Arbetslöshet i semesterparadis

Jag har haft ytterligare ett sommarlov, för ingen har haft lika många som jag.
Jag har för det mesta varit i stockholm, det är nytt, jag brukar sticka därifrån så fort ledighet och tillfälle ges.
Men jag har en partner, en stockholmare.
Nåväl, till sist gav jag mig i alla fall av.
Här är min barndom, alla små stigar är mina,
jag kan stränderna och klipporna utantill.
Jag har råd att vara ful där andra måste klä upp sig.
Här regerar ungdomarna och den dundrande musiken,
jag är en observatör i min egen barndom.
Jag känner ingen men noterar alla.
Ibland sliter sentimentaliteten i mig,
jag blir ledsen över att jag inte längre hör hit som jag en gång gjorde.
Det känns som att jag inte hör till någonstans,
jag har en liten fot över allt men inga rötter.

Det får mig att vilja bygga upp ett tantparadis på gottland,
ett med återkommande växter i en liten trädgård eller i alla fall en balkong,
att hitta stråk att vandra längs,
bekanta att stöta på,
förströelser och beteendemönster som kan vara mina.

Jag försöker också, i brist på ett riktigt sommarjobb, att bemästra bilen.
Detta svårbegripliga verk av ondska,
med så mycket egna känslor och tankar och funktioner.
Tyvärr så spelar det ingen roll att jag till sist börjat bli någon som möjligen skulle kunna framföra fordon utan att orsaka all olycka,
eftersom tiderna för att visa upp den typen av skills för länge sedan tog slut.
Tråkigt att ingen mejlade om det, när jag skickade in en hel pappersexercis om mina ögon och övrigt som dom ville ha reda på.