan människa att känna såhär förtjänar jag inte att finnas.