Bussen e tidig

Scen.

Jag har alltid velat stå på scen.

Olika scener har format mig och jag har präglat dem. Många människor försvinner. Dom flesta av inga skäl alls. Andra tillkommer, vissa växande som blommor andra borrande som brottslingar. Snor med sig ens hjärta under tröjan.

När jag är själv är allting självklart. Själv. Klart. Min värld är en bubbla, en kukong. En enskild liten fyrkant i högdalen. Människorna är vad som gör min existens intressant. Scenerna, skapandet är en reflektion. Men jag fyller alla ventiler och utrymmen jag kan med mina ljud och metaforer.

På något vänster är jag väldigt instinktiv  Trotts mitt intellektualiserande är jag väldigt instinktiv när jag är själv. Kanske inte instinkt så mycket som impuls? Jag förstår migsjälv genom skapandets impulser. Freuds underhuggarintellekt biter till med skarpa iakttagelser. Idag var en bra dag.

Jag har skapat träffats och skyndat. Massa bra sammanfallenheter.

Jag är verkligen tacksam för när livet får va såhär bra.

Jag är verkligen tacksam.

Och jag sväljer var smula.