Menslor

Jag måste bara få kräkas upp lite känslor på min egen blus. Jag är bakfull, aka ett känslomässigt monster. Allting berör mig, precis allt. Det gör fysiskt ont där hjärtat sitter och det jag känner är att jag är så jäkla ledsen över hur bra jag har det. Jag är rörd över hur jävla bra jag har det. Jag har verkligen varit ensam, jag pratar om den subjektiva upplevelsen, det enda som spelar roll, och jag har känt mig så jävla ensam i mitt liv. Men jag gör inte det nu, mitt liv är fyllt av så många fina vänskaper att jag vill gråta över det. Jag har människor som får mig att känna mig så himla sedd, omtyckt, älskad och förstådd. Jag har vänner som gör att allting svårt och läskigt känns görbart. Jag har vänner som ser mig i ögonen, som lyssnar på mina tankar och känslor och som skulle hjälpa mig om jag behövde hjälp.

Det är en så stark känsla, för en trött bakfull mig, känslan av att vara så trygg och omtyckt och uppskattad. Känslan av att vara älskad. Som om jag haft ett kallt håi i bröstkorgen sin vinden ilat igenom, och nu är där inget hål, där är en tjock tung varm massa, det är som skelett som stöttar mig, det ger mig viljan jag använder till allt. Och jag tänker på dendär känslan ensam och hur mycket den tär på en, hur ont den kan göra och hur den kan skada en på riktigt, och det är så sinnessjukt, att den inte är där. Det är helt stört hur mycket jag har fått. Så mycket kärlek, närhet, förståelse, chanser. Jag blir så överväldigad att jag blir ledsen av det.