Mean

Jag är i processen där jag försöker ta körkort men inte lyckas.
Att misslyckas med mål är något som tar ganska hårt på mig nu för tiden.
Det känns som att ett misslyckande ska smitta av sig på allting annat som jag gör helt okej.
Som att det börjar med en kuggad uppkörning & slutar med att jag aldrig någonsin kommer att ha en heltidssysselsättning igen.
Plötsligt kommer jag att sitta på en sluten vårdinrättning för kuggade uppkörare.
Trafikverket-psyk,
där byter vi piller med varandra & ingen tar oss på allvar.
Förr eller senare blir vi lobotomerade för att minska lidandet för våra nära & kära.

Frustrationen över att ha misslyckats med hittills (fler lär komma...) två uppkörningar får mig att tänka idiotiska tankar.
Som att trafikinspektörerna skulle bry sig tillräckligt mycket om mig för att hysa personliga agg.
Som att det skulle vara olika former av orättvisor som leder till att jag inte får ta ett körkort.
För det är mycket jobbigare att tänka på att jag inte har tillräckligt med rutin när jag kör,
och att jag inte har möjlighet att ta tillräckligt många körlektioner för att fixa det innan teoriprovet går ut.

Det får mig att tänka på hur det kommer att bli för mig om jag jobbar på en myndighet när jag blir stor.
Hur gör man för att möta människors besvikelse?
När man inte har möjlighet att fatta ett annat beslut än det man fattat, men man ändå är ansvarig?

Min sköra lilla självkänsla som bilkörare darrar & jag försöker trösta mig med att tänka på alla saker som jag gör helt okej.
Och med att lyssna på taylor swifts mest sassy låtar.

https://www.youtube.com/watch?v=jYa1eI1hpDE

Arbetslöshet i semesterparadis

Jag har haft ytterligare ett sommarlov, för ingen har haft lika många som jag.
Jag har för det mesta varit i stockholm, det är nytt, jag brukar sticka därifrån så fort ledighet och tillfälle ges.
Men jag har en partner, en stockholmare.
Nåväl, till sist gav jag mig i alla fall av.
Här är min barndom, alla små stigar är mina,
jag kan stränderna och klipporna utantill.
Jag har råd att vara ful där andra måste klä upp sig.
Här regerar ungdomarna och den dundrande musiken,
jag är en observatör i min egen barndom.
Jag känner ingen men noterar alla.
Ibland sliter sentimentaliteten i mig,
jag blir ledsen över att jag inte längre hör hit som jag en gång gjorde.
Det känns som att jag inte hör till någonstans,
jag har en liten fot över allt men inga rötter.

Det får mig att vilja bygga upp ett tantparadis på gottland,
ett med återkommande växter i en liten trädgård eller i alla fall en balkong,
att hitta stråk att vandra längs,
bekanta att stöta på,
förströelser och beteendemönster som kan vara mina.

Jag försöker också, i brist på ett riktigt sommarjobb, att bemästra bilen.
Detta svårbegripliga verk av ondska,
med så mycket egna känslor och tankar och funktioner.
Tyvärr så spelar det ingen roll att jag till sist börjat bli någon som möjligen skulle kunna framföra fordon utan att orsaka all olycka,
eftersom tiderna för att visa upp den typen av skills för länge sedan tog slut.
Tråkigt att ingen mejlade om det, när jag skickade in en hel pappersexercis om mina ögon och övrigt som dom ville ha reda på. 

Men jag ångrar ingenting av det vi gjorde, du kan komma vart du vill om du tror på det.

Jag är som en tvättad matta.
Min tyngd väger ner möbeln jag vilar på.
Jag är helt slut.
Det är underbart.
Små blixtar från förr dundrar in i mitt huvud,
icke-sökbar data, som bara kommer upp när den triggas av något.

Jag tänker på formfranskas fyrkanter och oboy,
jag tänker på bark under fötterna,
trädkronan jag brukade gömma mig i, på andra sidan gatan.

Elskåpet vi rökte bakom,
när det regnat var jag rädd för att det skulle explodera ibland.

Visst är regnhimmel elektriskt?
Jag försöker gå igenom den datan jag ändå har samlat om mitt liv, men det finns inte tillräckligt.
Den är inte tillräckligt systematiserad, bearbetad, sökbar.

Jag växte upp i en värld av hemsidor,
men lever i en värld av taggar.

Jag vill bara att smala band av vind ska linda sig om mig som blomblad.

Generell livsångest.

Alla dagar har typ varit bra dagar. Sommardröm med lite lite små vuxendetaljer här och var. Men resefeber är min kryptonit och inkörsporten till tyngre paralell stress. Jag läser på internest om tingsbetyg. Jag skapar ångest över huruvida en framtid jag inte ens kan föreställa mig borde bli min. Jag har så lätt för att glida ut på villovägar sådär.

Att det typ inte är ok som det är. Att jag vill bo med människor i grönska. Att jag aldrig kommer hamna rätt. Fast någonstans vet jag ju att jag bara har resestress. Varför går det då inte bara att ruska av sig denna djupa fruktan över att tandborsten ska bli kvar i skåneland, när jag vet att den innehåller ingenting?

Återträffande

Tänker på hur sommrar alltid blir ett svepskäl för mig att knyta ihopa lösa trådar.
Kanske behöver jag tågbiljetter som tickar i skallen för att faktiskt ta mig för något.
Men det är ganska skönt när man hittar pusselbitar som varit borta,
även om dom dyker upp oväntat men på likväl bekanta platser.

Jag ser på migsjälv i spegeln och tusen olika porträtt uppenbarar sig,
en skadskjuten flicka som kramas för hårt om någon kommer nära,
en ansvarsfull person som planerar,
någon som inte klarar av att lyssna för att hon verkligen behöver prata,
någon som föredrar att lyssna framför att prata.

Tåget tickar och avgår om ett drygt dygn,
en gapande väska på golvet som sprider stämning kring sig,
en handlingsförlamande rastlöshet som försöker ta över lägenheten,
men egentligen går allt på en räls som på en räls.
Avgång uppgång och så vidare.

3 korta dikter.

Den jag älskar ligger på sjukhus
Och ingen technobas kan fånga denhär känslan
Binda bröstkorgen med rep
Som takt binder fötter vid dansgolv

Hela min ungdom levde jag på själslig kredit
Och jag har börjat betala tillbaka nu så
Tack till alla som lånade mig 
Vänskap och kärlek
Jag inte gjort mig förtjänt av

Juridik är processandet av stora mängder text
Och juridisk metod är orientering i totalt kaos

Ambitiös.

Jag blev slytherin på pottermore,
Och det fick mig att börja tänka,
jag kan inte minnas att jag någonsin tänkt på mig själv som ambitiös.
(slytherinare sägs ju vara det)
Och ju mer jag tänker,
ju mer tänker jag att jag nog är ambitiös.
Jag har nog råkat bli det.
Det har varit ett bra år för mig.


Jag har framtidsmål.
För sommaren, hösten,
och fem år framåt.

Jag har drömjobb och skriver små listor
på hur jag vill vara
vad jag vill göra

Det känns ganska fantastiskt att vara ambitiös om det är det jag har blivit.
Saker blir liksom meningsfulla först när jag sätter in dom i ett sammanhang,
ett steg är ingenting utan sin helhet, promenad, riktning.
jag ritar scheman, skriver listor,
tar igen när jag ligger efter,
göttar mig när jag ligger före.