Mean

Jag är i processen där jag försöker ta körkort men inte lyckas.
Att misslyckas med mål är något som tar ganska hårt på mig nu för tiden.
Det känns som att ett misslyckande ska smitta av sig på allting annat som jag gör helt okej.
Som att det börjar med en kuggad uppkörning & slutar med att jag aldrig någonsin kommer att ha en heltidssysselsättning igen.
Plötsligt kommer jag att sitta på en sluten vårdinrättning för kuggade uppkörare.
Trafikverket-psyk,
där byter vi piller med varandra & ingen tar oss på allvar.
Förr eller senare blir vi lobotomerade för att minska lidandet för våra nära & kära.

Frustrationen över att ha misslyckats med hittills (fler lär komma...) två uppkörningar får mig att tänka idiotiska tankar.
Som att trafikinspektörerna skulle bry sig tillräckligt mycket om mig för att hysa personliga agg.
Som att det skulle vara olika former av orättvisor som leder till att jag inte får ta ett körkort.
För det är mycket jobbigare att tänka på att jag inte har tillräckligt med rutin när jag kör,
och att jag inte har möjlighet att ta tillräckligt många körlektioner för att fixa det innan teoriprovet går ut.

Det får mig att tänka på hur det kommer att bli för mig om jag jobbar på en myndighet när jag blir stor.
Hur gör man för att möta människors besvikelse?
När man inte har möjlighet att fatta ett annat beslut än det man fattat, men man ändå är ansvarig?

Min sköra lilla självkänsla som bilkörare darrar & jag försöker trösta mig med att tänka på alla saker som jag gör helt okej.
Och med att lyssna på taylor swifts mest sassy låtar.

https://www.youtube.com/watch?v=jYa1eI1hpDE