Reflektion.

Jag trodde att vi var kompisar, men du ville inte se mitt brinnande politiska eld-klipp på 40 sekunder. Och jag satt och läste igenom hela din skittråkiga basic-new-york-post-crazy-gravid-story.

För visst gör det ont när livmödrar föder? Och visst är perspektiv kanske det allra jobbigaste att drabbas av. Men mitt perspektiv riktar sig egentligen inte mot hur fort jag tråkas ut av alla möjliga former av social samvaro just nu, jag är ledsen, det är inte du det är jag. Jag är en kokande politisk eld av rädsla över det kommande valet. Jag har kollat sifo två gånger sen sist jag såg att dom lagt ut en mätning från den 16de. SOM OM DET SKULLE HA SKETT JORDSKRED SEN DEN 16DE!?

Men sossarna sviker mig med för lite och för vag reklam. Vi i vänster behöver backas upp av något som inte skrämmer dom sköra och äldre eller ännu värre vuxna. Det räcker inte att gräsrötterna kokar och växer så det knakar, när dom stora tunga rösterna inte är med oss.

Vi behöver förändra Sverige, och dethär valet är inte en del av det. Det riktiga arbetat börjar efter valet, då vi ska ta tillbaka vår allas egen problemställning. Den som moderaterna stal innan dom vann våra vänner med sin skamlösa triangulering. Vi ska vinna dethär valet för att vinna oss lite mer säkerhet framöver, ett tryggare Sverige att verka i.

Problemen ska belysas ur vår analys, och den tar du alltid med dig. Jag minns hur jag för några år sen tappade ord när liberalerna frågade MEN HUR SKA VI GÖRA MED JOBBEN DÅ. Det gör jag inte nu. Och vi måste prägla ut vårt perspektiv, det som kalls extremt (detdär med att dela på saker) och göra det folkligt igen.

Så egentligen handlar det inte om att jag är arg någon annan. Men just nu känns det som en förlust att läsa en artikel i tjugo minuter som lämnar mig mindre politisk än jag var när jag började. Det gör fysiskt ont som tja jag vet inte, en crazygraviditet.