Men jag ångrar ingenting av det vi gjorde, du kan komma vart du vill om du tror på det.

Jag är som en tvättad matta.
Min tyngd väger ner möbeln jag vilar på.
Jag är helt slut.
Det är underbart.
Små blixtar från förr dundrar in i mitt huvud,
icke-sökbar data, som bara kommer upp när den triggas av något.

Jag tänker på formfranskas fyrkanter och oboy,
jag tänker på bark under fötterna,
trädkronan jag brukade gömma mig i, på andra sidan gatan.

Elskåpet vi rökte bakom,
när det regnat var jag rädd för att det skulle explodera ibland.

Visst är regnhimmel elektriskt?
Jag försöker gå igenom den datan jag ändå har samlat om mitt liv, men det finns inte tillräckligt.
Den är inte tillräckligt systematiserad, bearbetad, sökbar.

Jag växte upp i en värld av hemsidor,
men lever i en värld av taggar.

Jag vill bara att smala band av vind ska linda sig om mig som blomblad.